Lång väg till rättvisa

I huvudstaden Colombo byggs det som aldrig förr. Skyskrapor poppar upp och förändrar stadsbilden. Med bygghjälp från Kina fylls havet ut för att ge plats åt stadsdelen Port City.

Turister lockas till stränderna i söder. Där är det grönt och lummigt, klimatet är behagligt, människor är vänliga. De som besöker ön gör gärna en rundresa för att se historiska platser och tempel, fascinerande kultur och djungelbokslandskap. Kanske köper de te direkt från en fabrik, lokalproducerat tyg, hantverk eller en ädelsten som grävts upp för hand ur marken. Med sig tar de framför allt minnen av en fantastisk plats på jorden.

Under 2018 firar Sri Lanka 70 år av självständighet. När kolonisatörer landsteg på ön på 1500-talet fanns flera kungariken. Storbritannien lämnade 1948 över makten till en centralregering. Alla öbor, 21 miljoner är de nu, identifierar sig inte som »lankeser«. Singaleser gör det och sjunger med i den singalesiska nationalsången, inte minst på självständighetsdagen 4 februari. Få kan den tamilska versionen. Tamilska nationella alliansen med 16 av 225 platser i parlamentet bojkottade firandet som skedde med pompa, ståt och militära parader inför den politiska eliten i Colombo.

I nyhetsflödet gav kriget 1983–2009 mellan regeringsstyrkor och separatistgerillan Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) landet uppmärksamhet. Striderna utkämpades främst i de tamildominerade norra och östra delarna. Över 100 000 människor dödades. Hur många tamilska civila som dog i det blodiga slutskedet är en fråga som regeringen, den tamilska minoriteten och FN inte kan svara på.

Åren efter kriget rapporterades om misstänkta krigsbrott. Nu blir det enstaka rubriker vid naturkatastrofer. I stort har det vanliga livet tagit vid. Bara de norra och östra delarna är fortsatt starkt militariserade, även om de singalesiska soldaterna mest håller sig på baserna.

En avgörande förändring för landet kom vid presidentvalet 8 januari 2015. Mahinda Rajapaksa avsattes från den tron som han och hans tre bröder i maktpositioner och regeringen i hans ledband hade byggt in i konstitutionen för att Rajapaksa skulle kunna sitta som president på livstid. Det blev inte så.

Rajapaksas partikamrat i Sri Lanka Freedom Party (SLFP), dåvarande hälsoministern Maithripala Sirisena, delade ut en stjärnsmäll när han först blev presidentkandidat och sedan vann valet på löften om att styra bort från korruption och maktfullkomlighet. Sirisena bildade »Regeringen för gott regeringsstyre«, en koalition mellan socialdemokratiskt inriktade SLFP och liberalkonservativa United national party (UNP), vars ledare Ranil Wickremesinghe utsågs till premiärminister.

Regeringen har förbättrat relationerna med omvärlden, men brottas med interna motsättningar, stora skulder och misstänkta bedrägerier med statsobligationer. Många frustrerade medborgare skyller sin dåliga privatekonomi på regeringen.

Rajapaksa sågs som uträknad efter 2015, då han senare samma år även gick förlorande ur parlamentsvalet. Med stöd av den singalesiska majoritetsbefolkningen har han återhämtat sig.

Inför de landsomfattande lokalvalen 10 februari i år fick Rajapaksa sina sympatisörer inom SLFP att kandidera för nya partiet Sri Lankas folkfront. Rajapaksas parti fick 44,7 procent av rösterna, att jämföra med 32,6 för UNP och bara 8,9 för Sirisenas SLFP. Sirisena lär ångra att han bromsat utredningar av bröderna Rajapaksa gällande korruption. I efterdyningarna av lokalvalen väntas förändringar ske i regeringen. Diskussionerna kretsar kring om koalitionen ska hålla, först på kort sikt och sedan till parlamentsvalet 2020.

I fotsid, vit dräkt med vinröd halsduk ses Rajapaksa i breda folklager som singalesernas ledare, hjälten som krossade de fruktade Tigrarna. Gerillarörelsen blev känd för sina självmordsbombare, soldater med cyankaliumkapslar runt halsen och barnsoldater i leden. Med hängivenhet, effektivitet och brett stöd från tamiler på ön och i världen behärskade de som mest en tredjedel av ön. Metoderna gjorde att LTTE listades som en förbjuden terroristorganisation av bland andra Indien och USA.

Som president var Mahinda Rajapaksa ansvarig för den blodiga avslutningen på kriget. Han utsåg sin bror, den tidigare arméöversten Gotabaya Rajapaksa, till chef för försvarsministeriet. I regeringskontrollerade områden försvann och mördades hundratals människor, främst tamiler. Zoner i gerillans områden som pekats ut som säkra för civila bombades medvetet. Det är några av de krigsbrott som regeringen anklagas för, vid sidan av massavrättningar av kapitulerande gerillamedlemmar. LTTE använde samtidigt civila som mänskliga sköldar och utförde attacker mot civila.

Tortyr är en vedertagen metod inom militären och polisen, enligt Amnesty Internationals årsrapporter och FN-inspektörer. Under Rajapaksas tid blev det sexuella våldet systematiskt. Främst tamilska före detta gerillasoldater har utsatts, kvinnor som män. International truth and justice project har ställt utom tvivel att det är utbrett, utstuderat och grymt. FN har klargjort att det motverkar försoning. Anklagelserna viftas bort av regeringen, som medger enstaka fall då förövare har straffats. Det är långt ifrån hela sanningen.

I FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève har Sri Lankas representanter fäktat mot alla som förespråkat oberoende rättskipning för att nå en rättvis och hållbar fred. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, först Navi Pillay och nu Zeid bin Ra’ad, har förordat en rättsprocess med internationella åklagare, experter och domare.

De stränga förslagen efter den hårda FN-rapporten 2015 har utmynnat i en mjukare resolution som Sri Lanka åtagit sig att följa. Skillnaden mot Rajapaksas regering är att den nuvarande är mer tillmötesgående och har gått med på viss internationell medverkan. Men processen förhalas. Såväl president Sirisena som premiärminister Wickremesinghe säger att de inte vill se soldater straffas för att ha »befriat ön från terrorism«.

I söder finns nya oroshärdar. Under Rajapaksas styre dödades flera muslimer av singalesiska extremister. I november 2017 attackerades på nytt muslimers hus och affärsrörelser. Nu agerade regeringen snabbt, införde utegångsförbud och satte in polis och trupper. Bråkmakare arresterades och lugnet återställdes.

– Freden måste organiseras, konstaterar doktor Jehan Perera vid National peace council, en av landets främsta fredsaktivister.

I slutet av november arrangerades en konferens för religiösa ledare från hela ön. Buddister, hinduer, kristna och muslimer berättade hur de fått människor att börja prata med varandra.

– Vi måste praktiskt möjliggöra mötena. Folk interagerar inte automatiskt över etniska och religiösa skiljelinjer, säger Perera.

I andra änden av skalan manar extremistiska buddistmunkar till att försvara buddismens förstaplats på ön.

Som en del i en försoningsprocess tillät regeringen tamiler i norr och öster att 27 november 2017 uppmärksamma »De stora hjältarnas dag«. Den instiftades av Velupillai Prabhakaran, Tigrarnas ledare, som dödades krigets sista dag 18 maj 2009. Framför filmande regeringssoldater tändes nu eldar till minne av de döda gerillasoldaterna. Drömmen om självständighet lever kvar. I Tigrarnas frånvaro ses inte ens en federal lösning som sannolik. Den nya konstitutionen som lagstiftarna arbetar med väntas inte ge mycket till självstyre.

Den tamilske människorättsadvokaten R K Guruparan är chef för den juridiska fakulteten vid universitet i staden Jaffna längst uppe i norr. Han konstaterar att det råder lugn i landet efter 2015, liksom under fredsprocesserna 1994–1995 och 2002–2004.

– Därefter följde perioder av enorm brutalitet. Det är lugnt nu, men om Rajapaksa kommer tillbaka till makten vet vi inte vad som händer. Det är oroande. Vi skulle nog inte kunna sitta och prata så här, säger han.

Sirisenas första åtgärd var att återupprätta yttrande- och pressfriheten. Men inget av de tiotals journalistmorden under bröderna Rajapaksas år vid makten har lösts. Gotabaya Rajapaksa, som ses som ansvarig för våld och krigsbrott, lyfts fram som en tänkbar presidentkandidat. Efter framgångarna i lokalvalen 2018 förefaller en ny era med Rajapaksas vid makten som en reell möjlighet.

Tamilska studenter som protesterar vet att säkerhetstjänsten bevakar dem. Deras familjer är oroliga. Andra påpekar att de måste våga vara aktiva. Hur annars ska en förändring uppnås?

– Vi vet hur det har gått tidigare. Säkerhetstjänsten har registrerat tamilska aktivister när de i perioder tillåtits ge uttryck för sina synpunkter. Senare har de skjutits eller försvunnit.

Det finns alltid förevändningar att inte demilitarisera. Senast i november var det en väska med rostiga automatkarbiner som hittades i ett dike.

För världssamfundet förblir Sri Lanka en svårknäckt nöt. Landets ledare säger sig vilja skapa försoning, men utan allt för stor inblandning från omvärlden. Den tanken stöds av Kina och Ryssland, medan västvärlden vill ha internationell rättvisa. I mars väntar en ny mangling i MR-rådet i Genève.