Merkels regering (nästan) i hamn

De närmaste veckorna ska Tysklands socialdemokrater rösta om det koalitionsavtal som blev klart den 7 februari i Berlin. Ett nej skulle betyda nyval och politiskt kaos, det är framtidsutsikter som åtminstone några ser som en möjlighet för ett parti i kris.

De dramatiska nattmanglingarna har avlöst varandra i Berlin under de snart fem månader som gått sedan valet i september.

Läs mer: Lewenhagen: »Det som sker i Tyskland är extraordinärt«

Först försökte förbundskanslern An­gela Merkel få till stånd en koalition mellan hennes kristdemokratiska CDU, det bayerska systerpartiet CSU, liberala FDP och De gröna. I gryningen en grå novembermåndag lämnade liberalerna överraskande förhandlingsbordet. Den så kallade Jamaicakoalitionen hade spruckit.

Socialdemokraterna (SPD), som egentligen ville slicka såren efter en svidande valförlust, tvingades till förhandlingsbordet.

I veckan som gick avslutades en förhandlingsmaraton med att parterna enats om ett 176 sidor långt koalitionsavtal och fördelningen av ministerposterna.

Några uppseendeväckande kompromisser i sakfrågorna får man leta efter i avtalet, även om avsnittet om Europa (»ett nytt uppbrott«) är långt och översvallande.

Intrycket är att Angela Merkel varit generös främst när det gäller fördelningen av poster – SPD bemannar de tyngsta regeringsposterna.

Läs mer: Merkel och undret i Prora

Olaf Scholz, SPD-veteran och i dag framgångsrik borgmästare i delstaten Hamburg, blir finansminister. Martin Schulz, ännu partiledare, blir utrikesminister och får ta sig an hjärtefrågan Europa. Scholz, Schulz blir de två ministrar som kommer att synas vid sidan av regeringschefen Merkel. SPD får också posten som arbetsmarknads- och socialminister.

Det finns dock ett litet aber. SPD-medlemmarna, 463 723 personer, har sista ordet. De närmaste veckorna ska de rösta om avtalet, resultatet väntas föreligga den första helgen i mars.

Partiledningen ska turnera ute i landet och plädera för ett ja, trycket kommer att vara enormt på medlemmarna, Tyskland behöver en regering, det har snart gått ett halvår sedan valet.

Det talar för en ja-majoritet. Efter valet 2013 sa 76 procent ja till en så kallad stor koalition mellan CDU/CSU och SPD.

Läs mer: Lewenhagen: »AFD kan driva den tyska politiken högerut«

Denna gång är misstron mycket större. SPD är ett parti i kris. Sedan Gerhard Schröders segerval 1998 har partiet gått kräftgång. Då fick SPD 20 miljoner röster, vid valet i höstas hade den siffran krympt till ynka 9,5 miljoner (20,5 procent).

Nej-sidan hävdar envetet att detta beror på att SPD förlorat sin profil genom att under två mandatperioder de senaste 20 åren ha regerat med Merkel vid rodret som förbundskansler.

Det som bidrar till att få vågar sia om utgången av medlemsomröstningen är det som hände vid den extra partikongressen i Bonn den 21 januari. Då skulle 600 delegater plus partiledningen avgöra i fall de sonderingar som gjorts med Merkellägret skulle övergå i regelrätta regeringsförhandlingar.

Det gick ett sus genom kongresshallen när nej-sidans delegater höll upp sina röda röstkort, alla kunde se att det var helt jämnt. Nej-sidan, anförd av ungdomsförbundet Jusos, hade framställt det som ett nödvändigt reningsbad för SPD att säga nej, oavsett om det skulle leda till nyval och om det nyvalet skulle leda till ännu ett bittert nederlag.

Ja-sidan vann till sist knappt med 56 procent av rösterna. Partiordföranden Martin Schulz andades ut, han hade räddats av sin bänkgranne Andrea Nahles som lyckades vända stämningen med ett ytterst känsloladdat tal.

I veckan meddelade Schulz att han avgår som partiordförande. Han är skadeskjuten och har förlorat sin trovärdighet efter att så kompromisslöst ha sagt nej till Merkel under hela hösten, för att nu stå på tröskeln till utrikesdepartementet. SPD-medlemmarna behöver därmed inte rösta nej för att få bort sin partiordförande. Nahles väntas träda in i hans ställe.

Ytterligare en faktor gör omröstningen oviss. Sedan årsskiftet och fram till stoppdagen 6 februari har SPD fått 24 339 nya medlemmar. Frågan är hur många av de som gått med efter att ha hörsammat ­Jusos-kampanjen »Gå med för att säga nej«.