Måste. Hitta. Växtnäring.

Det är inte längre någon i byggboden som pratar om facket. Knappt om politik över huvud taget faktiskt, berättar Andreas Nilsson och låter en härdad hand glida över det rakade huvudet. Det beror delvis på att hälften av kollegorna kommer från ett annat land och inte pratar svenska. Men också på att många av arbetarna vänt Partiet ryggen.

– Och för dem är allt invandrarens fel, suckar han.

Andreas är murare. En av »kungarna på bygget«, som de tegelsvingande byggarbetarna kallades förr. De utmärkte sig genom att ha ljusare kläder än de andra på byggarbetsplatserna. Och för att vara ett stridbart skrå; gillade de inte hur de behandlades drog de sig inte för att strejka eller ställa till oreda.

En av socialdemokratins första riksdagsmän, Nils Persson, var murare. Per Albin Hansson var son till en av »kungarna«. Men sedan 60-talet har hanterverket fallit offer för vurmen för betong och gips. Murarna är färre. De karaktäristiska skjortorna i stort sett borta, om de inte döljs under varselvästar och jackor i neon. Och precis som för många andra byggarbetare sviker även den beryktade stridsviljan. Åtminstone i »rörelsens« tjänst. Enligt SCB:s mätningar röstar en femtedel av LO-medlemmarna på Sverigedemokraterna. Bland männen är siffran hela 25 procent.

Anledningen till flykten stavas rädsla, för att någon utifrån ska sno jobben, hävdar Byggnads Skånes ordförande Jonas Sjöberg. Han pratar bred malmöitiska och gärna i anekdoter. Är »jävligt rak«, som en medlem uttrycker det.

Murare, så klart.

Jonas Sjöberg räcker över en bunt pamfletter. Berättar om Byggnads krav på politikerna som ska göra det bättre för arbetarna: kollektivavtal vid offentliga upphandlingar och mer »ordning och reda« på arbetsmarknaden. Det är den här typen av raka besked som behövs för att övervinna rädslan, hävdar Sjöberg.

Men Jimmie Åkessons svar är enklare.

– Han säger att det är utlänningarnas fel att du blir av med jobbet, och det synar man inte.

Det blev ett jäkla liv. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad och valledaren John Zanchi presenterade S valstrategi. Det mesta handlade om integration och brott och straff. Inte så mycket om sjukvården och skolan. Ett tryggt Sverige i en ny tid, konstaterade valbudskapet.

– Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär, det finns i väljarkåren en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen, sa John Zanchi.

Kommunal knorrade. Aftonbladets ledarsida kallade det för machopolitik och hoppades att socialdemokratin skulle »hitta tillbaka till sitt hjärta«. Kort därefter frågade sig Stefan Löfven varför det kom tusentals människor utifrån för att göra ett jobb som svenska arbetare kunde utföra. Han ville att en ny myndighet skulle pröva behovet av utländsk arbetskraft.

Grumligt vatten, muttrade folk utanför rörelsen.

Men Daniel Suhonen, chef för den fackägda tankesmedjan Katalys, tycker att det är bra politik. Även om det kommer för sent. Och inte är tillräckligt om socialdemokratin ska vara relevant även i framtiden. Suhonen efterfrågar välfärdsreformer. Pratar om Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Och om hur en alltmer högerbetonad socialdemokrati har tagit arbetarklassen för given.

– Folk har skäl att vara besvikna. De har inte fått vad de vill ha. Nu laddar Socialdemokraterna med en reformkatalog som skulle få Gunnar Sträng att få ont i magen. Men folk litar inte på det!

När Suhonen blir arg lägger en del socialdemokrater huvudet på sned och ler tålmodigt. »Hans kritik är platt och han säger ju aldrig något positivt om partiet«, som SSU-ordföranden Philip Botström uttrycker det. Men Suhonen är inte ensam. Frustrationen hörs även från den traditionella mitten i partiet; som Lars Engqvist, tidigare SSU-ordförande, kommunalråd i Malmö, chefredaktör för Arbetet, statsråd och vice statsminister. Listan kan göras lång.  Äldre sossar brukar säga att Engqvist läser av politiken som få andra. Och från hans horisont – i trakterna kring småländska Uppvidinge – är socialdemokratin hotad.

