Should I stay or should I go?
Vesuvius sträcker ut sig i skymningen. Hennes kurvor lockar och frestar. Neapel, glittrande och syndigt vid hennes fötter. Havet speglar kvällens ljus.
Någonstans ljuder sirener, staden öppnar sin famn. Farlig, oemotståndlig. Än en gång låter jag mig omfamnas.
I Neapel är brottsligheten lika hög som tilltron till myndigheterna är låg. Sopor trängs i gränderna, Camorran lurar i skuggorna. Trots alla problem, eller paradoxalt nog tack vare dem, har jag ändå ingenstans mött en sådan aptit på livet som hos Neapels invånare. Deras förmåga att ge fingret åt allt svårt i tillvaron och leva här och nu är avundsvärd.
Jag vet, det är vanskligt att generalisera och romantisera. Men i denna galna stad finns ett slags grundinställning som är motsatsen till vårt svenska »det ordnar sig nog till slut«.
Här råder snarare känslan »det ordnar sig ändå aldrig så det är meningslöst att oroa sig«. Folk lever livet på trots.
Man tar en kaffe vid Maradonas altare på Bar Nilo och ber fotbollsgudarna om framgång för Napoli. Njuter av pizza med porrigt röda, saftiga tomater. Ett glas vin för en småslant. Visslingar, rop och blickar längs min väg.
Allt medan solen går sin ban över himlen och den slumrande vulkanen; denna ständiga tysta påminnelse om att livet kan ta slut när som helst, så vi kan lika gärna försöka leva det så gott det går.
Neapel är Italien i kubik; inget är omöjligt, reglerna töjbara, problem till för att lösas. Politikerna på valaffischerna har fått mustascher och lössnoppar, de hånas och vänds ryggen: »Vem orkar rösta? De är ändå tjuvar!«. Här tror man på Familjen, Fotbollen, Kvarteret och Gud, i den ordningen. Eller som min väninna Lucia sammanfattar det: »Här finns så många problem, men solen skiner de flesta dagar om året.«
Om Sverige har vi hittills kunnat säga motsatsen. Vi skottar snö, biter ihop, hukari mörkret. Tomaterna är dödsbleka, vinet dyrt, flirtande i nyktert tillstånd ses som icke-pk.
Men vi är bra på att köa och tala lågmält, hålla ordning och reda. Vi har litat på våra myndigheter, betalat de höga skatterna och känt att vi faktiskt fått mycket för dem. Att leva i ett iskallt, vråldyrt och moltyst land har varit värt det. För den stora trygghet, jämställdhet och frihet vi haft.
Så är det inte riktigt längre.
För bara sju, åtta år sedan såg jag tiggare på utländska städers gator som något förnedrande, främmande, beklämmande.
Nu är de inventarier också på svenska gator.
I vårt bostadsområde hade vi 35 inbrott på en vecka.
I förorten bilbränder. Gängmord. Handgranater. Parallellsamhällen. Hederskultur. Fattigpensionärer. Sjukvårdsköer. Biblioteksbråk. Kaosskolor. Gruppvåldtäkter. Mina döttrar som inte kommer att kunna röra sig så fritt som jag i unga nätter. Den tanken ger ingen ro.
Mycket är fortfarande bra i Sverige, men mycket har också blivit sämre, på kort tid. Så frågan växer: Kan utvecklingen vändas? Om inte, kan och vill jag på sikt stanna här? Betala mer och mer för mindre och mindre. Jag är inte ensam att undra. När ett samhällskontrakt bryts blir till sist bara de mest arma kvar, de som inte kan lämna.
Jag har aldrig varit den som ger upp dem jag älskar. Men insikten om livets korthet växer och med den en längtan att dra. Bli kvar på heltid där problemen inte är mina på riktigt och solen värmer mina tankar. Den tanken kastar alltmer ankar inom mig, när jag till bilradions mörka inrikesnyheter står och sammanbitet skrapar bort vindrutans isrosor.
Läs mer:
