Det kvinnliga psykot

Alla relationer bygger på förtroendet för att den andre inte går över en gräns. Gränsen kan vara bred, dess början diffus, men den inbegriper vanligtvis åtminstone det mittersta budordet. »Du skall inte dräpa« är inget vi behöver diskutera i sovrummet. Det kommer inte upp på anställningsintervjun. I de flesta civila sammanhang kan vi ta denna överenskommelse för given.

Den fransk-marockanska författaren Leïla Slimanis roman »Vaggvisa« (Natur & Kultur) handlar om ett ungt par i Paris. Myriam och Paul tillhör den övre medelklassen. De bor i den minsta lägenheten i ett fint hus. Myriam, som delar Slimanis ursprung, är nyutexaminerad jurist. Paul har en begynnande karriär i musikbranschen. Myriam är lyckligt hemma med första barnet, dottern Mila. Men när andra barnet kommer spricker den välsignade tillvaron. Med två barn blir hemmalivet tärande. Myriam längtar efter de utmaningar hon utbildat sig för. När en gammal klasskamrat erbjuder henne jobb bestämmer hon sig: De måste hitta en barnflicka. Redan från berättelsens inledning vet vi att det slutar i katastrof. »Den lille pojken är död. Det tog bara några sekunder.«

Myriam och Paul är kräsna och ängsliga i sin rekrytering. Men när de möter Louise – vit, fransk, över fyrtio, med en vuxen dotter och ett närmast magiskt handlag med deras barn – försvinner all tvekan. Louise tidigare arbetsgivare »skaffade nästan ett barn till bara för att behålla henne«.

Myriam och Paul kommer nu dagligen hem till ett ståndsmässigt dekorerat hem, middag på bordet, rena och fogliga barn. Louise syr i varenda knapp som fattas i deras kläder. Hon leker, städar i lådorna, tar vara på all mat i kylskåpet innan hon en dag kommer hem från parken och hugger ihjäl de två barnen med en kniv.

2016 fick Slimani det franska litteraturpriset Prix Goncourt för »Vaggvisa« (»Chanson douce«). Boken har redan nått stora upplagor i Frankrike och Storbritannien. Förlagen jämför Slimani med »Gone girl«-författaren Gillian Flynn. Nerven, mörkret, förhoppningsvis samma försäljningssuccé.

De båda författarna har onekligen ett systerskap i sin förmåga att bygga romaner där »varför« är intressantare än »vem«. De skapar också enligt litteraturens motsvarighet till jämställdhet. Likt Margaret Atwood och andra föregångare – inte för att de beskriver kvinnliga karaktärer som bättre än männen, värdigare hjältinnor eller mer lidande offer, men för att de ger sina kvinnor ett fullt spektrum av mänsklighet. Det är kvinnorna i Slimanis och Flynns romaner som får saker att hända, männen som sveps med.

»Vaggvisa« skrämmer utan att moralisera. Ingen »mammor, bli hemma«-värdering kluckar unket under ytan. Myriam har ett helt vanligt samvete, en förståelig längtan att komma till sin rätt. Möjligen finns en nyckel till eventuellt ansvar för katastrofen i parets sjävklara acceptans av Louises investering. De tar vad som låter sig bli taget. Funderar inte mycket på Louises liv utanför deras hem. Men vem
i ett samhälle byggt på kapitalism i stället för karma kan kasta första stenen för det?

»Mörka platser«, Flynns andra roman, handlar om Libby Day som i barndomen överlevde en familjemassaker. Libbys storebror dömdes för dådet och sitter fortfarande i fängelse. Libby, nu vuxen, är allt annat än en tapper överlevartyp. Hon är egoistisk och lat. Suger ut vad hon kan av sin barndoms offerstatus. Tar sig fram på välgörenhet och kleptomani. När hon tvingas rota i det gamla fallet är det av krassa skäl: Libby behöver pengar. Ändå hasar hon sig fram till en sanning som är komplex, full av kvinnlig företagsamhet och talangfullt tecknade kvinnliga förövare. För här har vi Flynns och Slimanis andra gemensamma talang: ett perfekt gehör för spännande kvinnliga skurkar.

Kvinnliga skurkar, i alla fall mördare, är svårare att skapa. Dels berättartekniskt: Det fysiska övertag som finns mellan manlig förövare och kvinnligt offer saknas, vilket förtar spänningen i en viss typ av scener. Dels av brist på verkliga förlagor: Nio av tio mördare är män.

