Det gäller att mota Olle i grind
Bild: Rolf Hamilton/Scanpix/TT
Namn är knepiga. Man heter något, sedan bestämmer omgivningen vad man ska kallas. Om man ska tilltalas vid för- eller efternamn.
Själv har jag alltid blivit kallad vid efternamn, utom i familjen där ju alla har samma efternamn. Så: Janne. När jag började ett nytt jobb började folk fråga efter Jan, och jag såg mig omkring och undrade vem som hette så.
En bekant som jobbat i gruvan i Kiruna sa att det var samma där – alla sa efternamnet. Han trodde det hade proletära rötter.
Det går utmärkt att säga Janne Josefsson. Men säg aldrig (ALDRIG!) Janne Guillou. Han har faktiskt vapenlicens.
Knepigt är också att anglosaxiska länder förkortar förnamnen. William blir Bill, Robert blir Bob. Vi gör tvärtom. Bo och Kurt är de kortaste namn som finns. De blir Bosse och Kurre.
Det handlar också om kön. Ta politiken där vi har Annie, Ebba, Magda och Gudrun, och vi har Björklund, Löfven och Sjöstedt, men å andra sidan Jimmie. Och Lövin och Fridolin som genusbrytande språkrör. Mona och Juholt följde däremot mönstret.
Frågan är hur det går med Ulf Kristersson. Uffe känns förbrukat sedan Ulf Adelsohns partimöten där folk skrek sig hesa med »Uffe, Uffe, Uffe«. Fast Kristersson är för långt. Anna Kinberg Batra blev till akronymen AKB. Kanske kommer Ebba bli EBT.
Reinfeldt kallades så, fast MUF-arna försökte med familjära »Rajraj«. På motståndarsidan hette han Bildt, men en moderat sa alltid »Caarlll«, som en svensk, hallänning, europé skulle sagt det.
Folk sa i gemen Palme, de som jobbade nära honom sa OLOF, med stark betoning på varje bokstav när de var utanför den inre kretsen. Internt sa de OP.
1985 skulle Olof Palme hålla förstamajtal i Stockholm. Jag ville lyssna hur snacket gick hos ett fackförbund som ordnade sillfrukost. Stämningen var god tills talet närmade sig. Då sa någon med hög röst:
– Nu ska jag ut och lyssna på Olle.
Det blev iskallt och en gräns var passerad, någons karriär hade just blivit kortare.
Läs mer Fokuserat:
Låt drömhästen fixa valfesten, Ebba!
