Han är gränsernas utforskare

Bestämmer möte med Torbjörn Elensky under gamla Skanstullsbron i Stockholm. Han bor i närheten.

I hans senaste bok »Gränser« är en av skiljelinjerna den tydliga vid Stockholms tullar. Den som avgränsar innerstad från utanför. Och den som markerar var likheter i smak, ekonomisk klass, livsstil och attityder börjar. Och slutar.

Men vad är det egentligen som slutar och börjar under bron? En prydligt svartklädd yngling med välartad frisyr står med en liten roller i handen och målar tegelrött över en tillåten graffitiväg. Runt en brun Audi, parkerad alldeles i närheten, ligger slängda kaffemuggar, en tom plastförpackning som en gång innehållit räkor från Ica och en rosa fingervante. Krossat glas, en pensel, burkar med sprayfärg och elva tomma ljusblå Camelpaket ligger hoptrampade och utspridda i gruset. Den som börjar räkna fimparna tappar räkningen vid 47 .

Men det är inte fimparna utan de många ljusblå cigarettaskarna av samma märke som får en att förnimma ett ögonblick av magisk Elenskyrealism. På tunnelbanan har jag tio minuter tidigare läst novellen »Rökaren« i författarens samling »Myrstack«, som utkom år 2000. Rökaren kliver in i en tobaksaffär och ber med »något ansträngd röst« om att få köpa ett ljusblått paket Petit Nobel. Tobakshandlaren iakttar rökaren ett ögonblick för länge, och rökaren känner »en ilning av obehag över ryggkotorna«.

Det är handlarens sista ljusblå paket, får rökaren veta. Och blir bestört. Och provocerad. Har exklusiva Petit Nobel blivit så populärt så plötsligt? Rökarens fråga väcker i sin tur tobakshandlarens vrede, för denne vet ju att det är rökaren som varit där och köpt upp alla paketen, ett påstående som rökaren finner befängt, kränkande och oförskämt; de två i affären är hädanefter svurna fiender, hatisk glöd brinner i deras ögon. Man kan läsa novellen som en skildring av ett inre sönderfall, eller av ömsesidig paranoia, eller bara av hur klaustrofobi kan kännas när alla har blivit så lika att de börjat röka ljusblåa Petit Nobel.

Man pekar alltså på anhopningen av ljusblå cigarettpaket under Skanstullsbron, nämner novellen, och påpekar att man är en smula konsternerad över sammanträffandet.

– Jaså, läste du den, säger Torbjörn Elensky. Den där skrev jag i Rom. Jag bodde där på den tiden, var ute och festade hela nätterna, kom hem vid sex på morgonen och skrev några timmar, sedann sov jag till kvällen då jag gick ut och festade igen. Det var en bra tid, ett perfekt liv.

Han slänger ett öga på grabben som målar över graffiti. Att upplåta lagliga väggar att klottra på och sedan måla över det påminner också om något han skriver om i »Gränser«: om den nödvändiga pendlingen mellan gränser och gränslöshet, ordning och oordning, om människans behov av att stanna tiden, hejda marschen mot det oundvikliga slutet. Om festen och extasen som en nödvändig stund av utträde ur tiden, identiteten och kanske kroppen. Om det mått av destruktivitet som finns i festandet, inte minst i klubblivet, just för att det befinner sig på gränsen till det lagliga, eller utanför, med möjligheten att dricka för mycket och ha sex med okända. I sydligare länder ges behovet av gränslöshet cykliskt kollektivt utlopp i karnevaler, men i Sverige försöker vi reglera det genom att få in det i vår vardagliga lunk. Som Pride, skriver Elensky, ett slags kommersiell Vattenfestival för sexuell olikhet med Socialstyrelsens godkännande. Som snarare befäster att de andras livsstil ändå i grund och botten är ett hot.

Graffitin på väggen under bron är snart övermålad.

– En dröm för en graffitimålare borde väl vara att få blaffa ner något som det där, säger Torbjörn Elensky och pekar på arkitektfirman Whites spektakulära glaskontor, en blänkande kontrast till smutsen under bron.

