Axelsson: »Sverige har en pappa-vet-bäst-attityd«

»Ædnan« är gammal nordsamiska och betyder jorden, marken, landet. Linnea Axelssons sju hundra sidor långa epos börjar vid ett nattläger under vårvintern 1913. Ber-Joná lever sitt liv enligt det traditionsmönster som generationer före honom skårat ur. Renarna går på bete där familjens djur alltid gått. Det är som att vandringarna till och från markerna sitter i släktens muskelminne. Kalvning, bete, förflyttning. Sönerna Aslat och Nila föds. Det är livet som pågår när det en dag kommer ett besök för att meddela att det anses vara för trångt i gränstrakterna mellan norra Sverige och Norge. Staten har därför beslutat att några samiska familjer måste lämna sina marker. Deras beten ska flyttas till nya platser. Det är inte ett erbjudande som formulerats utan ett påbud. Än i dag, ett sekel senare, påverkas släkter av hur den svenska staten slet upp rötter och planterade osämjor.

»Ædnan« är ett befriande okommersiellt och konstnärligt ambitiöst projekt: en berättelse skriven på dikt om en samisk familj i flera generationer. Hur säljer man ens in något sådant – till Sveriges största förlag dessutom – i en bokbransch som suktar efter bästsäljare som i bästa fall kan bli en Netflixserie?

– Jag kan nog inte riktigt svara på det för jag är usel på att sälja in saker. Jag minns inte riktigt hur jag formulerade mig i mejlet – annat än att det säkert var ett jätteutbroderande och helt svårgenomträngligt.

Den nationella isveckan har precis inletts men inne i värmen på Citykonditoriet i Stockholm sitter Linnea Axelsson och tinar upp med kaffe och ett vaniljhjärta. Med rötterna i Porjus i Norrbotten är hon egentligen van vid kyla. Hon är bara ingen vintermänniska.

– Jag är väldigt obekväm i kyla. I konsten kan jag där-emot gilla det – det finns en tystnad omkring kyla. Jag uppskattar en karghet i språket också, när det blir arkaiskt. Att orden har en ålder i sig. Jag har svårt för språk som känns för friktionsfritt.

Den hösten kom lappfogden 

– 

Härskarspråket dröp över oss 

Svenska ord omöjliga att uttala 

– 

De trängde in genom kläderna la sig över huden 

Den nåliga blicken 

ett regn genom allt man älskar 

– 

Berättelsen som löper genom »Ædnan« har likheter med Linnea Axelssons egen familjehistoria – det samiska arvet finns på hennes mammas sida och hennes mormors familj var en av de som tvingades flytta. Hon vill dock inte lyfta fram sin egen historia utan sätta det trauma som tvångsförflyttningarna blev för många familjer i ett större perspektiv.

– Tvångsförflyttningen som boken skildrar är en historisk händelse. De trauman och den tystnad som finns och funnits bland samer är ju del i en mycket större berättelse om hur skam och tystnad skapas under förtryck och rasism. Och där har inte minst rasbiologin haft en stor inverkan.

Vi fördömer ju gärna andra länders koloniala historier – att vi själva har ägnat oss åt sådant går emot hela den svenska självbilden om oss som en rättvisans nation.

– Ja, jag vet inte hur man kan förklara det egentligen. Att ett land som haft fanan så otroligt högt när det gäller solidaritet, folkrätt och byggandet av ett folkhem samtidigt varit så uppenbart nedvärderande kring vissa folkgrupper. Det är något väldigt paternalistiskt över hur samerna har behandlats. En slags pappa-vet-bäst-attityd. Först skulle de samiska barnen hållas för sig själva i nomadskolor, de skulle segregeras bort och inte få samma kvalitet i sin undervisning. För nästa generation blev det i stället tvärtom. De skulle tvångsassimileras och lära sig att beundra det svenska.

Varför vet svenskar i allmänhet så lite om den här delen av vår historia?

– Mycket av historieundervisningen går ut på att skapa beundran för människor i det förflutna, runt stora händelser. Det är otroligt egendomligt. Hela den här historien förvaltas och finns hos samer men inte hos svenskar. Det blir också svårt eftersom många samer, eller människor som levt nära det samiska, förväntas kunna berätta och avkrävas olika svar och bevis. Man förväntas hela tiden kunna försvara något.

Linnea Axelssons debutroman »Tvillingsmycket: En syskonlegend« gavs ut 2010. Från legend till epos – det är storslagna etiketter som hon valt att använda sig av. Men epos syftar på språkets form, att det är en episk diktning.
I »Ædnan« finns inga punkter, kommatecken eller andra skiljetecken och det som inte trycks i ord uttrycks i stället mellan raderna – i huvudet hos den som läser. Orden som valts att bära fram historien följer en rytm, en melodi. Men hur skriver man egentligen en dikt som löper över 700 sidor?

– Det har varit ett väldigt lyssnande efter rytmen hela tiden. Ibland är jag i en period där jag har ett enormt tålamod och kan sitta och vänta in en formulering. Det blir som en besatthet, man sitter krampaktigt spänd och försöker följa med flödet när det väl kommer. Man försöker orka följa med ända fram så att man inte tappar kraften innan det är slut. Men sedan måste jag alltid skriva om och skriva om. Det är ett nötande.

Ångrade du någon gång att du valde det episka formatet för din roman? Att du inte bara hade sålt in en deckare i stället?

– Nej, då kan jag snarare tänka att det vore bättre att ha ett riktigt jobb. Jag skulle inte kunna skriva en deckare även om jag försökte. Den skulle bli så otroligt kass.

Att det under de senaste åren kommit en våg av samiskt kulturberättande – eller kanske snarare berättelser från en ny generation som velat lyfta fram sitt arv – är inte ett resultat av någon gemensam kultursatsning. Linnea Axelsson har inte kontakt med någon annan samisk kulturutövare men hon gläds åt att det går bra för dem.

– Jag blir glad när det går bra för människor som lyfter upp det samiska perspektivet. Att det kommer filmer som »Sameblod«. Jag känner ju igen innehållet och känslorna i berättelserna. Jag hade egentligen inte tänkt skriva om samiska familjer utan jag såg framför mig några människor som hade en tystnad i sig. Det var först långt senare som jag märkte att de var samer.