Dags att öppna plånboken Akademien

Akademien äger miljarder, men skattar inte. Såväl intäkter som tillgångar mörkas och varken årsredovisningar eller deklarationer lämnas till myndigheterna.

Märkligt nog har man lagen på sin sida. Än så länge. För i en hylla på finansdepartementet ligger ett snart tio år gammalt förslag om att avskaffa skattefrälset. Det är papperet som politikerna inte vill ta i:

Anders Borg lyfte ut det ur SOU 2009:65 »Moderniserade skatteregler för ideell sektor« för att inte stöta sig med det fina folket.

Magdalena Andersson har under fyra år som finansminister inte haft tid att skapa rättvisa skatteregler:

– Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslaget. Andra frågor har varit mer angelägna, svarar hon.

Alliansens skuggfinansminister Elisabeth Svantesson kan bli den som får skala den heta potatisen i höst:

– Jag utesluter inte att det kan finnas anledning att se över undantagen fram­över, säger hon. Transparens och öppenhet är viktigt. Det är också mycket viktigt att reglerna upplevs rättvisa och att det är lika för alla.

Det blir då ironiskt nog en moderat som till sist tar upp korkskärare Henrik Menanders tråd från 1902 i Internationalens fjärde vers, även om hans översättning inte genomsyras av akademiskt snille:

»Båd’ stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,

den arme ingen rätt man ger.«

Akademiernas skattefrihet är äldre än både arbetarrörelsen och Nya moderaterna. När Gustav III instiftade akademien 1786 ville han inte plundra sina skyddslingar och enväldets skattesystem lämnade väl en del att önska.

En praxis utvecklades och med åren beviljades fler behjärtansvärda verksamheter skattefrihet.

I 1928 års kommunalskattelag finns embryot till dagens »katalog« av skattefrälse. När skattelagen reviderades 1942 fanns åtta kategorier skattebefriade institutioner, bland dem akademierna, och fyra namngivna skattesubjekt: Jernkontoret, Skeppshypotekskassan, Penninglotteriet och Tipstjänst. När utredarna ville rensa ut akademier motsatte sig ­Socialdemokraternas legendariske finansminister Ernst Wigforss detta kraftfullt.

Vid 1990 års skatteöversyn hade katalogen svällt till ett 40-tal subjekt. Ett fåtal har rensats ut då verksamheten upphört. Andra har tillkommit, exempelvis Konung Carl XVI Gustafs 50-årsfond, Stiftelsen Sveriges Nationaldag, Stiftelsen Anna Lindhs Minnesfond och Stiftelsen Right Livelihood Award.

Att slippa skatt kallas på finansdepartementet en skatteutgift, alltså den summa staten förlorar på undantagen. Riksrevisionen redovisade i fjol 173 skatteutgifter under 2016 till en kostnad av 183 miljarder kronor.

I rättvisans namn ska sägas att katalogsubjekten för att inte snedvrida konkurrensen betalar skatt på sina löpande fastighetsinkomster. Svenska Akademien, som äger fastigheter värda uppemot en miljard kronor, betalade i fjol uppskattningsvis en dryg miljon i skatt. Den betalar ingen skatt för reavinster från husaffärer, kapitalinkomster, intäkter från försäljning av böcker, aktieutdelningar eller för de 15 miljoner om året från Bolagsverket som sedan 2007 arrenderar rätten att ge ut Post- och Inrikes Tidningar, som Gustav III 1791 »för evärdeliga tider« skänkte akademien.

Ingen utomstående vet hur rik Svenska Akademien är. När Fokus i höstas grans­kade tillgångarna fann vi omkring 1 750 miljoner kronor. Det är sannolikt lågt räknat, eftersom vi inte vet hur mycket som placerats i värdepapper och fastigheter utomlands. Med normal riskspridning och skatteplanering är 2,0–2,5 miljarder kronor en mer rimlig skattning.

Svenska Akademien är inte registrerad hos Bolagsverket och lämnar ingen årsredovisning. Man verkar i den ålderstigna juridiska formen »offentlig anstalt och korporation« och lämnar i motsats till normala stiftelser ingen redovisning till länsstyrelsen.

Dessutom är Svenska Akademien »ovillkorligt skattebefriade« enligt skatteförfarandelagen och slipper lämna »särskild uppgift« till Skatteverket. Där redovisar andra skattebefriade subjekt vad de tjänat och hur de använt pengarna så att myndigheten kan se att de uppfyller de krav som föranlett skattefriheten. Men Svenska Akademien kan göra vad de vill och misstänks av Ekobrottsmyndigheten också ha gjort det.

Att fråga Svenska akademien om dess ekonomi är meningslöst. När Fokus i höstas försökte, möttes vi av lika nedlåtande som intetsägande mejlsvar och avfärdades med formuleringen: »Därmed är detta avslutat«.

Sedan dess har akademien haft vissa personella och imageproblem, vilket lett till en uttalad ambition att bli mer transparent. Vi gör därför ett nytt försök att få ta del av årsredovisningen, som tillställs akademiens förvaltningsutskott.

Denna gång får vi tala med räntmästare Carina Ottermark Lindqvist:

– Nej, det finns inget beslut om att lämna ut årsredovisningen.

Kan vi få ta del av nyckeltalen bara, som balansomslutning och resultat?

– Nej, men du kan få revisionsberättelsen, det har vi beslutat.

Revisionen av 2017 års handel och vandel har gjorts av de auktoriserade revisorerna Jens Karlsson och Thomas Lönnström från EY samt den förtroendevalde revisorn Bo Ralph, språkvetare som sitter på stol nr 2.

Revisionsberättelsen är en standardskrivning som inte säger ett ord om ekonomi, men innehåller skrivningar som fritar revisorerna från ansvar:

»Det är förvaltningsutskottet som har ansvaret … för en rättvisande bild.«

»Rimlig säkerhet  … är ingen garanti för att en revision kommer att upptäcka en väsentlig felaktighet om sådan finns. Felaktigheter kan uppstå på grund av oegentligheter …«

Sedan tillstyrker de ansvarsfrihet.

Politikerna har i två mandatperioder kastat kattliket över till grannens gård. Nu börjar det lukta. SOU 2009:65 är inte stängd, som det heter på utredarspråk. Det innebär ett aktivt beslut att ta tag i skattefrälset.