På en tavla i Whites fönster upplyser firman om ett pågående projekt med titeln »Unga tjejers rätt till det offentliga rummet«. Med följdfrågan en rad längre ner på tavlan: »Hur kan arkitektur motverka exkluderande miljöer?« Texten i det flådiga arkitektkontorsfönstret upplyser om att fram till åtta års ålder leker pojkar och flickor lika mycket på offentliga platser. Därefter försvinner flickorna. Men »genom en normkreativ process« och dialog ser White att det angelägna syftet att motverka den diskrimineringen kan uppnås.

– En normkreativ process, säger Elensky och ler. Jag kan knuffa ner båda er i vattnet  …

Han vänder sig mot reportern och fotografen.

– … och se vad som händer  … Det är normkreativt, eller så kan vi starta ett slagsmål med kniv  …

– Det är märkligt att de tror att de kommer att komma åt det så här, det går inte att uppfostra en generation att bli som man vill att den ska bli.

Han begrundar skylten i arkitektkontorsfönstret igen.

– Vet du vad jag tror? Att det här ärtypiskt för vår tid. Politikerna har leasat ut ideologiproduktionen till pr-byråer och arkitektfirmor. De utvecklar tankegångarna. De i sin tur säger att de jobbar med forskare. Selektivt utvalda. Vad är det för forskare? Aktivister oftast. Det intressanta är att det här började långt före internet, i början på 80-talet, nästan tjugo år innan internet slog igenom på allvar.

***

I »Gränser« skriver Elensky om det också, om uppluckringen av offentlighetens gränser, på många sätt bra. Men vad har den lett till? Att ett moln av mummel ersätter samtalet. Att alla talar förbi varandra, en ljudande mummelmassa som kan överröstas bara med höjt tonläge och extremare åsikter. Och som flugan till fönstret dras medier och politiker just dit, alltmer lockade av något som bryter igenom jämntjockheten. pr-byråerna kliver in och formulerar åsikterna och perspektiven, beställda av dem som har pengar. Om åsikterna har stöd i sakliga fakta, verklig forskning, eller bara av aktivistiska forskare vet vi inte. Kanske kan vi ana. Att pr-byråerna fungerar efter samma lagbundenhet som tv:s morgonsoffor. Man frågar inte efter experter utan efter kända tyckare. I tidningarna byts kunniga och dyra journalister ut mot krönikörer. Elensky berättar om en kollega som bott i New York och påpekat att man där redan på 70-talet brukade mäta en tidnings vikt i antalet krönikörer den höll sig med: ju fler krönikörer desto sämre tidning,

Utvecklingen mot en skenande, mumlande och pr-byråstyrd och alltmer extrem offentlighet tog fart i slutet av samma decennium, om man får tro Elensky. Varför just då?

– Hm  … Jag vet inte  … Thatcherismen kanske.

Vattnet i Hammarby sjö rör sig. Gamla Skanstullsbron öppnar och stänger sig. Segelbåtar släpps igenom från Årstaviken. Ut i havet. Elensky har svarta kläder och gröna gympaskor.

– Jag jobbade där en gång, säger han och pekar upp mot hytten på bron. När jag var ung. Satt i kuren däruppe och öppnade och stängde bron så att båtar kunde ta sig igenom. Det var ett sommarjobb. Jag undrar hur ofta de släpper igenom båtar nu för tiden? På min tid hade man ögonkontakt med dem som kom med båtarna och vi som jobbade som brovakter reglerade det själva. Båtägare är ganska skraja. De allra flesta har båtar som utan problem kommer under broar. Men tror ändå alltid att masterna ska fastna i bron. Men från där de befinner sig i sina båtar har de felaktigt perspektiv. Brovakterna ser och vet precis vad som kommer igenom och om bron måste öppnas.

– I dag tror jag inte det fungerar så, det är mer centraliserat och sköts efter ett schema. Jag vet inte om det är bättre. Att vara brovakt var perfekt om man var författare. Det fanns sådana jobb förr, som nattportier, där man egentligen inte behövde göra så mycket, bara vara på plats. I dag har det där försvunnit, man har infört en massa onödiga uppgifter som att gå ronder och sådant.

