Mörka moln över sundet

Applådåskorna dundrade som allra högst när Kinas president Xi Jinping under förra månadens årliga parlamentssammanträde varnade för att taiwanesiska separatisters försök att »dela moderlandet« är dömda att misslyckas och kommer att straffas.

Bara ett par dagar senare satte »Liaoning«, Kinas enda hangarfartyg, kurs genom det 160 kilometer smala sund som skiljer det kinesiska fastlandet från Taiwan. I dess sällskap fanns över 40 militära fartyg samt delar av Kinas flygvapen, som under de senaste månaderna kraftigt utökat sina kränkningar av taiwanesiskt luftrum.

Ständiga uppgraderingar sker också av den arsenal om cirka 1 500 missiler som Kina har riktade mot Taiwan. För de drygt 23 miljoner invånare som här trängs på en knapp tiondel av Sveriges yta har risken för en militär attack, eller åtminstone en blockad, vuxit betydligt de senaste två åren. Allt fler inhemska analytiker tror att så kan komma att ske redan år 2020.

En anledning är den tilltagande nationalismen i Kina. Xi Jinping var redan när han tillträdde 2013 tydlig med att »Taiwan-frågan« inte kan förpassas till nästa generation. Xi har också upprepade gånger framhållit Taiwans återförening som en vital del av det han kallar den kinesiska nationens återfödelse.

Ytterligare en anledning är att Taiwans nya regering snabbt rör sig bort från Kina. När nationalistpartiet Kuomintang (KMT) styrde 2008–2016 så ökade det ekonomiska samarbetet över sundet stadigt. Detta fick dock civilsamhället att oroa sig för sidoeffekter som korruption och politiska eftergifter. Efter ännu ett ljusskyggt frihandelsavtal gick en halv miljon taiwaneser våren 2014 man ur huse och ockuperade såväl riksdag som den lagstiftande församlingen.

Förutom att ha tvingats skrota handelsavtalet så straffades KMT även i valet 2016, då oppositionspartiet Democratic progressive party (DPP) vann en jordskredsseger. Med stöd från väljarkåren vägrar nu Taiwans första kvinnliga president, Tsai Ing-wen, att acceptera det som varit grundbulten i relationen Kina-Taiwan i över två årtionden, nämligen »1992 års konsensus«.

Detta konsensus innebär erkännandet av att det bara finns ett Kina, samt att regeringarna på båda sidor om sundet tillhör samma nation. Men uppgörelsen är samtidigt en kvarleva från när också Taiwan – som höll sitt första presidentval 1996 – var en diktatur och gjorde anspråk på hela Kina. Sedan dess har Taiwan utvecklats till Asiens kanske mest välfungerande demokrati, med en alldeles egen kulturell identitet.

När National Chengchi university 1992 gjorde sin första årliga undersökning om upplevd kulturell identitet, svarade en fjärdedel av öns invånare att de är »kineser«. Blott 17,6 procent klassade då sig själva som »taiwaneser«, medan det stora flertalet såg sig som en kombination av de båda. Men vid förra årsskiftet gav samma undersökning vid handen att 58,2 procent av befolkningen nu känner sig som »taiwaneser« och bara 3,4 procent som »kineser«.

Som en uttalad hämnd för att DPP inte omfamnar 1992 års konsensus har Kina på olika vis straffat Taiwan ekonomiskt, bland annat genom att minska andelen turister till ön med cirka en tredjedel. Peking har även använt sin ekonomiska makt för att förvärra Taiwans internationella isolering.

I fjol tilläts landet för första gången på länge inte ens närvara som observatör då FN-organ som Världshälsoorganisationen och Internationella civila luftfartsorganisationen sammanträdde. Allt från hotellkedjor till flygbolag har efter påtryckningar ändrat benämningen på Taiwan online till »provins i Kina«, livrädda för störningar på den viktiga kinesiska marknaden.

Vidare har politiskt våld åter hamnat på dagordningen i Taiwan, med flera dokumenterade fall där gärningsmännen haft kopplingar till Kina. I november dömdes även aktivisten Lee Ming-cheh som första taiwanesiska medborgare till fem års fängelse för omstörtande verksamhet enligt kinesisk lag. Lee kidnappades i Macao och var spårlöst försvunnen i ett halvår innan sin skenrättegång.

Föga förvånande har allt detta haft motsatt effekt. Ännu en årlig attitydundersökning visade att 20 procent av Taiwans befolkning var positiva till en återförening med Kina för två årtionden sedan. Men vid förra årsskiftet hade andelen halverats, medan stödet för en självständighetsförklaring ökat till 22,9 procent.

President Tsai Ing-wen föredrar dock i likhet med en majoritet av befolkningen status quo. Peking har nämligen sagt att man tar till vapen om Taiwan förklarar sig självständigt, eller för den delen inte vill återförenas med Kina på fredlig väg. Det största hindret för en militär intervention är dock USA, som enligt avtal har en skyldighet att komma till Taiwans försvar vid en kinesisk attack.

Till en början innebar Donald Trumps presidentskap farhågor för att Taiwan skulle offras i en uppgörelse om handel eller Nordkorea. När Xi Jinping tog emot Trump i Peking i november i fjol, framhöll han mycket riktigt Taiwan som den absolut viktigaste frågan för den långsiktiga relationen mellan de båda länderna.

Men det verkar föga troligt att ens Trump skulle sälja ut Taiwan. Förra månaden skrev han – trots förtret och förtäckta hot från Peking – personligen under Taiwan travel act, som möjliggör för tjänstemän i USA och Taiwan att besöka varandra.

Nyligen möjliggjorde USA:s kongress även för amerikanska militära fartyg att anlöpa i taiwanesiska hamnar. Detta fick en kinesisk diplomat i Washington att öppet hota med en militär attack mot Taiwan »redan samma dag« som detta sker. Hans ord backades snart upp av såväl statlig media som utrikesministeriets talesman.

Risken framstår som överhängande att Xi Jinpings administration målar in sig i ett hörn med en färgburk av nationalistisk propaganda, tills det framstår som ett enormt misslyckande om Taiwan inte blir kinesiskt under Xis tid vid makten. Och då vare sig politiker eller opinion i Taiwan frivilligt vill låta sig styras av världens största diktatur så återstår bara ett tillvägagångssätt.