Är utrikespolitiken att ta moralpoäng?

Anders Kompass är i stort sett kanoniserad. Inte utan anledning. Han slog 2014 larm om fransk FN-personals övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. Han motarbetades av såväl Frankrike som FN. Försöken att stämpla honom som regelbrytare och opålitlig misslyckades. Men trots att Kompass friades från anklagelserna är det begripligt att hans vilja att jobba kvar inom FN var begränsad.

För knappt två år sedan meddelade utrikesminister Margot Wallström att UD anställde Anders Kompass. Han skulle arbeta med Latinamerikastrategi. "Det är också en gest mot Anders som farit väldigt illa av den process han varit utsatt för. Vi tycker också att det är synd att inte ta tillvara på hans kompetens", tillade Wallström, som antagligen tyckte att rekryteringen stämde väl överens med hennes moraliskt drivna utrikespolitik.

Så, förra hösten, fick Anders Kompass nytt jobb: han skulle bli ambassadör i Guatemala. Det skrevs i lokalpress redan under sommaren att Kompass var på förslag, men att Guatemalas regering hade varit avvisande. Nu blev det Kompass i alla fall. Om Margot Wallström övertalade Guatemalas regering, eller helt enkelt ställde dem inför ett ultimatum, vet ingen utanför UD:s inre krets.

Ett drygt halvår har nu gått och Guatemalas regering har bestämt sig för att Kompass ska kastas ut. Skälet är, uppges det, att han offentligt sagt att hela det guatemalanska samhället är korrupt. Han har också aktivt tagit ställning för FN:s antikorruptionskommitté Cicig, som fick den förre presidenten avsatt och som jagar den nuvarande presidenten Jimmy Morales. Sverige är att räkna som huvudfinansiär för Cicig.

Ingen seriös person hävdar att Kompass har fel i sak. Guatemala är ett slukhål av korruption. De oegentligheter Cicig avslöjar bör få konsekvenser. Och Anders Kompass är, som sagt, kanoniserad. Men mitt i all indignation och svensk värderingsyra, ta och vänd på saken åtminstone en gång.

Det här är den typen av diplomatiskt problem som kan omvandlas till politiskt skryt. Relationerna till Guatemala är av ytterst begränsad betydelse för Sverige. Moralpoängen för en utrikesadministration som har som uttalat mål att låta det rätta och sanna styra politiken, är däremot betydande. Men är det detta vi ska ha utrikespolitiken till?

Man skickar inte ambassadörer till andra länder för att göra om länderna. Man skickar ambassadörer för att hålla kontakterna öppna. En ambassadörs huvuduppgift är inte att recensera sina värdar. Inte att i varje givet läge säga sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Vill man ägna sig åt det bör man helt enkelt välja ett annat yrke. Det är klart att det, med tanke på det, finns ett problem här.

Guatemalas svaghet har gjort att FN har kunnat utse en överrock som ska hålla ordning på landets styrande elit. Sverige har gjort det uppdraget till sin särskilda mission. Med det i baktanke har Sverige utsett en ambassadör som inte var välkommen från början, som gjort sig ett namn som en samvetsdriven visselblåsare som sätter sanning framför diplomati och som följaktligen inte lindat in sina synpunkter på Guatemalas brister.

Kan vi verkligen vara så förvånade att det slutar så här? Skulle vi ens drömma om att agera så om det rörde ett större land, som faktiskt spelade roll för oss? Kanske skulle vi det? Är den aktivistiska hållningen den nya riktlinjen inom diplomatin?

Det här är inte en självklar sak med skarpa gränslinjer. Vi har i vår historia en Raoul Wallenberg och en Harald Edelstam, för att nämna två komplicerande exempel. Men just därför det här inte är självklart borde vi kanske prata om saken. Hur aktivistiska ska svenska diplomater vara?

Vi hinner bära runt Anders Kompass i gullstol också.