– Varför finns vi över huvud taget? Det är en jävligt bra fråga och svaret på den frågan kan aldrig bli att vi ska förvalta så gott det går.

ABF-husets Palmesal i Stockholm var fylld till sista stol. De flesta var socialdemokrater. Folk som arbetat sig upp i partiorganisationen, jobbat som utredare eller statssekreterare. Nu pensionärer. I raden av grånande kalufser satt även flera tidigare statsråd. Alla var de där för att lyssna till den S-märkte statsvetarprofessorn Anders Lidström och hans senaste rapport om varför Socialdemokraterna har tappat nästan en tredjedel av sitt väljarstöd de senaste fyrtio åren.

Lidström pekade ut fem strukturförändringar som kunde förklara åtminstone 75 procent av nedgången: det handlade om att industrijobben hade blivit färre, utbildningsnivån gått upp, fler hade fått det bra ekonomiskt. Urbaniseringen spelade också roll, precis som att det sociala trycket att rösta på sossarna hade minskat.

– Det är ett samhälle som inte gynnar socialdemokratin, sammanfattade Lidström.

För en utomstående lät det som att arbetarepartiet hade lyckats. Att man hade bekämpat problemen som uppstod i det tidiga industrisamhället. Moderniserat och utbildat. Gjort sig självt överflödigt.

Det är en gammal tanke inom socialdemokratin, om än lika känslig som på 50-talet. Då ställdes rörelsen inför att man genom förbättringarna efter kriget möjligen hade avskaffat sig själv. Finansminister Gunnar Sträng sträckte på sig och konstaterade att folkhemmet nog var färdigbyggt – nu återstod putsande på ytan.

Det ledde till en infekterade debatt. Folk i rörelsen började citera »Den ofärdiga välfärden«, paret Maj-Britt och Gunnar Inghes vassa skildring av den skeva S-självbilden. Till slut tvingades partiledningen rannsaka sig själv. Statsminister Tage Erlander pratade om de »ouppfyllda förväntningarnas missnöje«, vilket kokade ner i att socialdemokratin som enbart förvaltare av sin skapelse riskerade att tappa farten. Man övertygade folket att välfärdsstaten skulle vara till för alla, inte bara arbetarna. Socialdemokratin gasade igen.

När »kanslihushögern« gjorde entré i svensk politik på 80-talet såg den framför sig en politik som hade nått vägs ände: Sverige led av svag tillväxt, lågt sparande och hög inflation. Sedan oljekriseni början av 70-talet hade landet i princip hankat sig fram, utan att komma ur den allt brantare spiralen nedåt. För att få ekonomin i balans genomfördes devalveringar och andra impopulära åtgärder.

Sedan var det detta med självbilden. Från att ha varit det stora »arbetarepartiet« tvingades S förhålla sig till en växande grupp tjänstemän. Färre svenskar identifierade sig som arbetare och folk vände sig mot den växande offentliga sektorn. De ville ha valfrihet. Åtminstone få välja telefon själv utan att staten lade näsani blöt.

Kanslihushögern, en partifalang på statsrådsberedningen och finansdepartementet, nickade bifall. Den gillade tanken på en välfärdspolitik med ökade marknadsinslag. Den hade blicken vänd utåt, mot USA och England.

Modeordet var marknadsliberalism.

Men alla gillade inte den nya politiken, denna socialdemokratins »tredje väg«. Kritikerna tyckte att kanslihushögern kastade arbetarrörelsen i käftarna på kapitalet. Ilskan vändes mot Olof Palme. Den kom från såväl facket som missnöjda medlemmar runt om i landet. I Småland och Dalarna gjorde gräsrötterna uppror.

Arbetarepartiet hade glömt bort vilka de var, sa man, och vilka de fanns till för.

Lars Engqvist har blivit lite till åren. Hade kanske inte tänkt sig att arbeta så mycket mer inom politiken. Men så en dag för inte så länge sedan ringde telefonen. Det var kommunledningen i Uppvidinge. Den hade precis sparkat sin kommunchef, som i sin tur hade sparkat socialchefen. Kollaps. Nu behövdes någon som kunde basa över förvaltningen medan man hittade en ny kommunchef.

Den 72-årige exministern tackade ja.

Vikariatet blev en insikt i hur politik och förvaltning i dag lever i olika världar.

