Tog vara på att bara vara Vara

Platt utan antydan till kullar i landskapet. Slätten breder ut sig som en beväxt pannkaka. »Här ser vi lite längre« är en slogan de använder ibland. Inget är ju i vägen.

 Men när Varas kommunfolk funderade på sin utveckling tittade de inte långt bort, utan på vad de hade på nära håll, alldeles inpå sig.

De kommer nog aldrig få en högskola. Definitivt ingen kustlinje. Kommunen ligger inte på självklart pendlingsavstånd till en större stad. Har inte snabbtåg till storstäderna, ingen större flygplats på nära håll. Utbildningsnivån är generellt låg.

Men det finns gott om industrijobb, och spirande företag där inget kan sägas dominera över de andra.

Kommunfolket såg att de hade något av en västgötsk Gnosjöanda i ett entreprenörskap som de beskriver som en ta-sig-för-samheten. De såg ett Conditori Nordpolen som under sina 150 år fått rader av utmärkelser och nöjda besökare. Och de såg att de redan tagit djärva steg på kulturområdet. Med ett konserthus som massor av kommuner avundas dem. Och världens blåaste stationshus som samtidigt är ett konstverk.

Så de bestämde sig för att bara vara Vara.

Sedan har de Kvänum. En pulserande liten industriort med betydligt fler arbetstillfällen än invånare. Och med två fyrstjärniga hotell.

Har man vikt av från E20 och kommer in norrifrån noterar man först att det är fullt på parkeringarna utanför industrierna där man tillverkar ventilationsutrustning, lantbruksredskap, köksutrustning eller takpannor.

Det andra man noterar är att Kvänum måste ha svenskt rekord i eternithus. I det tredje skedet blir man lite deppig. För på butiksgatan gapar många lokaler tomma, och snart ska Sparbanken också slå igen, liksom vårdcentralen – båda flyttar in till centralorten Vara. En av två pizzerior har stängt för gott.

Fast framme vid platsen med det storslagna namnet Götaplatsen ställs dock alla begrepp på ända för en förstagångsbesökare: här står ett hyfsat stort hotell med 45 rum och en kaxig entré med kolonner.

Det är en anomali, något som rimligen inte borde finnas här. Men det gör det. Och det är ingen bortglömd kuliss från fornstora dagar.

– Jo, det är ett lite speciellt koncept, ett hotell ute i ingenstans, i lilla Kvänum. Men det snurrar på bra. Vi har mycket konferenser, och sommartid är det många familjer som bor här när de besöker Skara sommarland. Och vi är något av mittpunkten i Kvänum, säger Pelle Stohlander, som sedan sex år driver hotellet Lumber & Karle tillsammans med kompanjonen Fredrik Dufva.

På luncherna här hör man att fabrikerna också sliter med rekrytering. Men jobb finns det.

Han är en hotellveteran som drivit hotell i Portugal och Norge. Hans far hade bott i Kvänum så han var bekant med orten.

– Det finns en speciell Kvänumsanda, här ser företag och invånare det som sitt hotell. Högsäsongen är under julbordstiden med 6 000–7 000 gäster. Fast det är lite tufft att rekrytera personal hit, främst kockar, men också servispersonal, säger han.

– På luncherna här hör man att fabrikerna också sliter med rekrytering. Men jobb finns det, säger Pelle Stohlander.

Det var de lokala företagen som tog initiativet till hotellet som stod klart 2004. Karl-Erik Bender, grundare av Benders som gör takpannor och marksten, gick i spetsen.

Företag och privatpersoner satsade tio miljoner i ett fastighetsbolag, resten lånades upp. Namnet, Lumber & Karle, tog de från två lagmän som verkade i bygden på 1000- och 1100-talet.

När det byggdes funderade man på att ha något i källaren. Företagen ordnade en lokal omröstning. En bowlinghall vann. Redan efter fyra år rullade hotellet på så pass bra att det byggdes ut.

– Det är många som hör av sig, kommuner som har nedlagda stadshotell och undrar: Vad är hemligheten bakom att ni lyckas? Men det handlar nog om att det finns en genuin företagsanda i trakten, säger Pelle Stohlander.

Något annat som egentligen inte skulle finnas, men finns, är ett konserthus på 4 000 kvadratmeter inne i Vara. Höstprogrammet 2018 anger bredden: hit kommer bland andra Johan Rheborg, amerikanska cellisten Alisa Weilerstein, Arvingarna, Timbuktu, Charlotte Perelli, Jonas Gardell och Göteborgssymfonikerna.

