Vikten av att ha en astrolog
I morgon fullmåne i lejonet.« »Hon var en stark liten oxe, stenbockoxe.« »Skrattade och log och började sjunga i otakt, en sann skorpion.« Det finns många inslag som man skulle kunna välja att lyfta fram i Wera von Essens rättvist uppskrivna »En debutants dagbok« (Modernista). Det mest logiska skulle vara att det är en bok att ställa i hyllan mellan två andra generationsromaner skrivna av författare födda i slutet av 80-talet: Isabelle Ståhls Tindersvajpande »Just nu är jag här« (Natur & Kultur) som kom i maj förra året och Tone Schunnessons destruktiva »Tripprapporter« (Norstedts) som gavs ut i september. Det är så här 80-talisternas livsskildringar ser ut i 10-talets Sverige. De är egna men samtidigt tydligt förbundna, individualistiska i grupp såsom denna (vår) generation också kan sammanfattas.
Huvudpersonen i von Essens nyligen utgivna roman är hon själv. Hon skriver en bok som hon försöker få utgiven men möts av refuseringar. Wera von Essen räknar småpengar för att få ihop till de billigaste frallorna i Berlin tills ett arv på 50 000 ramlar in och hon kan uppgradera nivån på sin skrivexil. Von Essen lever det fattiga bohemlivet enligt de premisser som man kan göra när man vet att en monetär fallskärm finns om man bara biter ihop, ringer hem och ber om den.
Jag älskar alla tre böckerna – särskilt »En debutants dagbok« – men det är de astrologiska inslagen i Wera von Essens roman som gör mig upprymd. Som att med jämna mellanrum hitta små punschpraliner instuckna på sidorna.
Jag hade länge en astrolog. Ett tag hade jag till och med två. Det sägs vara bra med en »second opinion« och mitt första val till astrolog hade dessutom Stockholms new age-bourgeoisie listad hos sig. Väntetiden blev därefter – två månader, precis som hos en husläkare på någon av innerstadens mest populära vårdcentraler. Det var egentligen ingen stor sak att addera en astrolog till mitt stall av diagnosställare. Lite som att ha en tandläkare eller en sjukgymnast. Någon som i stället för att ha uppsikt över blottade tandhalsar eller trilskande ländryggskotor kunde göra en astrologisk check up när det behövdes.
»Människor är så tröga, de tror att man är ›flummig‹ för att man har koll på månarna, men sedan står de där, mitt i natten, paffa och oförmögna att hantera det faktum att det är fullmåne, något som påverkar allt och alla«, skriver von Essen och visst är det så. Astrologi har inte någon hög status i Sverige. Med astrologi menar jag givetvis inte de meningslånga, och meningslösa, dagliga förutspåelser som randas ihop av någon på redaktionen strax innan lämning – utan horoskop som är så avancerade att man till slut ger upp att försöka ha koll på det teoretiska och i stället låter sig vila i tron på att vara del av något större.
Det må kännas som händerna förvandlas till hoppande delfiner i en solnedgång när man börjar gestikulera i en utläggning om månen, men checka in på Burgh Island – ett ljuvligt art deco-hotell beläget på en ö utanför den brittiska sydkusten – och märk själv hur tidvattnet skär av kontakten med fastlandet. Det blir inte enklare förklarat än så. Fråga bara Agatha Christie som skrev »Och så var de bara en« under en av sina många vistelser på Burgh Island. Det är månen som styr vattnet. Och därmed också människan. Det går inte att komma undan månen – hur moderna vi än anser oss vara som människor. Vi är alla energier som reagerar på andra energier.
I slutändan handlar det givetvis om att ha något att tro på. Det är varken större eller mindre än så. Att ta emot en strimma av hopp att bära runt en stund; få en känsla av att det som sker inte är meningslöst. Hoppet och tron är ju det som finns att hugga tag i när världen rämnar. Så överlägset förnuftiga en del känner sig när de viftar bort andras olika sätt att finns tröst och mening. Som att det skulle vara så mycket bättre att inte tro på något alls.
Läs mer:
Kristin Lundell: Och där gick skrivmaskinen
Kristin Lundell: No Milk Today
Läs alla Kristins Lundells texter här