– Väljarna vill att den offentliga sektorn ska se ut som välfärdssamhället definierades för 15 år sedan. Politikerna använder ungefär samma retorik, men man har inte varit beredd att ta en fajt om finansieringen. Det är ett slags bedrägeri, säger han.

Redan 1989, i en intervju med SSU-tidningen Frihet, konstaterade Lars Engqvist att det var dags att lämna 80-talets krispolitik, den som omfamnat ökade vinster och nedskärningar i den offentliga sektorn. På den tiden sa S-ledningen att socialdemokratin skulle fortsätta välfärdsbygget, meni en takt som ekonomin tillät. Den sänkte skatterna tillsammans med delar av borgerligheten och betonade att offentlig sektor gärna fick öka i storlek, men bara om hela ekonomin ökade.

Inställningen följde med in i nästa decennium. Då krisen kom. På 90-talet fick bankerna problem. Arbetslösheten sköt i höjden och budgetunderskotten växte. Regeringen svarade med uppstramade budgetar, utgiftstak, mål för statsskulden. Skatterna sänktes i en ny blocköverskridande överenskommelse. Att få ner inflationen blev överordnat allt annat.

Från att som på 60-talet ha betraktat offentlig sektor som en motor i samhällsbygget såg socialdemokratin den nu som en kostnad. Ungefär samtidigt slutade partiet att leverera stora reformer. Socialdemokratisk politik blev, för att låna statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors uttryck, lappande och lagande på välfärdssystemet.

Lars Engqvist minns när majoriteten av Sveriges BNP gick till det offentliga, i stället för knappa hälften som i dag. Han suckar. De största förlorarna när det offentliga krymper är de längst ner på samhällsstegen. Ska socialdemokratin bli ett reformparti igen så måste partiet återigen ta fajten om höjda skatter. Och det stödet tror han finns brett i samhället.

– Det vi märker nu är en medelklass som är besviken på att det offentliga inte levererar det man förväntar sig. Då har man två alternativ: antingen kräva att det blir bättre, eller så ordnar man sitt privata liv med privata försäkringar.

Om socialdemokratins ambition är att behålla sin roll som samhällsreformator, måste den dessutom tillbaka till sin grundläggande samhällsanalys.

– Lever vi i ett klassamhälle eller inte? Det måste vara socialdemokratins politik att bryta klassgränserna, säger han.

Lars Engqvist är orolig för sitt parti. Att i två val på raken hamna på 31 procent ansågs vara en katastrof. Med mindre än ett halvår kvar till valet ligger S och skvalpar osäkert under de usla nivåerna. I Göteborg tycks det vara riktigt illa ställt; där, i ett av socialdemokratins starkaste fästen, fick partiet 15 procent i en lokal Sifomätning.

Tror du att Socialdemokraterna riskerar att bli ett 15-procentsparti?

– Ja, om man inte bryter ny mark de kommande 4–5 åren, då blir man ett parti som alla andra, säger Lars Engqvist.

I spåren av 90-talskrisen kapitulerade Sverige för nyliberalismen, med följd att förtöjningen till arbetarklassen lossades. Så skriver Åsa Linderborg och Göran Greider i sin nya bok »Populistiska manifestet«. Det som började med en bankavreglering och hejdlös spekulation, slutade med en sargad välfärd, anser de, och skickar en giftpil till dåtidens omdanare.

Galjonsfiguren för denna högersväng tar emot Fokus på 12:e våningen på advokatbyrån Mannheimer Swartling i Stockholm. Arbetsplatsen är ny, precis som titeln på visitkortet: Senior Economist. Klas Eklund spanar ut över Östermalms takåsar.

– Där borta, säger han och pekar mot Johannes kyrka, utspelade sig Hjalmar Söderbergs »Den allvarsamma leken«.

– Jag har alltid undrat vilket av husen det var. Min gissning är att Lydia bodde i det ljusa huset, att det var där ljuset var tänt medan det snöade utanför.

Det här med 80- och 90-talet är inte något Klas Eklund längre tänker på så mycket, säger han och tar en kola från godisskålen framför sig. Men minnet från vad som ledde fram till högersvängen är kristallklart. Eklund, som då var en av finansminister Kjell-Olof Feldts närmaste män, radar upp problem med den svenska ekonomin. Hur svenska folket efter decennier av dålig ekonomi och en uppslitande finanskris insåg att »Sverige inte längre var Guds eget förlovade land«.