Nu bygger Vara vidare på sin kulturinriktning. Academy of music & business (AMB) ska snart flytta in i egna lokaler intill konserthuset.

– KommunSverige har fortfarande väldigt starkt fokus på att locka nya invånare. Vi har velat vända på begreppen; kan vi öka inströmningen till oss i stället för att sikta på nya invånare? Den gymnasiala friskolan AMB är ett exempel på hur utbildning kan användas för att få unga att stanna och till och med få fler att komma till kommunen eftersom AMB har riksintag, säger Johanna Forslund Kullander.

Hon är näringslivschef och leder tillväxt- och utvecklingsavdelningen i Vara kommun. Hon är född i Sundsvall och jobbade på Konjunkturinstitutet i Stockholm. Men hennes man är uppväxt på en gård utanför Vara och ville flytta hemåt.

– Jag gillar det urbana och det var en rätt fundamental omställning. Men jag har flyttat runt en del och det har aldrig varit så att jag inte trivts på en plats.

Så 2010 flyttade de till Vara, en medelstor kommun på landsbygden.

– Det har fått mig att fundera mycket på hur urbant perspektivet ofta är i Sverige. Och det har blivit ännu viktigare att fundera på i dag, när vi ser allt fler tecken på att många inte upplever sig känna tillhörighet i samhället, säger Johanna Forslund Kullander.

Vara kommun, med nära 16 000 invånare, gör nu en rejäl satsning på området runt konserthuset och gymnasieskolan. 165 miljoner ska investeras. Skolorna – både kommunens gymnasieskola och AMB – ska utvecklas. En ny konsertlokal (Black Box) för dans och konserter med stående publik ska byggas, och AMB ska få egna lokaler.

– Vår gymnasieskola var nedläggningshotad, ett år stängdes intaget. Men kommunen bestämde sig för att satsa på skolan. För två år sedan hade vi 75 förstahandssökande till gymnasiet, nu har vi 132, säger kommundirektören Anna Cederqvist.

Skapar vi bra förutsättningar för dem som bor här bygger vi in ett tänkande som leder till att fler stannar kvar.

– När alla årskurser är i gång har vi 150 elever på riksintag på AMB. Utvecklingsprojekt i en kommun är alltid svårt. Ett val-år är det ännu svårare, men inte omöjligt, tillägger hon.

Även hon pratar om en Vara-anda som frodas lika bra som det som odlas på åkrarna på slätten.

– Vi vill synliggöra det som är bra i Vara och utveckla det. Vi har en högskola i Trollhättan 40 minuter bort och det tar en timme till Göteborg med universitetet och Chalmers, säger Anna Cederqvist, som själv pendlar hit från Lidköping några mil bort.

Johanna Forslund Kullander återkommer till att ta vara på det man har.

– Skapar vi bra förutsättningar för dem som bor här bygger vi in ett tänkande som leder till att fler stannar kvar.

Sedan 2012 är Varas stationshus ett minst sagt utmärkande inslag i samhället. Men det började inte som något för att »sätta kommunen på kartan« utan i direkta behov.

– Stationshuset behövde renoveras och perrongen tillgänglighetsanpassas. Ur det växte tanken att göra något mer, och kommunen inledde samarbete med Trafikverket och Statens Konstråd.

Det blev den tyska konstnären Katharina Grosse som fick omvandla stationshuset till »The Blue Orange«.

När Johanna Forslund Kullander var ny som näringslivschef ställde hon frågan till sin företrädare: Vad är det värsta som kan hända i kommunens näringsliv?

Det värsta som kan hända vore att det då största företaget i kommunen, Asko Appliances i Jung som gjorde tvättmaskiner, skulle läggas ner, blev svaret. Så blev det: de flyttade 2013 tillverkningen till Slovenien.

– Men det blev ändå en ganska snabb återhämtning. Fast vi kanske hade haft en annan utveckling om vi inte haft så många företag som rotat sig här och stannar kvar, säger Johanna Forslund Kullander.

Och som hon själv sammanfattade det i en krönika:

»I gränslandet mellan kultur och ta-sig-för-samhet föds nya idéer. Med en förflyttning av fokus från fler till mer har Vara nu förutsättningar för att växa (om än långsamt) både till antal och innehåll. Tillväxt när den är som bäst.«