Ta reda på hur nyhetsmänniskor tänker

Jag vet förstås inte hur snacket går på tv:s nyhetsredaktioner. Jag är inte ens riktigt säker på om det är plural längre, på Svt alltså. Blev de inte en redaktion som uppträder under lite olika artistnamn vid olika tider på dygnet för ett tag sedan? Hur det än är med det har de uppenbarligen en och samma manual.

Ett inslag om att utsläppen från biltrafiken inte minskar som de ska: en expert, en myndighetsperson och så toppa med slumpvis gubbe i bilhall, som får säga sin mening om något som han inte hunnit fundera på.

Färre går på begravningar: lite grafik, en vemodig präst och så toppa med två slumpmässiga kvinnor på gatan, som får säga sina meningar om något som de inte hunnit fundera på.

Riksbanken kanske väntar med att höja räntan: en ekonom, ett diagram och så toppa med en passerande kille i luva, som får säga sin mening om något som han antagligen inte skulle kunna säga något vettigt om, även om han hade hunnit fundera på det.

Det finns ingen annan förklaring. Det måste finnas en manual som stipulerar att varje nyhetsinslag i tv, oavsett innehåll, ska toppas med lite folkligt strössel. En man eller kvinna på gatan. Nisse från Hökarängen. Bettan från Märsta. Själva poängen är att de inte vet något särskilt om det som frågan gäller.

Jag undrar om det står något i den där manualen om varför det är nödvändigt.

Är tanken att utsätta svenska folket för ett slags kontinuerligt, slumpmässigt läxförhör, så att folkstammen håller sig alert?

Är tanken att lattja till det hela lite med folk som inte har sminkat sig, klätt upp sig och ser lite skojiga ut?

Är etermediejournalisterna rädda att de avlägsnat sig så långt från verklighetens folk, att de måste ha ett par folkliga alibin i varje inslag?

Är de där folkliga inslagen det enda de vågar anförtro praktikanterna med?

Har Svt skrivit under ett avtal med statisternas a-kassa?

Försöker journalisterna helt enkelt ställa sig in?

Saknar de fantasi?

Är de lata?

Jag vet ärligt talat inte. Det har blivit en ritual. Den blir dummare och dummare.

Kan vi inte komma överens om en sak: nästa gång någon dyker upp med en kamera och en mikrofon och ber dig kommentera devalveringen av den kongolesiska francen, havsörnspopulationen längs norrlandskusten, cykelbanor i Kanada, eller något annat av det slaget, ställ då en motfråga: varför frågar du mig?

Det är hög tid att ta reda på hur de här nyhetsmänniskorna tänker.