Utmed kajen längs norra Hammarbyhamnen, där det en gång mest låg skorvar och lastbåtar, skådar ögat dessa tider först en jättelik chockrosa plastsvan och därefter ett stort vikingaskepp i mörkbrun hårdplast. Skeppet heter Thaibåten och är en lunchrestaurang.

Elensky ler.

– Lika besynnerligt som en indisk restaurang vid Hornstull som höll till i en irländsk pub med skotskrutiga väggar. Irländare och indier har ju det gemensamt att de löd under brittisk flagg och att det som drev dem ur det styrdes av fascister. Var det möjligtvis en fascistisk restaurangägare?

Man märker att man blir tjatig, hela tiden vill återkomma till »Gränser«, inte släppa greppet om den. Kanske är det behovet av att få dröja sig kvar i en tankevärld som så passionerat, bildat, egensinnigt och genomgripande tar sig an ett ämne, begrepp, en tankefigur som just nu står rakt framför oss och blänger stint med sina frågor: Vad är jag? Vad betyder jag? Varför finns jag? Ska jag uppluckras eller stärkas? Vart är jag på väg?

Man tycker sig ofta också ha fått veta något om en författare vars bok man just läst. Det gör man i själva verket sällan – fast ändå, jo.

– Jag fick idén till »Gränser« för många herrans år sedan. Jag har alltid tyckt att gränser är fascinerande. På flera sätt. Först och främst rent definitionsmässigt. Gränsen som definition, och definitionen av en gräns. Det skapar spänningsfält. När jag gjorde lumpen på militärstabernas bibliotek fick jag tag på en bok som sorterades ut, som hette »Drömmen om trygghet«. Den handlade helt om stora befästningsanläggningar, om allt ifrån kinesiska muren till Maginotlinjen och andra sådana grejer. Det är otroligt intressanta beskrivningar av de här gränserna, och av tanken bakom dem, och framför allt av hur de allihop misslyckas. Och det är ju också tesen som jag fortfarande har smält efter 32 år, att en för hårt befäst gräns skapar en falsk trygghet som gör att man sänker garden.

– Det här liknar lustigt nog den här inställningen att man inte klarar debatter, om man barrikaderar sig för kraftfullt skapas en falsk trygghet.

– Jag gjorde en radiopjäs om en av grejerna jag läste i den här boken i början av 2000-talet. Den handlade om Haiti, och den stora fästningen som hette La ferrière som byggdes av kung Henri Christophe, en av dem som deltog i upproret mot fransmännen. Hela folket skulle få plats i fästningen. Sen gjorde jag en jättekons-tig radiopjäs, ett slags hörspel, som hette Molnskeppet. Det lustiga är att när jag väl började tänka på gränser var det först en pjäs jag ville göra, som utspelar sig längs en gräns med gränsstationer, smugglare, flyktingar; konstiga spänningar runt gränsen, som prostitution droghandel och allt som samlas kring gränsen.

– Jag tror aldrig jag sett det så tydligt som när jag åkte från USA till Mexiko. Det blir ett tryck på de som vill vidare, många som kan blanda sig i och vill göra sig en hacka på det.

– Bobo Karlsson berättade en gång för mig att anledningen till att porrindustrin blomstrar som den gör i typ Los Angeles är att det kommer så fruktansvärt många från hela världen som egentligen vill bli filmstjärnor – så blir de inte det – och det här blir en av många alternativa utvägar för folk som kanske inte orkar vara servitriser hela livet.

– Boken började genom en pjäs.

Säger Torbjörn Elensky och man tänker på hur nyckfullt ett konstnärligt verk blir till, och på hur spår av tidiga ambitioner plånas ut på vägen. Boken »Gränser« är kemiskt ren från dialoger och med ett undantag också från andras repliker. All text är Elenskys röst, och den är vig, rik, böljande.

– Det skulle ha blivit helt annorlunda, säger han.

Man lär känna författaren, säger man.

– Det är första gången jag själv är med i en bok, säger han.

