Den digitala viskleken
Du kanske har lekt viskleken som barn. Ja, du vet leken där du viskar ett par ord i din kompis öra, som kompisen sedan upprepar i nästa kompis öra. Efter några viskningar transformeras de ursprungliga orden till något helt annat.
I vår digitala samtid gäller det att vara vaksam för att inte bli en megafon för liknande digitala visklekar. För att du ska förstå hur en sådan digital visklek kan gå till ska jag ge dig exemplet när jag gick från att skriva en text till bildningens försvar till att bli utpekad som Sveriges kulturarvsminister.
Allt började med att jag den 2 juni 2017 skrev en krönika i den här tidningen. Min tes är att (fort)bildning genom hela livet aldrig varit så viktigt som i vår hyperglokala samtid. Väldigt få människor kommer att kunna gå en utbildning på universitet och sedan arbeta inom samma yrkesfält livet ut. De allra flesta kommer därför att ständigt behöva ombilda sig för att kunna vara relevanta på arbetsmarknaden. Jag tog mig själv som ett (lärande) exempel och konstaterade i texten att mina nuvarande arbetsuppgifter »har noll koppling till min akademiska utbildning«.
Den 26 september 2017 skriver journalisten och författaren Ola Wong en krönika i Svenska Dagbladet om att det svenska kulturarvet är på väg att bokstavligen smältas ner och slängas på soptippen. Bakom det totala haveriet står enligt Wong okunniga och ointresserade tjänstemän på museer och kulturarvsinstitutioner. Han klipper friskt ur mina texter publicerade i den här tidningen och från radioinslag jag gjort under årens lopp för att utmåla mig som en av dessa. På ett seminarium i Almedalen säger han från scenen att jag i Fokus-krönikan från 2 juni erkänt att jag är okunnig, saknar relevant utbildning och därmed inte är kompetent att utföra mitt uppdrag.
Den som orkar läsa texten från den 2 juni 2017 kommer att uppmärksamma att jag inte nämner någonstans i texten att jag skulle vara okvalificerad för mina arbetsuppgifter. Jag skrev endast att det saknas koppling mellan min universitetsutbildning och mina arbetsuppgifter.
Den 2 februari 2018 publicerar nättidningen Samhällsnytt, tidigare Avpixlat, en längre telefonintervju med mig. Journalisten ber mig kommentera Ola Wongs påstående från Almedalsscenen, om att jag inte har läst någon arkeologi på universitet, och undrar om det stämmer. Jag säger att det inte är någon hemlighet att jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi på universitet och har en socionomexamen. Att jag inte studerat arkeologi på universitet förvrängs i rubriken till att jag inte läst något om kulturarv.
Det tar inte många timmar innan det börjar skrivas artiklar runt om i världen om hur en okunnig och outbildad pakistanier och muslim (nu har även min förmodade etnicitet dragits in i debatten) har blivit utnämnd till chef för kulturarvet i Sverige. Rasister börjar ondgöra sig över islamiseringen av Sverige och hur svenska politiker är inställda på att förstöra sitt eget kulturella arv. För varje tweet och Youtube-inslag förvrängs fakta gradvis till rena lögner. Så går viskleken från Ola Wongs illvilliga tolkning av min krönika till att jag nu är en muslimsk kulturarvsminister vars enda uppgift är att islamisera det svenska kulturarvet.
Genom att subtilt förvränga fakta skapas alternativa verkligheter och misstänksamhet som undergräver tilliten i samhället. Bildning är viktigare än någonsin, så också källkritik. Digitala visklekar riskerar annars att bli allt annat än lek. Historikern Timothy Snyder har en poäng när han säger att postfakta är prefascism.
Replik
Wong: »Det här är vad journalister ska göra«
