Dödspatruller, propaganda och svarta band

Förra veckan utbildades Sveriges fotbollslag i mänskliga rättigheter – inför VM i Ryssland. För 40 år sedan var tongångarna annorlunda.

Militärkuppen var väntad, och det fanns något resignerat över flyktförsöket. Sent på kvällen den 23 mars 1976 firade Argentinas president Isabel Peron en medarbetares födelsedag i det rosa presidentpalatset i Buenos Aires. Tillställningen avbröts av rykten om en militärövning i närheten. Pe­rón klev ombord på presidenthelikoptern strax efter midnatt. Men luftfärden följde inte den vanliga rutten till presidentbostaden, utan avslutades på en flygbas. Isabel Perón greps och sattes i husarrest. Som världens första kvinnliga president hade hon bedrivit samma högerpolitik som sin sedan två år bortgångne make, Juan. Men skenande inflation och terrordåd av paramilitära terroristgrupper – högerextrema antikommunister, vänstergerillan Montoneros och trotskister – hade gjort hennes situation ohållbar.

Den tre man starka armégrupp under generalen Jorge Videla, som denna natt tog makten, såg i de paramilitära politiska grupperna ett hot mot sitt eget våldsmonopol. Man ville också ta kål på demokratin och leda Argentina in i en nationalistisk och konservativ epok.

I Washington förmedlade latinamerikarådgivaren William Rogers nyheten om kuppen till säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger med orden: »Jag tror att vi kan vänta oss ett ganska stort förtryck snart, antagligen en hel del blod«. Kissinger, som känt till kupplanerna, tyckte att det var värt att låta Argentina betala i blod för att om möjligt få lite stabilitet. »Jag vill verkligen uppmuntra dem, de ska inte tro att vi inte stöder dem.«

USA skickade pengar till kuppmakarna.

Juntan förklarade samma natt vad som hädanefter gällde: politiska partier förbjudna, dödsstraff återinfört och statens jakt på inhemska fiender måste bli hänsynslös och krävde att många måste dö. De nya makthavarna tog kontroll över tv- och radiostationerna; vanliga program ströks och ersattes av militärparader och kommunikéer från juntan.

Den enda tv-sändning som inte försvann under kuppens första dygn var en direktsändning från en vänskapsmatch i fotboll i polska Chorzów, mellan Polen och Argentina. En nationalistisk regim vågade inte ge sig på nationalsporten. Militären hade inga planer på att äventyra det manöverutrymme den hade skaffat sig. Argentina skulle ju vara värd för VM-turneringen 1978.

Videlas junta visade sitt blodtörstiga ansikte från början. Statsvetaren Edward Gibson har skrivit att kuppen inte var riktad mot Isabel Perón utan mot hela det argentinska politiska och civila samhället. Videlas regim var den första i historien där militären styrde helt utan civila. Man förde bort människor som aldrig återsågs, byggde upp mer än 300 hemliga fångläger, och torterade fångar; män, kvinnor och barn. En populär avrättningsmetod var att kasta ut nakna människor från flygplan ovanför Mar del Plata-bukten.

Människorättsorganisationer protesterade, och blickarna började också riktas mot fotbollen: borde inte VM bojkottas?

Frågan fick bränsle efter varje ny rapport om försvunna människor. Och efter att Videla i juli 1976 deklarerat att värdskapet var en nationell plikt och skulle ges högsta prioritet. Juntan investerade rekordandelen 10 procent av statsbudgeten i evenemanget.

Det svenska fotbollslandslaget var kvalificerat och förbundskaptenen, Georg »Åby« Ericson, tyckte att kravet om bojkott byggde på journalisters lögner om situationen i Argentina. Framträdande spelare som Ralf Edström och Roy och Roland Andersson var tveksamma till att åka, men övertygades när Montonerosgerillan uppmanat världen att komma och se diktaturen på nära håll. Edström berättade 2014 i en P3-dokumentär att han under VM, efter att ha pratat med en arkitekt på ett hotell, nästa dag fördes ner i en källargång och ställdes inför en solglasögonprydd uniformerad general som ville ha en förklaring. Ralf släpptes först sedan han kunnat visa att han var VM-spelare.

När VM gick in i sin slutfas behövde Argentina vinna en kvarvarande gruppmatch mot Peru med fyra mål för att på Brasiliens bekostnad göra Holland sällskap i finalen. Det argentinska landslaget leddes sedan tiden innan juntan av César Luis Menotti, en lång och smal Iggy Pop-liknande figur med klarblå ögon, långt gråstänkt yvigt hår och gauchopolisonger. I lång rock och med en cigarett i handen dirigerade han sitt lag från sidlinjen med en metafysisk karisma. Som uttalad vänstersympatisör och juntamotståndare sa han att den fotbollsfilosofi han inympat i det tidigare så brutalt spelande argentinska landslaget byggde på frihet, fart och kreativitet. Vänsterfotboll kallade Menotti det. »Vad skulle de göra?«, skriver han om juntan i sina memoarer. »De lät mig kanske vara för att de trodde väl att jag kunde vinna VM åt dem.«

Regimen utnyttjade Menottis passionerade lag som sitt propagandaverktyg. Inte heller blygdes den för att meddela spelarna vad som gällde om de inte uppfyllde kraven på seger: »Det här kan bli dödens grupp vad dig anbelangar«, sa en general till forwarden Leopoldo Luque efter en svag gruppspelsmatch.

Att slå Peru med fyra mål var ingen baggis. Mycket har skrivits om det anbud den peruanska regeringen fick från den argentinska inför matchen: »Om ni har problem med politiska fångar, skicka dem till oss, så tar vi hand om dem på brukligt sätt.« Villkoret var ett löfte om argentinsk storseger.

Tretton peruanska politiska fångar skickades till Argentina, och sågs aldrig mer till.

Argentina vann mot Peru med 6–0. Ett peruanskt stolpskott i inledningen av matchen hade sannolikt krossat de argentinska finaldrömmarna om det studsat in i stället för ut och sätter myror i huvudet på den som i spelet försöker hitta bevis på mutor. Argentina spelade en hypnotisk fotboll. »Spela för folket, inte för juntan«, sa Menotti till sina spelare inför finalen mot Holland. Slutmatchen blev den intensivaste VM-finalen någonsin. Argentina galopperade fram till 3–1. Konfettin regnade. Juntan applåderade. Videla delade ut pokalen. Men Menotti smög hem, bytte om, gjorde sig inkognito, och firade guldet i folkmassorna på stan.

Juntan red på den nationalistiska yran och skickade ut sina dödspatruller i ytterligare fem år. VM anses ha förlängt regimens legitimitet, men har i ett längre perspektiv kanske ännu mer bidragit till minnet av dess många offer.

På filmer från VM ser man ett svart band längst ner på de vita målstolparna på varje match under hela mästerskapet. I alla and­ra VM och fotbollssammanhang är stolparna vita. Häromåret berättade en argentinsk VM-funktionär från 1978 för The Guardian att det svarta bandet bars runt ärmen för att minnas dem som försvunnit under diktaturen. Men den sortens individuella protester under VM innebar dödsstraff. Så de svarta banden längst ner på målstolparna målades dit under stor hemlighet. Juntaledarna var blinda för kopplingen till ärmbanden, och övertygades av funktionärerna om att de bara var en tradition. I dag kastar dessa målstolpar, med sin påminnelse om människor som offrade sina liv i kampen mot diktaturen, ett nytt ljus över VM 1978.