Jaget, detet och Jimmy Durmaz

Det är förstås en chock att upptäcka Detet, om man hoppats på att det kunde tänkas bort.

En liten snabbrepetition av psykoanalytisk teori: i oss finns Detet, som står för impulser, drifter, aggression, sexualitet. I toppen finns Överjaget, som består av sociala regler och normer. Mittemellan kläms Jaget, som försöker hitta ett sätt att få drifter och normer att samexistera.

Hokus pokus, säger en del, men användbart som analysmodell i vissa lägen. Som i fallet med fotbollsspelaren Jimmy Durmaz.

Durmaz orsakar en frispark, som i sin tur leder till svensk förlust och som svar gapar och skriker arga människor på honom på instagram. Rakt ut, utan att låta sina drifter, aggressioner och impulser balanseras av Jaget. Överjaget har, som vanligt på sociala medier, semester.

En del av vrålen har rasistisk underton. En del sägs innehålla hot. Hur många är oklart. Mediegranskaren Jack Werner slås av den oförsonligt hårda tonen, men hittar inte särskilt många öppet rasistiska kommentarer och inga uppenbara hot. Å andra sidan kan inlägg ha raderats i efterhand. Kanske efter att skribenternas Jag lyckats överrösta Detet, eller i ren rädsla för polisanmälningar. Eller i rädsla för att någon förälder ska se vad man skrivit. Man kan trots allt inte utesluta att mycket unga män är överrepresenterade i en ilsken fotbollsmobb.

Detta blir den viktigaste händelsen i Mediesverige under några dagar. Varför? Är det rimligt?

Man måste förstås ta kamp mot Detet, både sitt eget och det kollektiva samhälleliga, för att inte bli ett djur. Men mycket handlar om hur man gör det. Det finns gott om historiska läror som går ut på att Detet måste utplånas, eller förnekas. Inga sådana läror har någonsin fungerat. Ofta blir de bara ett kamouflage för drifter och aggressioner: har man sagt att sådana inte får finnas kan man inte tala om dem.

Det finns andra idéer som går ut på att man gör sig helt till Överjag och kastar av sig all solkighet. I den riktningen ligger puritanism, intolerans och självgod omänsklighet.

Det finns enstaka läror som handlar om att omfamna Detet, som till exempel satanism och nazism. De är självförstörande. I de flesta fall på ett tidigt stadium. I andra fall först efter att de förstört allt omkring sig.

Om man nu ska använda sig av den här analysmodellen måste man välja en annan väg. Den är dynamisk. Det innebär att de här tre storheterna samverkar. Man kan inte avskaffa en, eller låta någon ersätta de båda andra. Då har man missat hela poängen. Det är själva dynamiken mellan de tre som är det centrala. Och den kan fungera bättre eller sämre.

I det här fallet, om vi nu psykoanalyserar den svenska offentligheten, har den fungerat sämre. För vad har skett? Jo, en handfull gapande Detare har lyckats sätta sin stämpel på hela debatten. Det antyds att de kommentarer som trampar längst ut i träsket på något sätt visar Sveriges sanna natur. Chocken över att Detet alls visat sig har fått nio av tio skribenter att lämna över dagordningen till Detet. För många av skribenterna har det blivit viktigt att argumentera för att Detet är väldigt stort och starkt, oavsett vilka belägg för det som verkligen finns.

Det vi ser är ett Jag, som blir så chockerat över Detet, att det bara klarar av att förfasa sig, inte att balansera Detets drifter. Eller möjligen ett rent Överjag, i avsaknad av varje kontakt med Detet.

Följden blir en diskussion där drifter, rädslor, aggressioner och impulser möts med andra drifter, rädslor, aggressioner och impulser.

Sociala medier har gjort att det kollektiva Detet ständigt är närvarande i offentligheten. Offentligheten har inte lärt sig att hantera det än. Istället för att möta drifterna med analys, proportioner, distans och lugn, dras det med i det hätska, känslomässiga, överdrivna och primitiva. Svaret på hat-emojis blir kärleks-emojis. Offentligheten har regredierat till ett barn, som ännu inte har någon ordning på sitt Det, sitt Jag och sitt Överjag.

Att det sedan är utmärkt att med alla till buds stående, lagliga medel tvåla till dem som gått över gränsen med Jimmy Durmaz är en annan sak. Detet behöver alltid tyglas. Men med en aning lugn och sans.