Ola Ullstens tre karriärer

En tidig aprilmorgon 1979 steg ett hundratal kvinnor av t-banan i Sätra i södra Stockholm. De vandrade tysta förbi förortens hyreshus och lekplatser men ju närmare de kom radhusen nere i dalen desto tydligare formerade de sig. Utanför en radhuslänga i skogskanten lyfte de en modell av ett kärnkraftverk högt i luften, tände på och skickade in mig att knacka på statsministerns dörr medan ropen växte: »Vakna Ola. Vakna Ola!!«

Det var väl inte Ola Ullstens bästa morgon, han mumlade om hemfridsbrott men följde med ut i blårandig morgonrock för att möta moståndet. Till att börja med vresigt, rent av tillrättavisande, svarade han på frågor, avfärdade dem. Till dess en mikrofon stacks fram och han uppfattade att Erik Fichtelius, på den tiden mestadels kallad Figge, stod intill honom:

»Får jag erinra statsministern om att vi ligger i direktsändning i Morgonekot.«

Kärnkraftverket gick upp i lågor och härdsmältan i Harrisburg skakade även Sverige. Frågan om en folkomröstning om kärnkraften stod och vägde. Folkpartiregeringen hade 39 mandat i riksdagen, en splittrad socialdemokrati att söka stöd hos och en Thorbjörn Fälldin (c) som lämnat ifrån sig regeringsansvaret för kärnkraftens skull.

Borde jag som radhusgranne skämmas över att ha varit med om att störa husfriden hos statsministern?

Sex år senare var Ola Ullsten inte längre statsminister, inte heller folkpartiledare och riksdagsledamot och inte bodde han längre i Sätra. Han var ambassadör i Kanada och i Italien (1984–96) och, förstås, långt borta från min värld. En junidag vandrade jag på en byväg i Grötlingbo socken på Gotland, vi hade köpt mark där och börjat bygga ett hus, nu var jag nyfiken på omgivningen. Små stenhus, en stor bondgård, syrenhäckar, en lada, en grind, en bekant figur. Vad gjorde han där? Ola Ullsten lutade sig över sin ägandes grind och sa nog välkommen, så som man gör på landsbygden.

Grannar på nytt sålunda, med åren allt mer grannar och allt mindre antagonister. Tycka olika ja, lyssna på argument ja, alternativa energikällor gick att diskutera. Dela redskap, från högtryckstvätt till släpvagn, byta råd om nybyggen och ombyggen, laga stenvastar (murar). Planera årsdagspresenter till bofasta grannarna som visste så underbart mycket om växterna omkring oss. Träna boulekast inför lördagsspelet.

Ola hade köpt sitt gotländska hus redan 1969 och bodde alltså där som statsminister. Grannar skrattar fortfarande gott vid minnet av svartklädda livvakter på post mellan enarna vid Nybrobadet. Ola själv hade svårare att skratta men insåg väl att han inte hade något val. Var man statsminister så var man.

Han blev med tiden åretruntboende i byn, hade huset som bas för arbetsresor ut i världen och resor till familjen i Ottawa. Två döttrar var vuxna men två kanadensiska söner bodde ännu hemma hos mamma Louise. De döptes visserligen båda i Grötlingbo kyrka och klättrade en hel del i pappas knotiga äppelträd om somrarna, vid en tid då grannarna oftare fick barnbarn än barn. Men pappa fick mestadels bo ensam i sitt hus.

Runt kaffebord och vid matbord i Grötlingbo förekom sällan, faktiskt aldrig, kallprat eller byskvaller när Ola var med. Inte ens en vanlig surströmmingskväll (Ola höll på norrländska traditioner) var politiken frånvarande. Ola fann sig placerad bredvid serietecknande grannen Cecilia som genast varnade honom:

»Akta dig! Du vet att jag är en glödande socialist.« »Det passar bra«, sa Ola, »eftersom jag är en glödande liberal.«

Och det var ju det han var från början, när han som 20-åring flyttade från Umeå till Stockholm och blev aktiv i FPU. I sin memoar »Så blev det« berättar han inte utan självkritik om krocken mellan liv och arbete när hans första barn skulle födas. Evi, hans fru, hade gått två veckor över tiden och hur skulle då Ola göra med FPU-kongressen i Falkenberg, där han skulle väljas till ny ordförande efter Per Ahlmark? Det är klart att han måste dit. Medan han röstas fram föder Evi en dotter och på planet hem ser den nyblivne fadern sin dotter på bild i Expressen.

Ola Ullsten gjorde, kan man säga, tre karriärer i sitt liv: den första som politiker under 60- och 70-talen, den andra som ambassadör på 80-talet och halva 90-talet. Den tredje var ett FN-uppdrag att skapa ett forum till skydd för skogen på jorden. Det blev heta diskussioner om det också hemma och jag tänker mig att Ola lyssnade noga på grannen Martin när han berättade om sin väldiga brödtall som kommit som frö till Grötlingbo från Sibirien när förra seklet var ungt, och nu reser sig högt över stenvastar och betande lamm, med långa barr i knippen om fem. Cembratallen hör inte naturligt hemma där men den trivs och tänker stanna. Och den har fri sikt mot kyrkan, Sudrets katedral, där Ola Ullsten begravs den 6 juli.