Utmanaren som stärker May

»Nej, jag har aldrig bytt en blöja, då skulle Nanny [hembiträdet] tycka att jag lade mig i hennes sysslor.«

Tänk tanken att en svensk politiker skulle svarat så i en direktsänd tv-intervju i Aktuellt. Nu var den utfrågade inte svensk politiker, han är Jacob Rees-Mogg, ledamot av brittiska parlamentet för Tories sedan 2010.

Rees-Mogg, katolsk sexbarnsfar, och till för några månader sedan betraktad som en excentrisk, harmlös backbencher, är av många bedömare sedd som den starkaste utmanaren till Theresa May när det gäller posten som premiärminister.  Rees-Mogg har ingen ministerpost, han leder inga utskott, men i brittiska medier är han överallt, dessutom mycket aktiv i sociala medier. Hans Instagramkonto, som han lade upp i maj 2017, har närmare 49 000 följare. På Twitter  har han över 100 000 följare. Och i januari lanserade han sin podcast, The Moggcast.

Inte illa av en person som är så konservativ att han aldrig svarar på ett mejl med ett mejl. Den som skickar ett mejl till parlamentsledamoten måste ange en fysisk adress, så att Rees-Mogg kan diktera ett brev som hans sekreterare sedan skriver ut, lägger i ett kuvert och skickar till mottagaren.

Politiskt står Rees-Mogg för en stark värdekonservatism, men att stämpla honom som högerpopulist, som många har gjort, är att förenkla de rörelser som pågår inom brittisk politik.

Grunden för Rees-Mogg  är motståndet mot EU. Där är han också skolad sedan barnsben. Hans far, William Rees-Mogg, chefredaktör för The Times 1967–81, var en av grundarna till den EU-skeptiska rörelsen i Storbritannien, och hans son har insupit dessa åsikter med faderswhiskyn.

Bland övriga åsikter Rees-Mogg givit uttryck för är att han är emot abort, oavsett skäl, vilket inkluderar våldtagna underåriga. Han är också emot samkönade äktenskap. När det gäller klimatfrågor har han deklarerat att även om det beror på människan är det inte mycket vi kan göra åt det. Och när det gäller importregler efter brexit anser han att livsmedel eller varor som är tillåtna i exempelvis Indien ska vara tillåtna i Storbritannien, oavsett om EU förbjuder dem. Han är också uttalad monarkist och hans största politiska förebild är Margaret Thatcher.

Vad är det då som appellerar till främst Tories anhängare när det gäller Rees-Mogg?

Främst kanske att han är en politiker »som inte amputerat sin egen personlighet«, för att citera Thomas Engström i Fokus 2015, i en krönika som handlade om Labourledaren Jeremy Corbyn. Väljarna attraheras kanske inte så mycket av hans åsikter som av att han verkar vara sig själv, samma skäl som gjorde Trump till segrare i presidentvalet.

När andra politiker med överklassbakgrund dämpar sin »recieved pronunciation«, gör Rees-Moog tvärtom, han snarare odlar sin överklassdialekt och låter för många britter som någon som var född på 1800-talet. Han personifierar också för många Tories en tid när feminister tegs ihjäl, när multikulturell var ett begrepp ingen behövde förhålla sig till och när kolonierna visste sin plats i det brittiska imperiet.

Rees-Mogg är också en bland många engelska politiker som ingen kan beskylla för att ha gett sig in i politiken för att sko sig själv. Efter studier i historia i Oxford blev han rekryterad till investmentbanken Rothschild, och startade 2007, tillsammans med tidigare kolleger, ett investmentbolag vars verksamhet gjort honom ekonomiskt oberoende; han har 2018 en förmögenhet på drygt en miljard svenska kronor.

Vad är det då som gör Rees-Mogg till Theresa Mays starkaste utmanare om premiärministerposten? Främst är det hans inflytande och popularitet inom partiet. Vid en undersökning publicerad i februari i år gav 21 procent av tillfrågade Tories­anhängare sitt stöd för Rees-Mogg som ny partiledare, mer än vad någon av hans konkurrenter, Michael Gove och Boris Johnson, kunde uppbåda. Samtidigt tror många inom Tories att Rees-Mogg som partiledare vore förödande för partiet och att det därför är bättre May sitter kvar, trots att hon är kraftigt försvagad efter det katastrofala nyvalet förra året.

Brittisk politik är för en utomstående betraktare såväl svårförstådd som oförutsägbar. Någon har gjort jämförelsen med tv-serien »House of cards«, att den jämfört med brittisk politik framstår som ett avsnitt av »Teletubbies«.