– Om inte riksdagen hade gjort den hårdhänta saneringen som påbörjades av Feldt och drevs vidare av Göran Persson under Ingvar Carlsson, så hade Sverige inte varit så väl rustat när finanskrisen kom 2008. Det tycker jag är självklart, säger Klas Eklund.

[caption id="attachment_470271" align="alignnone" width="751"] Klas Eklund har jobbat nära både Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt.[/caption]

Hur resonerade ni kring kritiken att ni satte Sverige i kapitalets knä?

– Vi tänkte inte på det i de termerna. Jag tänkte på det som två problemkomplex. Det ena var att den gånga politiken helt uppenbart inte längre var hållbar. Det andra att det var en del i en internationell omställning, en modernisering. Sverige kunde inte längre isolera sig från världens kapitalflöden.

En av Linderborg och Greiders käpphästar är att socialdemokratin av i dag anser sig begränsad att genomföra stora förbättringar. Det finns en politisk åsiktskorridor, menar de, i vilken få vågar öppna dörrar till frågor som klassutjämning och ekonomisk demokrati. Klas Eklund håller med men menar att det finns skäl till detta. Han pekar på ett minskat manöverutrymme i samband med att Sverige internationaliserats; vi har inga kapitalregleringar att tala om, Sverige är medlem av EU, vilket innebär att mycket bestäms utanför landets gränser.

– Vi påverkar inte oljepriserna eller dollarkursen. Det ger mindre utrymme att kräva saker som går på tvärs med omvärlden, och i den meningen är Sverige i dag fast förankrat i den socialliberala mittfåran i ekonomisk politik.

– Det förstår alla som sysslar med politik, säger han.

Sedan är det detta med klass. Klas Eklund arbetade inte bara med Kjell-Olof Feldt, han skrev även tal åt Olof Palme. Ofta om det starka samhället som kom till för att individen skulle kunna frigöra sig från sina bojor. Bojor som historiskt sett hade förvägrat vanligt folk möjligheten att utbilda sig, göra karriär.

– I dag kan man det eftersom att det finns ett annat skolsystem, säger Klas Eklund och plockar fram ett kollegieblock.

Han ritar en pyramid. Någonstans i mitten drar han ett streck som avgränsar arbetarklassen, sedan en liten överklass i toppen. Där emellan medelklassen, som den brukade se ut. Sedan ritar han en ny modell, en stor ring, där nästan hela ytan täcks in av medelklassen.

Den traditionella arbetarklassen har krympt, och därmed socialdemokratins väljarstöd.

– Det stora socialdemokratiska partiet hade en historisk mission att utbilda arbetarklassen och bygga välfärdsstaten. Den håller veteranerna fast vid, men det är inte uppgiften i dag.

Vilken är uppgiften i dag då?

– Ja du, det är en jättebra fråga, säger Klas Eklund.

I S valanalys 2015 målades en dyster framtid upp. Väljarna hade efter två mandatperioder med Alliansen tröttnat på högerns marknadsvurm. Men också på vänsterns förmåga att använda sig av välfärdsstaten. Tystnaden kring invandringen blev »en black om foten« för S. Kvar lämnades en avgrund öppen för högerpopulismen, skrev rapportförfattarna.

Någonting behövde, återigen, göras.

Partistyrelsens svar på detta något presenterades på kongressen 2017: »Trygghet i en ny tid«. Det lät ju bra. Och bekant för alla som mindes 1968 års slogan »Trygghet i förändring«. Men tyngdpunkten i partistyrelsens linje var inte nya stora välfärdsreformer, utan fortsatt lappande och lagande. Fokus på kongressen var brott och straff, invandring och ett starkt försvar. I kulisserna pratades det om Tony Blairs politik på 90-talet, där både brotten och orsakerna bakom angreps. Men egentligen tycktes strategerna mest vara ute efter att neutralisera Jimmie Åkesson.

Kanske hade de glömt partiprogrammet från 2013. Vid sidan av de infekterade diskussionerna om vins-ter i välfärden på kongressen i Göteborg knåpade programkommissionen ihop en text som av många ansågs förvånansvärt radikal. Programmet innehöll en hel del kompromisser men tog  fasta på traditionella S-frågor som skola, vård och socialförsäkringar. Det talade om gränsdragningen mellan marknad och offentlig verksamhet, och rymde formuleringar som »när allt har ett pris så har ingenting något värde«.