***

Lika bra, tycks han ha kommit fram till, att kliva över den gränsen redan i första ordet. Första kapitelrubriken lyder »Jag«, och drar in läsaren i ett minne av första gången en 10-årig Torbjörn passerade en gräns. Året var 1977, under en barndomsresa till Leningrad, ensam med sin farfar. Båten från Stockholm till Åbo. Bussresan genom södra Finland. Var det så annorlunda? Husen där, och skogarna, såg likdana ut ju. Finland och Sverige hade ju varit ett. Vad innebar det att vara finsk? Först med erfarenheten av gränsen till Sovjet fick man början till ett svar. Den var annorlunda. Den tog tid. Den var helt enkelt inte att leka med. Den gav aningar om något annorlunda på andra sidan. Att leva med en sådan granne måste ju påverka. Som tågluffaryngling kommer Elensky några år senare till Frankrike. Där frågar tulltjänstemannen vad han läser på universitetet. Filosofi! Tulltjänstemannen skiner upp. Också en gräns som antyder något annorlunda än mitt eget, konstaterar ynglingen.

Kapitlet byter därefter omärkligt perspektiv, en begreppshistorisk odyssé tar vid. Den första gränsen? Kanske den som åkerbrukaren Kain drog gentemot brodern, nomaden Abel, och som Abel inte respekterade, vilket fick Kain att mörda honom. Med jordbruket börjar gränsdragningarna. Med städerna uppstår ekonomiska centra för landen runt omkring. Imperiernas gränser på 1500-talet är mångkulturella. Dynamiska men inte stabila. De stater som växer fram i Europa kommer med större central kontroll, med teorier om staten, och vetenskapliga framsteg, av vilka kartan är det viktigaste. USA växer fram ur kartläggningar av kontinenten. I 1800-talets Europa utvecklas idéer om stat, land och nation som överlappande kategorier. Demokratin föds ur nationalismen. Demokratin är samtidigt en farlig och revolutionär kraft. I USA blir alla medborgare på samma villkor. Demokratin och den moderna migrationen utvecklats ur nationalismen i kombination med uppfattningen om universella mänskliga rättigheter. Det är detta som är det svåra i vår tid, skriver Torbjörn Elensky. En romantiserad tolerans, men Turkiet har rensats etniskt. Och innanför Stockholms tullar råder en häpnadsväckande homogenitet. Stockholm är en mättad stad. Drömmarna är urholkade. Allt som återstår är de materiella målen. Staden blir ett museum. Ingen undergroundkultur frodas, inga alternativ. Självbespegling och bekräftelsebehov av de gemensamma koderna råder i stället. Landet retar sig på staden.

Vad gör gränser?, frågar Elensky. De är både skydd och frestelser. Den starka viljan att överskrida dem är en drivkraft som ung. Att undersöka gränser är att inventera skillnader. Skillnader och likheter hänger samman. Gränsöverskridande är populärt och bra, men det är just gränserna som är gränsöverskridandets förutsättning, och lösningen är inte att avskaffa dem.

Vi vill ha gränser. För vad finns i stället? Vi behöver gränser, vi behöver staten. I dag vill vänstern ge upp staten och demokratin i den internationella solidaritetens och identitetspolitikens namn, och högern vill slakta den för principen om individens frihet och rättigheter. Elensky skriver att ett hårdare samhälle växer fram.

– Grundiakttagelsen som har både med länder och folk och språk att göra, är att det är svårt att avskaffa gränser. Det är min uppfattning. För det går inte. Gränser finns alltid, någonstans och den innersta är den som går genom plånboken; i en värld utan gränser och staket skulle alla försäkringar vara privata, då skulle var och en i sin egen ficka känna vad det kostar att betala sjukförsäkringar och skolor. Stater är ju bland mycket annat som det har blivit i Europa också ett sätt ordna socialförsäkringssystemet, på ett sätt som är ganska rimligt och ganska rättvist. Tror jag i alla fall, men allt går ju att tweekas lite och regleras.

