Sossestjärnan som slocknade

De tyska socialdemokraternas partistyrelse beslutade på tisdagseftermiddagen att nominera Andrea Nahles till ny partiordförande, en extrainsatt partikongress röstar om saken i april. Samtidigt markerade tisdagen det definitiva slutet på Martin Schulz lika korta som svindlande bana.

När allt är förbi finns det en bild som biter sig fast som både talande och ödesdiger för Martin Schulz. Bilden är tagen på valkvällen. Socialdemokraterna hade precis inkasserat sitt värsta valnederlag hittills, ändå är stämningen euforisk i högkvarteret Willy Brandt Haus på Wilhelmstrasse i Berlin.

Martin Schulz hade deklarerat att nu går partiet i opposition och det verkade ha utlöst ett förlösande lyckorus, äntligen skulle partiet kunna börja om och forma en egen politik utan det tyngande regeringsansvaret ihop med Angela Merkels CDU.  På bilden är Schulz omgiven av sin partistyrelse, alla skrattar och applåderar glatt med ett undantag – längst bak står utrikesministern och den förre partiordföranden Sigmar Gabriel, utan att vare sig le eller applådera.

Läs mer: Lewenhagen: »Det som sker i Tyskland är extraordinärt«

Det var Gabriel som åtta månader före valet hade släppt fram sin vän Martin Schulz som ny partiordförande och kanslerkandidat. På en extrainsatt kongress i Berlin i mars röstade samtliga 605 delegater på den nye frälsaren – det hade aldrig hänt förut i partihistorien.

Den 25 september, dagen efter förbundsdagsvalet, håller den nya oppositionseuforin i sig när SPD möter pressen i partihögkvarteret. En reporter från den ansedda tidningen Die Zeit frågar om Schulz kan tänka sig att ingå i en Merkel-regering. Martin Schulz har redan fått smak av rollen som oppositionsledare.

– Jag kommer aldrig att sätta mig i en regering ledd av Frau Merkel, svarar han och kanske anar en och annan redan då att det skulle han aldrig ha sagt.

Tiden går och alla vet hur det slutade. Martin Schulz tvingas att bryta sin oppositionslinje när Merkels regeringsförhandlingar med den så kallade Jamaica-koalitionen kraschar.

I förra veckan var partierna – CDU/CSU och SPD – överens och Martin Schulz kunde tillsammans med Angela Merkel presentera det koalitionsfördrag som SPD-medlemmarna ska ta ställning till i en allmän omröstning.

Läs mer: Merkels regering (nästan) i hamn

Posterna var också fördelade. Martin Schulz var tänkt att bli utrikesminister. Samtidigt meddelade han att han tänkte avgå som partiordförande. Det kunde tolkas som att Schulz inte ville att hans ordförandeskap skulle stå i vägen i medlemsomröstningen; att missnöjda medlemmar skulle förledas att rösta nej för att bli av med Schulz.

Schulz var ändå nöjd, han såg fram emot att bli utrikesminister, det var en minst sagt respektabel post att landa på efter ett stormigt år.

SPD-medlemmarna hade dock inte glömt uttalandet från den 25 september. Det största partidistriktet meddelade att om inte Schulz självmant avstod från ministerposten skulle man offentligt kräva att han gjorde det. Det fick vara någon måtta på krumbukterna och löftesbrotten.

Den ännu tjänstgörande utrikesministern Sigmar Gabriel bröt också sin långa tystnad och trädde fram ur skuggorna. I en intervju kritiserade han partiledningens umgänge med honom och det faktum att ingen ägnat en tanke åt att han kanske ville fortsätta sin lyckosamma gärning som utrikesminister. I intervjun sa Gabriel samtidigt att hans femåriga dotter gladde sig åt att få träffa sin pappa oftare framöver och att han inte skulle tillbringa så mycket tid i Berlin med »han som har hår i ansiktet«. Vännerna hade blivit fiender och Gabriel drog sig inte för att använda sin dotter som vapen.

På fredagen, två dagar efter att regeringsförhandlingarna avslutats i förra veckan, meddelade Schulz att han också avstår från utrikesministerposten. En politisk karriär hade nått vägs ände. Efter partistyrelsens tisdagsmöte ställde sig Schulz framför de väntande journalisterna utanför Willy Brandt Haus och sa att han gick utan att vara bitter. Han räknade med att tiden skulle läka alla sår. Han såg lättad ut.

.