– Det var ett klassiskt socialdemokratiskt program, skrivet med 2000-talets perspektiv. Att det inte användes var ett misstag, därför att det är precis den typen av program partiet behöver, säger den som var sekreterare i kommissionen, Lars Engqvist.

Han får medhåll från en ung socialdemokrat från Malmö.

– Programmet var lite före sin tid men frågorna är högaktuella och man skulle ha behövt sätta mer kraft kring förslagen. Både liberala ekonomer och ekonomer från vänster pekar på att vi har ett samhälle som glider isär: man blir inte rik genom sina egna prestationer utan genom förräntning av kapital, säger Daniel Wolski.

Han sitter i kommunfullmäktige i Malmö och är politisk sekreterare i Region Skåne där vänstersossen Henrik Fritzon styr. Men han har precis fått ett nytt jobb under en annan vänstersosse, migrationsminister Heléne Fritzon, regionrådets fru. Wolski är ett framtidsnamn, säger de som känner honom. En som inte är rädd för att säga vad han tycker. Han anser att socialdemokratin gått alltför försiktigt fram i omfördelningspolitiken. Man har varit räddhågsen och bitit sig fast i retoriken om krona för krona, där alla kostnader i statsbudgeten finansieras av ökade skatteintäkter eller besparingar.

– Det har stått över allt annat. Inte minst i frågan om infrastruktur och snabbtåg där ställs krona för krona på sin spets. Men ska vi investera i stora reformer och projekt, så klarar vi inte det om vi ska hålla det inom den ramen.

Daniel Wolski pratar precis som många andra progressiva socialdemokrater i dag om högergiren, om hur tankesmedjor och andra intressen på 80-talet och framåt fick socialdemokratin att omfamna marknadslösningar, inte minst inom välfärden. Nu krävs det omtag, säger han.

– Men jag tror inte att vi ska tillbaka till synen att ju mer statligt ägt desto bättre. Vi behöver mer samhällsinflytande och samhällsägande av välfärdssektorn och andra samhällscentrala funktioner. Men det innebär inte nödvändigtvis att det ska vara styrt från staten. Det kan vara mer ägt lokalt och regionalt.

Behöver skatten på folks inkomster höjas?

– Jag tror inte det. Jag tror att man ska börja med att titta på förräntningen av kapital. Sedan skatteavdrag som rotavdraget och breddat rutavdrag. Där finns stora resurser som kan gå åt samhället i stället för att folk ska sätta in nytt kök vartannat år, säger han.

De som gillar det Daniel Wolski säger, pratar gärna om Zygmunt Bauman, om hur det sämsta samhället är det som anser sig vara färdigbyggt. Precis som kanslihushögern på 80-talet inspireras de av vad som händer i väst. Av Sanders i USA, men framför allt Jeremy Corbyn i Storbritannien. I en debattartikel tidningen Efter Arbetet skrev Daniel Wolski och en rad riksdagsledamöter att det finns mycket att lära av Corbyns valkampanj. Enligt dem kan den nya generationen inte relatera till den framtidstro som grodde i den gamla tidens arbetarrörelse. Deras verklighetsbild domineras i stället av arbetslöshet, osäkra arbetsförhållanden och privatiseringar.

Corbyn vann inte valet. Men med parollen »För de många, inte bara för några få« visade han att det gick att locka väljare även utanför arbetarklassen.

– Den stora tillströmningen kom från medelklassen. Att det ska finnas en motsättning i en omfördelningsprofil och att det fjärmar medelklassen, det är en sanning som inte längre stämmer, säger Daniel Wolski.

Han tror att den här typen av politik skulle kunna vinna tillbaka en stor del av de väljare som har vänt sig till Sverigedemokraterna. Än en gång pekar han på Storbritannien, där högerpopulistiska Ukip kollapsade i senaste valet.

– Hårddraget har en fjärdedel gått tillbaka till Labour. Det finns alltså med all sannolikhet stora vinningar att göra.

Jonas Sjöbergs ögon blixtrar. Han berättar om byggarbetare som kommer utifrån och tvingas jobba för småpengar. Ofta kommer de från Polen eller Rumänien. De kan visa upp kontrakt som visar att de ska få kollektivavtalsenlig lön. Men i det finstilta godkänner de att de själva ska stå för utgifter för bostad, bilar och andra tjänster.

