En helt vanlig Andersson

Huvudpersonen i Lena Anderssons nya roman »Sveas son – en berättelse om folkhemmet« heter Ragnar Johansson och är en helt vanlig svensk. Inga excesser omger hans person. Han är en me­delsvensson. En rationell man som aldrig skulle förhäva sig.

Kapitlet som inleder historien om honom förklarar att »det här är berättelsen om en svensk nittonhundratalsmänniska. (…) Ragnar Johansson var svensk och svensken var han«. Ragnar Johansson är på alla sätt så vanlig att han inte borde sticka ut över huvud taget men i vår individbejakande del av historien blir han i stället en unik figur. I ett konferensrum i Gamla stan förklarar Lena Andersson varför hon skrivit en roman om en så oerhört vardaglig människa som Ragnar Johansson.

– Jag kommer själv från vanligheten; ett vanligt svenskt liv så som det såg ut på 70- och 80-talet. Vanligheten var så självklar för mig att jag trodde att alla i Sverige var sossar. Ovanliga människor däremot, de var konstiga och hade ångest och sådant. Det hade inte vi eftersom vi visste att sådana som vi inte var neurotiska. Jag brukar säga att vi hade kroppar men inga själar. Ovanliga människor däremot – de hade bara själar.

Agenturens kontor ligger mitt emot Börshuset, nästan rätt över gatan från den dörr där Sara Danius kvällen innan mötte pressen för att tillkännage att hon lämnat både sin roll som ständig sekreterare och stol nummer sju. Det är en kris som kommer att gå till historieböckerna men Lena Andersson bär, så här dagen efter, en vanlig blus tillsammans med det som kommit att bli hennes signaturplagg: en (brun) kavaj. Hon tar hela debaclet med ro.

– Jag tror inte att detta är fritt fall för Akademien. Jag ser på det som att alla företeelser har sin egen form och om den formen satt sig så kan man inte gå ifrån den och tro att inget kan hända. Den som gillar Akademien får akta sig för att tro att Akademien är kvar om man börjar ändra på det som är dess essens.

Frågan är om det går att komma längre bort från den (tidigare) så uppburna myten om Svenska Akademien som till visionen om det svenska folkhemmet. Per Albin Hanssons politiska idé från 1928 såg samhället som ett hem för folket som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet. Välfärden skulle här räcka till alla och svenskarna skulle leva enligt en standardmodell som skulle göra Sverige till ett socialdemokratiskt paradis på jorden. Folkhemmet kan i dag uppfattas som återhållsamt och utan guldkanter men Lena Andersson ser på denna tid i samhällshistorien med dubbla glasögon.

– Det var ju det stora 1900-talsprojektet i Sverige: att vanligheten skulle duga. Det negativa med det var likriktningen – att alla skulle bli likadana och ingen skulle tro att de var något. Det positiva däremot var att det fanns en respekt för vanligheten, de allra flesta människor är ju faktiskt ändå vanliga.

Om ingen längre vill vara vanlig i dag – trots att de i sina individuellt designade livsstilar ändå verkar göra precis samma saker – var det en annan sak när folkhemmet lanserades som framtiden. Sedan kom 70-talets vänstervåg och orsakade de första sprickorna i folkhemmet.

– Delar av 70-talsvänstern började se till detta med särart och argumentera för att man skulle uppgradera särarten. Att arbetarklassen var speciell i sig och skulle få vara på sitt sätt. I vänsterns ögon var borgerligheten problemet. De tyckte inte att arbetarklassen skulle behöva bli som den. Hela den här assimileringsprocessen där arbetarna skulle bli borgare, ta bara kommunala musikskolan som var till för att arbetarbarn skulle få göra den borgerligaste av sysslor – spela instrument.

Ragnar är namnet på Lena Anderssons farfar och hennes pappa är – precis som Ragnar Johansson i romanen – möbelsnickare och slöjdlärare. Familjen Johansson bor i Tensta, det gjorde också familjen Andersson. Lena Andersson gick på skidgymnasium, i »Sveas son« är det Ragnar Johanssons tonårsdotter Elsa som kör runt i skidspåren. Världarna både löper parallellt och går samman. Lena Andersson skriver dock inte om sig själv utan om det som hon kan.

– Jag vill inte göra research för romaner för det syns alltid att det är research. När det kommer inifrån blir det rätt, annars blir det alltid lite snett. Men oavsett om jag åkt skidor eller inte hade jag behövt låta Elsa göra det eftersom hon skulle hålla på med en gammal nordisk idrottsgren. Ragnar fick bli träslöjdslärare inte för att min pappa var det utan trots att han var det. Jag råkar vara så himla vanlig att jag inte kan fejka det.

Det är möjligt att detta kanske är en tankehägring skapad av en romantisk blick, men i en värld där ingen någonsin är nöjd och där det blivit omodernt att tänka på andra i första hand ter sig det inrutade folkhemmet nästan drömlikt. För är det inte individualismen och upplösandet av folkhemmet som har gjort att vi befinner oss i en värld på väg mot klimatkaos och utbrändhet? Är det individualismen som kört världen i botten?

– Jag är ju för individualism men jag tycker att det vi ser nu är en fruktansvärd konformism. Den blir så oerhört kollektiv hela tiden. Som i dag då alla ska bära knytblus. Jag skulle säga att det råder en subjektivism som i sig är en variant av individualismen. Det finns en brist på ömsesidighet. I subjektivismen sker allt på någon annans bekostnad hela tiden. Både i pengar och uppoffringar.

Drömmen om me­delklassen som blommade så starkt under några decennier i mitten av 1900-talet är kanske vissen nu. Mellan åren 1987 och 2012 minskade den svenska medelklassen med 9,1 procentenheter men Sverige är fortfarande det land i EU som har flest medborgare som kan räknas till medelklass. Det är emellertid fritt fram att förlöjliga den för att den drabbas av klimatångest och initierar flygbojkotter. Det verkar aldrig bli omodernt att göra ner medelklassen.

– Ända sedan antiken har man föraktat handlaren. Den som inte skapar något utan bara säljer. Medelklassen är den trista borgaren som bara håller på med sin täppa och inte har några visioner. Själva ordet medelklass låter ju ­beige. Men vi ska vara tacksamma för att medelklassen finns. Det där trista lilla livet – det är ju det som man gör i fredstid. <