– För mig är det så här – med gränser som med vissa andra saker som inte går att avskaffa, som våld och sexualitet och maktförhållanden, ekonomi, sådana grejer – jag tror inget av det där går att avskaffa, men det kan vara problematiskt på olika sätt och då måste man reglera det. Men har man utgångspunkten att, nej, vi ska avskaffa, till exempel alla gränser, allt dåligt sex, alla pengar, ja, då har man en målbild för sitt arbete som gör det helt meningslöst. Det går inte att komma någon vart tror jag. Jag har en sådan här balanserad realistisk syn på de här sakerna nämligen.

Dagen innan har vi suttit på ett fik på andra sidan Skanstullsbron, ett ställe dit Elensky ofta promenerar när han behöver pauser i sitt skrivande. Fiket ligger i ett modernt kontorshus och Torbjörn Elensky konstaterar att det inte längre går att se skillnad på norr och söder om Skanstull, på innanför utanför tullarna. Utanför vill vara som innanför, skriker efter att bli lika, utplåna skillnaderna, eller i alla fall inte låtsas som att de finns, och att gränsupplösningen speglar debattklimatet i landet.

Hur, och varför har det blivit så?

– Vi har inte behövt ta några svåra diskussioner i Sverige, vi har aldrig behövt ta nån allvarlig debatt om dödsstraff eller demokratin eftersom det är så många som är överens om de sakerna. Det är ju bra kanske, men det gör också att när väl det kommer så står vi försvarslösa, för att vi inte är tränade att ta dem.

– Sverige ligger rätt långt bort. Vi tror att vi har lyxen att inte ta i frågor för att de inte kommer hit, eller för att vi har tänkt färdigt. Det finns väldigt låg tolerans inte bara mot åsikter utan mot frågeställningar som går emot den rådande uppfattningen. Det kontroversiella ska inte få nåt utrymme. Jag tycker det är dumt, för den dag nåt händer som gör att man måste ställa svåra frågor kring saker är vi inte beredda att argumentera för det, för vi har bara lärt oss utantill.

– Jag var ihop med en kuban förut och har varit mycket på Kuba, och där är folk så. Många är oppositionella bakom stängda dörrar. Kulturmänniskor som man träffar privat kan hålla med dig men säga »men det kan jag inte skriva«. Det är sjukt tycker jag. Det man märker hos folk på Kuba, de som är regimtrogna, är att de inte kan argumentera för systemet, för de förstår inte invändningarna mot det, och för den delen motsatsen också. Man måste träna sig på svåra ämnen. Det kommer att komma upp sådana framöver. Ganska säkert en demokratidiskussion, men vi är inte förberedda. Vi vet ju redan att det är bra. Men från vänster vill man förbjuda rasistiska diskussioner, och från höger jihadistiska.

Det rapporteras för lite om det viktiga som händer i världen och för mycket om Trumps senaste tweets och Akademien, tycker Torbjörn Elensky. Trump är trots allt bara ett fenomen bland många. Indien har redan en ledare av det slaget. Japan har haft sådana tongångar länge.

– Och Kina är ju en expansiv, i praktiken, närmast fascistisk stat i dag, som hotar grannar, och köper grannar om vartannat och bara pushar ut sina gränser, och genomför etnisk rensning i landet genom att flytta in majoritetskineser i Sinkiang och sådant där. Och det finns liksom inget sätt som den svenska debatten kan hantera det här, det rapporteras en del, jag ska inte säga att det inte rapporteras alls, men det är absolut underrapporterat. Så går det i baklås också, tredjevärldism och en viss typ av antirasism gör att det går i baklås. Gör att den svenska debatten inte klarar av att hantera till exempel ett extremt chauvinistiskt nationalistiskt hinducrazy Indien.

Elensky ger ett färskt exempel från när Indiens premiärminister Narendra Modi var i Sverige veckan innan.

– De berättade på nyheterna att han stod och blev hyllad av indier tillsammans med Löfven. Min fösta tanke var: tänk om Orbán skulle komma hit och exilungrare skulle jubla. Då skulle folk fatta vad som är på gång. Men det gör de ju inte här. När det gäller indier, för de är liksom sådär  … jag vet inte  … hippiesnälla och sådär  … då är vi okunniga om sammanhanget och verkligheten.