– Så det företagen inte tjänar på lönen tar de igen någon annanstans. De lurar de som är här och jobbar, systemet och oss.

Han medger att dagens byggnadsarbetare har det ganska gott ställt. Inom LO-kollektivet är Byggnads ett av de förbund som är bäst på att förhandla upp lönerna, och berättelsen från byggbodarna är att det ekonomiska välståndet har förvandlat murare och snickare till medelklass.

– Ja, rent ekonomiskt kan du vara det. Men är du det på riktigt?

Jonas Sjöberg, som gillar sina anekdoter, berättar om en kompis som jobbar på ett stort multinationellt företag. Men fortfarande är sosse. Han brukar säga: »Jag är uppvuxen på Rosengård precis som du Jonas, och har samma värderingar kvar. Jag tycker fortfarande att jag ska betala mer skatt för att alla ska få samma möjlighet som jag.«

Det är detta Daniel Suhonen och de progressiva sossarna talar om. I en tid då identitetspolitiken konkurrerar med gamla förklaringsmodeller försöker de baxa in klassdimensionen i politiken igen. De hävdar att den lägre medelklassen och de traditionella arbetarna delar intressen. De är de som tillsammans är arbetarklassen.

Och går den berättelsen hem kan framtidens socialdemokrati lyckas med samma bedrift som Corbyn, och för all del Tage Erlander på sin tid.

Frågan är bara hur man ska hantera dessa människor som befinner sig längst ner i samhället, som ofta är de nya i landet och saknar såväl utbildning som en ordentlig bostad. De arbetar utan trygga anställningsformer som städare eller byggare. Eller parkerar bilar i en ödslig hamn någonstans. Sociologerna kallar dem för »prekariatet« (proletärer i en prekär situation). I Klas Eklunds cirkelformade diagram utgör de en växande skärva längst ner i botten.

– Sverige håller på att få en ny underklass. Det är den viktigaste politiska frågan i dag och det är inte konstigt att den i olika varianter kommit att dominera valdebatten, säger han.

För socialdemokratin är den nya gruppen besvärlig. Linderborg och Greider ser framför sig ett socialt inbördeskrig när den inhemska arbetarklassen konkurreras ut av prekariatet, och därmed försätts i samma usla situation. Plötsligt blir Stefan Löfvens utspel om arbetskraftsinvandrare begripligt. Och varför fackvänstern nickar gillande.

Källor i regeringen flaggar för en tung nyhet på välfärdsområdet under arbetarrörelsens högtidsdag första maj. Partiet ska hålla vänsterflanken i den ekonomiska politiken, betonar en S-strateg. Särskilt när debatten i dag domineras av moderatvänliga frågor som lag- och ordning.

Men ödesfrågan lär kvarstå. Nämligen att förena uppgiften att vara ett parti för den stora gruppen som jobbar, samtidigt som man värnar de utsatta som kommer utifrån, som talar ett annat språk, saknar utbildning – och skrämmer den traditionella arbetarklassen.

Klas Eklund sätter tillbaka på locket på sin reservoarpenna och lutar sig fram över det mörka träbordet.

– Vad var det Marx sa: proletariatet har bara sina bojor att förlora. Den svenska medelklassen, som dominerar väljarkåren i dag, har betydligt mer att förlora: villa, amorteringar, vovve och Volvo. <

Fakta: Sossarnas valfrågor

Hårdare tag: Rekrytering till gäng-kriminalitet ska hind-ras.  »Kännbara« straff för vapen- och grova våldsbrott ska. Sociala åtgärder för unga »i riskzonen«.

kvinnostöd: Skydd till våldsdrabbade kvinnor och fler gärningsmän inför rätta. Bättre stöd till barn som bevittnar.

Välfärden: Ökad vårdpersonal med 14 000 personer till år 2022. Fler sjuk-sköterskor specialist-utbildas med lön.

Cancervåren: 500 milj kr/år 2019–22 för ny och utvecklad cancersatsning. Införa »patientkontrakt« för att stärka patientens ställning och korta väntetider.

Språkkrav: Nyanlända ska lära sig språk och mer om normer och värderingar som ligger till grund för det svenska samhället.