Ulf Nilson

Världsreporter, dog den 10 mars, 84 år gammal.

»Är det du som är en liten jävel på att koka kaffe?”:

Ulf Nilsons välartikulerade småländs-ka i andra änden av telefonluren lät mig förstå att min ansökan om vikariat på Expressen hade gjort intryck. I brist på journalistiska meriter avslutade jag brevet med frasen han just yttrade.

Året var 1975 och Ulf Nilson var »Europakorrespondent« med säte i Paris. Själv föredrog han epitetet »världsreporter« och levde sitt liv i kappsäck med klippkort på flyget till världsmetropolerna. En kaffekokare i mänsklig gestalt var därför precis vad Expressen behövde. Mitt jobb bestod i att läsa franska tidningar, bevaka nyhetsprogrammen och varsko stjärnreportern om det inträffade något av nyhetsvärde. I paradvåningen vid Avenue de Wagram väntade honom troget skrivmaskinen, en vit Halda.

Själv hade jag gått ut journalisthögskolan och befann mig i den franska huvudstaden som nygift och arbetslös. Jag anställdes utan krusiduller mot tusen kronor i månaden, en låg summa redan då. Facket var lyckligt ovetande.

Mitt första möte med legenden blev minnesvärt. Vi stämde träff på La coupole, legendariskt vattenhål för storheter som Hemingway och Fitzgerald.

Ulf bar elegant kavaj, ljusblå skjorta öppen om inte till naveln så åtminstone mitten av bringan, rosa sidenscarf i halsen, stor cigarr i vänsterhanden och en vodka tonic i höger. Han var fyrtiotre – jag var tjugosex. Jag fick omedelbart en ny idol.

Han berättade underhållande om boxningsgeniet Muhammad Ali, om sitt möte med den motvillige presidentkandidaten Robert Kennedy, om folkresningens Ungern och Vietnamkriget – där kritikerna hävdade att han köpte den amerikanska versionen av händelseförloppet – om sitt möte i Calcuttas slum med Moder Teresa, spårljusgranater mot flygplanet som transporterade honom till Saigon och om den exalterade stämningen på Cape Kennedy inför månlandningen.

»Och själv då, vad pysslar du med«, frågade han flera timmar senare när vinbuteljerna avslutat sin catwalk.

Tack och lov fick vi notan innan jag hann svara.

»Du kan säkert få hoppa in och skriva någon artikel med tiden«, lovade Ulf. Först senare insåg jag vidden av hans tävlingsinstinkt och ambitionen att uppfattas som journalistikens Muhammad Ali – störst, bäst och vackrast. Eller i alla fall en reporter med fler rubriker på förstasidan än evige konkurrenten Staffan Heimersson på Aftonbladet.

Jag fick aldrig skriva någon artikel under mina två och ett halvt år som Ulfs assistent.

Egentligen var jag nog mest anställd som squashpartner. Han var noga med sin motion, något som delvis förklarade hans stora arbetskapacitet. Resten handlade om hög arbetsmoral och ett gigantiskt ego.

Vår första match slutade med att han nollade mig – i samtliga set. Jag skämdes. »Inga problem« sa han och bytte till vänster hand för att det skulle bli kamp. Arbetargrabben från Slöinge var storsint mot de svaga. Så länge tävlingen inte gällde att hamna på »löpet«. Den spelplanen var vikt för honom själv.

Vid ett tillfälle år 1977 hade nederländska molucker, en minoritet ursprungligen från Indonesien, kapat ett tåg och tagit gisslan. Sent på natten rasslade ett TT-telegram ur printern på
redaktionen i Stockholm där jag var sommarvikarie. Jag ringde Ulf i Paris och läste högt: »Soldater stormar tåget«.

Det var hela texten.

»När är lämning till första upplagan?«, sa han.

Någon kvart senare levererade världsreportern en nyhetsartikel på två matsedlar. När första upplagan av Expressen gick i tryck fanns dramat både på löpsedeln och förstasidan. Ulf Nilson ståtade med bildbyline – på plats i Amsterdam enligt redaktionen. Konkurrenten Aftonbladet hade ett snöpligt faksimil av telegrammet.

Våra vägar skildes. Sommaren 2010 stämde vi träff vid Strömma kanalbar på Värmdö. Han kom klädd i svart nappajacka, smärt och rak i ryggen.

»Gi-metoden«, förklarade han. »Jag äter ingen lunch. Möjligen starköl«. Jag hade inför mötet skickat honom en memoar jag skrivit om min ungdom.

»Du skriver med humor«, sa han och tittade mig vänligt i ögonen. »Din jävel«, tillade han.

Det tog jag som ett stort erkännande.

Men så tog tävlingsinstinkten över.

»Du minns vår sista squashmatch innan du lämnade Paris?«.

Det gjorde jag. Det var enda gången jag vann över honom.

»Det var ren artighet.«

Sådan var han. En av de sista stora reportrarna av gamla skolan. En journalist med ett kall. Enegotrippad underhållare. Men också – en gentleman med glimten i ögat. <