Det råder ingen brist på onda kvinnor i litteraturen. Men få har formats med Slimanis och Flynns fingertoppskänsla för samtiden. Även ondskan måste uppdateras. En ond Tonya Harding mot en god Nancy Kerrigan når ingen verkshöjd. Att skrämmas med psykfall som gör psykosaker blir tondövt när chansen finns att vara mer upplyst kring psykisk ohälsa. I ett alltmer polariserat samhälle krävs mer av konsten än gott, ont och hämndfantasier.

Det som kännetecknar fiktionens bästa skurkar är ofta deras motiv. Motivet måste vara unikt, resan dit raffinerad. Bäst blir det när läsaren (i alla fall på någon dunkel nivå) kan relatera. Det briljanta i Flynns »Gone girl«, där läsaren verkligen vadar i osympatiska karaktärer, är att drivkraften för dåden inte är så dum ändå: Ingen gillar ögonblicket i en relation när du inser att den andre slutat anstränga sig.

Briljansen i »Vaggvisa« är det kluster av orsaker Slimani väver fram. Louises ensamhet. En erosion av privatlivet. En cocktail av klassfängsel och förnedring, talanger och hopp. Louise blir en människa som existerar bättre i andras liv, tvättar någon annans gardiner medan hon själv hyr en etta med bäddsoffa och några kartonger läggs väggen. Hennes privata tillvaro krymper och — som epigrafen från Dostojevskijs »Brott och straff« konkluderar — »varenda människa måste ju ha åtminstone någon att gå till«.

Läsaren lämnar Louise med en känsla för hur dådet var möjligt men utan att kunna raljera om en typ. Louises goda avsikter är ingen mask. Ormen, som med perfekta meriter tar sig in i paradiset, gör så utan känsla av att vara orm. Möjligen finns en nyckel till dådet i Louise kapacitet att förneka sig själv en kärna av kärlek och mening. De flesta människor skadar inte andra som de skadat eller blivit skadade själva. Men en del gör det. I vreden över ett försakat liv överträder de just den gräns mot andra som de raderat kring sig själv.

Skillnaden mellan de båda författarna är att Flynn är helt fiktiv medan Slimani inspirerats av ett verkligt fall. Flynns ansvar är gentemot en tradition av spänning och krim, genrer hon både kan och förstår att förnya. Slimanis utmaning är att bringa psykologisk realism till ett fall som tycks oförklarligt: Hur en 50-årig barnflicka, utan våldsamt förflutet, plötsligt mördar två av barnen hon har i sin vård.

Tragedin som hösten 2012 skakade Manhattans Upper West Side delar detaljer med »Vaggvisas« Paris. Områden där barnvagnarna oftare styrs av anställda än av föräldrar. Barn i ungefär samma ålder. Typ av mordvapen. Val av plats.

Rättegången mot barnflickan Yoselyn Ortega inleddes nu i februari. Livstids fängelse eller livstids vård står på spel. Åklagaren hävdar »ilska mot sin arbetsgivare«. Försvaret, »svår depression med psykotiska inslag«. Att Ortega blir diagnostiserad räcker inte. Försvaret måste också visa att hon vid tillfället inte kunnat skilja på rätt och fel.

Det finns paralleller mellan Ortega och Louise. Ensamstående med ett äldre barn. Ekonomiska problem. Förlorar sin bostad. Men du läser inte »Vaggvisa« för sanningen om just den individen som mördade två barn på Upper West Side. Lika lite som du läser Joyce Carol Oates »Älskade syster« för att få veta vem som mördade JonBenét Ramsey, eller Emma Clines »Flickorna« för att förstå Tate-LaBianca-morden på Cielo Drive. Du läser dessa böcker för att få vistas i ett alternativt universum, vara i människor som lever under liknande förutsättningar. Att följa med i ett nät av onda gärningar och tragiska konsekvenser är spännande, givande, viktigt. Inte för att det visar vem du behöver vara rädd för. Utan för att det belyser nyanserna i att vara människa bland människor.

Barn vet detta instinktivt. De älskar berättelserna om manipulativa rovdjur, psykopatiska bonusföräldrar, drogspetsade frukter och kannibalism. Men den vuxna litteraturens realism? Är det etiskt av författare att basera handling och karaktärer på riktiga mördare och nyss döda? Det något svårnavigerade svaret är »ja, om de gör det bra«. Om de förstår när verket behöver flyttas från skönhetstävlingar till isrinken, från Manhattan till Paris; när familjebiografin måste skrivas ur ett strikt jag-perspektiv och de kan skriva så inkännande att berättelsen lyfter från förlagan till den plats där den blir allmängiltig. »Vaggvisa« för oss dit.