***

Torbjörn Elensky tycker att det gäller också Sverigedemokraterna, och att vi har valt att se SD som en isolerad företeelse, och bara tyckt att det är så fruktansvärt, i stället för att se att de ingår i ett europeiskt mönster, som blir allt tydligare och starkare, och där dynamiken går mot hårdare tag.

– Och min tanke om det, kan jag säga, är att hade man hanterat sakerna på ett långsiktigt sätt i tid så hade det inte behövt gå så illa som det är på väg att göra nu.

Om man inför det komplexa väljer att titta bort eller vara moralist har man ingen chans att bidra till en konstruktiv utveckling, förklarar han.

– Jag tror att vi befinner oss i ett skede där det i princip inte går att göra något rätt på lång tid. För oavsett vad man väljer att göra blir det väldigt besvärliga konsekvenser. Och då är det viktigare än någonsin att försöka fatta så ansvarsfulla beslut som någonsin, och beslut som tar in alla aspekter på saker och ting. Redan nu håller hela EU på att haverera, Schengen håller på att lösas upp, populister vinner i alla länder. Vi kan inte i det läget fortsätta att säga att vi ska öppna gränserna, allt annat är omoraliskt  … Sorry, men vi måste ta hänsyn till opinioner och ekonomi och det går inte att fördöma folk. Som reagerar.

– Det konstiga är ju att vi inte lär oss ens av den tid när vi gjorde rätt. Om vi tänker på hur otroligt små nazistpartierna var i Sverige på 30-talet, det fanns väl i stort sett bara lite i Centern, ironiskt nog. Vi behöver inte överdriva parallellerna, men vi är med i en utveckling nu, på ett sätt vi inte var då. Vi lyckades då, men inte nu. Varför lyckades vi då?

Han låter frågan hänga i luften.

– Jag tror svaret är sammansatt: bland annat var det väl folkhemstanken och den ekonomiska utvecklingen som bidrog till att vi inte drog oss med i det där, föreställer jag mig.

Torbjörn Elensky har blivit kallad konservativ, och protesterat mot etiketten. Han tror att etiketten bidragit till att recensionerna av boken »Gränser« blivit uppskattande, mest ros och beröm men en del reservationer av typen »jag håller inte med Elensky här«.

– Jag har en känsla av att de etiketterar mig. Jag har blivit arg för att de har fått för sig att jag är så oerhört konservativ, och det tycker jag är så otroligt märkligt. Men det har ju mer att göra med att folk har bestämda väldigt små boxar som de ska ha in folk i. Så kritiserar man vissa liberala idéer och inte deklarerar sig som vänster, jaha, då är det kvar att man är konservativ. Och vad innebär det? Jag råkade ut för det på bokmässan för två år sedan. Någon skrev en slängig krönika, och sa något om att jag är så konservativ. Det var i Svenska Dagbladet, en av redaktörerna i den tidning där jag skriver. Min första tanke va … jaha, redaktören har inte läst några böcker av mig. Läser de artiklarna?

Elensky lägger huvudet på sned, och ser troskyldig ut.

– Kanske inte, gissar han, jag fick in en protest. Jag tycker att det är såhär  … uppenbart galet fel, personligen, men okej, det är  … frustrerande sådant där.

Torbjörn Elensky börjar hosta.

– Bara för att man problematiserar saker som identitetspolitik och mångkulturalism blir slutsatsen  … många klarar inte att det blir komplext  … det blir i stället: han är emot det  … för att det är komplext. Det är ganska ironiskt.

***

Man kan när man hör sådant börja inbilla sig att kulturarbetaren Elensky på ett generellt plan är fientligt inställd till svenskt kulturliv. Man inser lika snabbt att man anar åt helvete fel. Och korrigeringen har inte att göra med att Elensky försörjer sig bra på sitt skrivande, och är verksam inom såväl dramatik som opera och film, vid sidan av artiklarna. Utan med att han känner konstnärerna. Men att det alldeles för sällan är de vi hör i det offentliga.

