HG Wessberg

Sverigeförhandlare och tidigare statssekreterare, dog den 28 mars, 65 år gammal.

Auktoritet. Ordet är sällan förknippat med positiva saker, men HG Wessberg hade just en självklar och naturlig auktoritet. När han kom in i ett rum visste man att han hade något att säga och tillföra, och att de som var där nog skulle komma överens.

Han var reslig, lugn men kunde säga saker med skärpa och med humor.

– Jag har lärt mig att när något är för bra för att vara sant då är det sannolikt inte sant, kunde han säga.

När Ulrica Schenström fick avgå i november 2017 fick han överta rollen som statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare och krishanterare. Typiskt att HG kallades in för att lösa stora och komplexa frågor, som krävde att någon jämkade samman stridiga viljor.

Så var det också när han som vd för Industriförbundet slog ihop organisationen med arbetsgivarföreningen SAF till Svenskt Näringsliv och där blev vice vd. Många hade positioner och inte minst konfliktfonder att bevaka, men reserv­officeren HG löste upp knutarna.

Så var det också när han fick alliansregeringens uppdrag att utforma framtidens kollektivtrafik i Stockholmsområdet. I Stockholmsförhandlingen fogade han och Catharina Håkansson Boman samman från början motstridiga intressen. Så både de och modellen användes när alla var eniga sommaren 2014 om att Sverige skulle bygga ut banor för höghastighetståg.

Stämningen var hoppfull i det proppfulla Öresundshuset i Visby under förra sommarens Almedalsvecka. Mycket i Sverigeförhandlingens förslag var redan känt, här presenterade HG Wessberg också sitt förslag på finansiering: lånefinansiering i stället för anslag via budgeten.

Han kände då av sjukdomen och hade blivit tunnare för var gång man såg honom.

Kanske tänkte han att detta skulle bli sista tillfället, när han samlat mötte de personer han förhandlat med under två år.

– Jag skulle från min och Catharinas sida vilja tacka alla kommunmänniskor, sa han som avslutning och rösten bröt sig lite grand.

En stund senare stod Hans Gustaf, som han ju egentligen hette, och berättade på en annan scen om upplevelsen av Kommunsverige:

– Jag har nu under två år mött människor för vilka glaset är halvfullt, efter att tidigare bara ha mött människor för vilka glaset är halvtomt.

Göteborgaren HG, det var där han föddes, kom till Stockholm via studentpolitiken. Först i Fria Moderata Studentförbundet, sedan som ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer.

Samtidigt med Sverigeförhandlingen var han ledamot i Europeiska revisionsrätten i Luxemburg. Det förra beskrev han med ett leende som sin hobby. Ett uppdrag han brann för.

– En av de kommuner som med rätta är besviken är Ulricehamn som får bana genom kommunen, men ingen station. Och där har jag köpt en gård. Så någon större taktiker blir jag aldrig, sa han förra sommaren.

Att det blir några höghastighetståg alls tvivlar många på i dag. Kanske har inte politiken längre förmågan till stora beslut med påverkan under lång tid.

Tid för det stillsamma livet på gården utanför Ulricehamn fick inte HG.

Och han fick inte uppleva att en av tågprojektets starkaste skeptiker, förre finansministern Anders Borg, i sitt »påskinlägg« på Facebook tydligt framhöll satsningen som något politiken över blockgränserna borde enas kring:

– En viktig punkt bör vara att av snabb- och/eller höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö kan genomföras skyndsamt, skrev Borg.

HG hade nog skrockat om han läst det.<