Nervös procentmätning

»Tiden är inne för en öppen och pragmatisk diskussion«, skrev Demoskops Anders Lindholm och Peter Santesson på DN Debatt dagen före nyårsafton. Sedan hördes inte så mycket mer. Som Claes Lönegård berättade i Fokus redan för två år sedan, har det puttrat i branschen alltsedan valet 2014, då Sverigedemokraterna systematiskt underskattades i mätningarna. Men snarare än öppna och pragmatiska samtal, har det odlats molande konflikter.

– Det är rätt udda att en så teknisk sak som att mäta partisympatier leder till ett så högt tonläge, säger Peter Santesson i telefon:

– Man kan säga att frågan politiserats lite, främst på grund av att den hittills handlat så mycket om Sverigedemokraternas stöd. Det har gjort att diskussionen blivit väldigt låst mellan de som förespråkar de traditionella telefonintervjuerna med slumpmässigt befolkningsunderlag och de som förespråkar andra metoder. Så är det inte i andra länder.

Lindholms och Santessons poäng var att metodproblemen med väljarbarometrar inte kan »sopas under mattan med hänvisning till statistik teori och beprövade metoder«. Mobiltelefonerna har lett till lägre svarsfrekvens, liksom en tilltagande ovilja att delta i undersökningar. Både oviljan att svara och viljan att svara kan vara ett mått på hur man ser på »etablissemang« och det kan i sin tur leda till olika snedvridningar. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna underskattats, utan även att Miljöpartiet systematiskt överskattats.

Egentligen är Santesson rätt optimistisk:

– Det är en myt att svenska väljarbarometrar skulle vara särskilt dåliga. De fungerar tvärt om rätt bra och håller hög kvalitet. En fördel Sverige har är god befolkningsstatistik. Den gör att vi kan kompensera med mycket större precision, till exempel för att det är svårare att nå lågutbildade än högutbildade. I amerikanska mätningar tvingas de helt enkelt gissa när de ska hantera sådana problem.

Läs mer: Mäthatet #5-06

I USA är röstviljan dessutom mycket lägre, vilket gör det ännu svårare att träffa rätt. Opinionsmätarna måste lägga ner mycket kraft på att försöka uppskatta hur många som faktiskt kommer att rösta. I Sverige är det bara ett stort problem i EU-valen, där valdeltagandet är lågt. Utvecklingen i USA har också varit mer extrem. Där är svarsfrekvenserna nu nere på 8–9 procent. I Sverige talar instituten ogärna i exakta siffror, men för telefonmätningar är en svarsfrekvens på 20–30 procent vanlig. Det är långt under vad som brukade anses räcka, men har hittills inte givit så dålig kvalitet som man kunde befara. :

– Problemet är inte den låga svarsfre­kvenser i sig, säger Santesson, utan systematiska bortfall, särskilt sådana som är svåra att upptäcka. Ett bortfall av yngre kan vi se och ganska lätt kompensera för, men hur ser och kompenserar vi för, till exempel, ett systematiskt bortfall av konservativa? Det finns inga befolkningsregister över åsikter.

Att kombinera olika metoder – telefonundersökningar och nätbaserade paneler, till exempel – är det som ger bäst resultat, enligt Santesson:

– När vi gjort tester där vi mätt olika metoder parallellt har vi kommit fram till att ingen enskild metod är överlägsen en annan. Webbpanelerna fungerade bäst i valet 2014, men det är ett enstaka tillfälle. Våra tester visar att felkällorna drar åt olika håll i olika metoder, så när man kombinerar resultaten blir kvaliteten i det sammanslagna resultatet bättre än i de enskilda delarnas resultat.

Att analys av »big data« snart kommer att helt ersätta den gamla modellen att fråga väljarna vad de tycker, tror Peter Santesson inte på:

– Vi är metodagnostiker. Om vi hittar en metod med bättre resultat, som inte kräver att vi frågar väljarna, kommer vi att använda den. Men hittills har jag inte sett något sådant. Big data kan peka på generella vindriktningar, men de intressanta svaren inför ett val är digitala: Klarar partiet fyraprocentsspärren eller inte? Bildar alliansen eller socialdemokraterna regering?

Och hur är det att förväntas förutsäga valresultatet när tre partier balanserar på riksdagsspärren?

– Nervöst.