– Det speciella med kulturlivet i Sverige och det vi kallar kultureliten är att det är så fruktansvärt dominerat av kulturjournalister, med all respekt för detta skrå. Det är lika besynnerligt att kalla kulturjournalister, inklusive kritiker, för kulturelit, som det vore att kalla sportjournalister för sportelit eller finansjournalister förfinanselit. Det är uppenbart att de som borde vara kulturelit, om man nu ska använda det ordet, är ju konstnärer, musiker, författare, dansare, skådepelare, de som gör saker. Det är sådan fruktansvärt osunt i Sverige att kultursidorna, som fått en så extremt stark maktposition, att de nästan driver frågor, och lyfter och sänker, personer, faktiskt förvrider bilden av kulturlivet i landet. Det är kulturjournalisterna som är det förenklande, de platt politiserande, de ointressanta. Pratar man med författare och teaterfolk har de en mycket mer sammansatt och intressant uppfattning, mycket mer dynamiskt. Inte minst teaterfolk som ondgör sig privat över politisk styrning, det finns en mycket större hunger och vilja hos teaterfolk att bryta igenom en tvångströja som de har fått på sig av politiska krav för att få offentliga pengar, och kultursidesfilter. Det finns många fler som är mycket intresserade av att ta tag i olika typer av kontroversiella frågor och öppna dem på utmanande sätt utan att komma med ideologiskt facit. Väldigt många i kultursidesvärlden ser ut att ha ett facit i bakfickan och utifrån det skriver de som om de fyller i, det är inte bra.

Det är en hård dom över svensk kulturoffentlighet.

– Ja, och den bygger på att om man pratar direkt med konstnären, så får man ett mycket mer öppet, spännande och mänskligt samtal  … Jag börjar bli hungrig. Det finns ett indiskt ställe på Katarina Bangata som är bra, men man blir jävligt dålig i magen. Vill ni gå dit?

En fotograf och en reporter tittar på varandra och nickar. Torbjörn Elensky säger att han aldrig skrivit på Twitter, och att de gånger han tjuvtittat blir han helt sinnessjuk, men att han har Facebook, men sällan har lust att vara där.

– Jag vill bara sitta och översätta och jobba och förbereda nästa bok. Och arbeta klart den andra boken, eftersom jag nu kan det i sommar.

Han är precis klar med ett libretto som ska bli en opera, med premiär nu i oktober på Stockholmsoperan. Den heter »Tristessa« och bygger på en roman av Angela Carter, som heter »The passion of new eve«.

– Det är en fantastisk opera. Full med nästan mytiska händelser, inte ett dugg realistiskt, allt är larger than life, helt galet.

Jonas Bohlin har skrivit musiken. Elensky och Bohlin har tidigare gjort ett stycke för sopran och kammarorkester som heter »I saw it all«, om en tjetjensk pojksoldat, som byggde på att Elensky fick en intervju med dokumentärfilmaren Göran Olsson, som hade intervjuat den tjetjenska killen.

Elenskys mamma var operettsångerska, pappan affärsman, Torbjörn gick på Adolf Fredriks musikskola som barn.

– Det kommer säkert att bli ståhej kring operan, den är gränssprängande. Att spränga gränser är ju ändå vår sak, konstnärernas sak, inte politikernas och tjänstemännens sak att göra. Man ser ibland konstnärer som försöker knyta an till det här på olika sätt, och försöker jobba med den rådande synen, inom gränserna, men det blir mycket svagare än originalen. Alla vet och borde komma ihåg att motkulturer säger emot, trotsar, och att det är viktigt. Jag har inte helt vuxit ifrån det  … Allt är för mallat i dag. Det är därför Youtube är så stort och youtubers så stora, för att de bryter mot mallarna.

Det är inte politiker och tjänstemän som ska föreskriva för oss hur vi ska vara upproriska. Eller normbrytande. De ska bara backa, från kulturlivet i första hand. Och från folks privatliv  … jag kommer i gång här.

***

Vi får våra indiska rätter, och senare upplyser någon att utomhushaket och klubbscenen som ligger under Skanstullsbron bara säljer ljusblå cigarettpaket. Man får en impuls att ringa Elensky och be om en slutreplik, men inser att det inte behövs något facit den här gången heller.