Ulrica Hydman Vallien

Konstnär, dog den 21 mars, 79 år gammal.

Konstvärlden är ett slutet system som inte ger plats åt alla. För att komma ifråga krävs att fem institutioner är överens om det: Konstnären själv, Galleristen, Kritikern, Kuratorn och Samlaren. Vill man, utan dessa parametrar i ryggen, ändå hävda sitt konstnärskap som något som räknas, får man ha en Pippi Långstrumps uppfinningsrikedom, energi och framför allt tålamod för att lyckas.

Ulrica Hydman Vallien hade inte bara Pippis eldröda hår, hon hade allt det som krävs och mer därtill. Och hon hade det många etablerade konstnärer saknar: affärssinne.

Det har ofta hänt att Ulrica Hydman Vallien i media beskrivits som en flicka med barnasinnet i behåll som gör vad som faller henne in. Och visst kan det stämma vad gäller hennes konstnärliga idéer. Men utan sin affärsmässiga sida hade hon aldrig nått så långt som hon gjorde. Hon drog in miljarder till glasbruket.

Ulricas formspråk har inte fallit Konstvärlden på läppen. Hon har, hävdas det, varit för influerad av andra, som exempelvis Matisse och Picasso, och därför befunnits väga för lätt för inträde i konstens parnass. Som om inte all konst går att härleda historiskt?

Den som är utan influenser, kasta första stenen!

Det finns en sak som lätt glöms bort i talet om Ulrica Hydman Valliens betydelse för svensk glaskonst, förutom att hon är den mest älskade och numera finns i vartannat svenskt hem.

Hedvig Hedqvist berättar i en artikel i Svenska Dagbladet  om den uppmärksamhet Hydman Vallien fick redan 1962 som sin årgångs mest intressanta keramiker. Hedqvist skriver: »Hennes utställning hos Konsthantverkarna [---] var på sitt sätt rätt provokation i mitten av 60-talet. Egensinnig kommentar till den perfektion som odlades av en äldre generation keramiker.«

Hon blev perfektionismens raka motsats, där både motiv och form svajade. Ulrica var det slängigt känsliga penseldragets apostel och postmodernist innan begreppet var uppfunnet. Den stil som genom henne nu är vardag i konstbranschen fick hon utstå nedlåtande kritik för i en lång följd av år.

När jag här ska beskriva Ulrica Hydman Valliens livsverk, som tog sin början i mitten av förra seklet, slås jag av hur helt i fas med kvinnlig frigörelse hennes historia och arbete ligger. Det var hennes make, konstnären Bertil Vallien, som först blev inbjuden att skapa konstglas. Ulrica var bara hustrun (och modern till de tre barnen) som följde med till glasbruket i Åfors.

Till saken hör att det på den här tiden gick dåligt för glasindustrin – ja, för alla manuella industrier, som textilindustrin och varvsindustrin. De outsourcades till låglöneländer.

Men kvinnorörelsen hade börjat göra sig gällande, bland annat genom Grupp 8. I det läget insåg glasbruksdirektören Erik Rosén att han behövde Ulrica i sitt stall. Och hur rätt fick han inte! Genom Hydman Vallien lyftes den borttynande fabriken i Småland till oanade höjder och Ulrica blev, som hon själv beskrev det »företagets mjölkko«.

Om man pratar om Ulrica Hydman Vallien talar man också om feminism. Inte så att hon gick omkring och slog sig för bröstet i ett land där till och med det ledande riksdagspartiet kallar sig feministiskt. Hon levde feministiskt.

Det finns vissa kvinnor, som är fria från positioneringar och avundsjuka och därför vågar bejaka andra kvinnors arbete.

Sådan var hon.

Hon bjöd in en rad konstnärer till glashyttan för att pröva sin konstnärlighet i ett för dem nytt material. Jag var en, och på den tiden rätt okänd konstnär men med samma behov att röra om och pröva nytt som Ulrica. Och sådana konstnärsskap intresserade henne.

I vår värld är det mer regel än undantag att en kvinna, som när hon nått en viss position i yrkeslivet blir djupt medveten om att det inte kommer att finns så många fler platser på toppen för ännu en kvinna, och därför hårdbevakar sitt revir. Det har många medsystrar erfarit.

Sådan var inte Ulrica Hydman Vallien. Tvärtom bejakade hon andra kvinnors (och mäns) arbete. För henne var ingenting omöjligt.

Tyvärr måste man säga att i det var hon unik.

Tack Ulrica. <