Snart brister det – tro mig
Det finns en term som heter »cook-off«, en term som inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet i dag. Nej, vi talar faktiskt inte om duellerande kockar, utan om något helt annat. En »cook-off« är vad som sker när ett ammunitionsmagasin antänds, vilket skapar en våldsam kedjereaktion. Ammunition börjar explodera av hettan, vilket gör att ammunitionen bredvid också exploderar, vilket i sin tur detonerar mer ammunition, allt under loppet av någon sekund. Om detta sker inuti ett litet, dåligt ventilerat utrymme – säg, en pansarvagn – så blir resultatet att hela kanontornet slungas upp i luften likt en tre ton tung champagnekork.
Politiken har sin egen sorts »cook-off«, med precis lika spektakulära resultat. Det som krävs är att stora delar av befolkningen på olika platser, i olika länder, trots sina skillnader upplever att de delar en problemformulering eller en gemensam fiende. Utöver detta krävs att det inte finns någonstans för ilska och frustration att ta vägen; att oförrätterna inte försvinner, utan bara ignoreras eller läggs på hög.
Revolutionsåret 1848 utgör ett klassiskt exempel. Under en lång tid hade Europas liberaler – trots alla sina enorma skillnader i språk, kultur, och historia – närt förhoppningar som ändå var ganska universella; man ville ha en konstitution om man inte hade en, och man ville ha en mer liberal konstitution om man nu redan hade en. De styrande på den tiden, med det österrikiska kejsardömets statskansler Klemens von Metternich i spetsen, ville dock inte lyssna på det örat. Decennier av repression senare hade man skapat en politisk tryckkokare som var redo att explodera.
Nationernas vår kom blixtsnabbt. Det som började med en revolution i Frankrike spred sig som en löpeld: med revolutioner och upplopp i Italien, Österrike, Ungern, och en lång, lång lista andra länder. Europa hade blivit ett enda stort patronbälte; och hettan från den första explosionen gjorde att alla andra patroner exploderade. Revolutionerna 1848 besegrades i sinom tid, och som revolutioner betraktade var de i regel ganska milda sådana, men det verkligt uppseendeväckande var hur otroligt snabbt allt gick. Det som började med en liten tändsticka i Frankrike i februari var redan en kontinental eldsvåda i mars.
Gå in på You tube och kolla på valfri patriotisk soldatvisa eller nationalsång, och du kommer att se två saker. För det första: dessa videor har rätt många visningar. För det andra: kommentarsfälten översvämmas av kommentarer i stil med »Greetings from Germany!«, och andra hyllningar till grannländer och broderfolk. Vart du än vänder dig i Europa hittar du ungefär samma sak: en nationalism som får tyskar att applådera finländska folkvisor, och som får finnar att göra tummen upp till patriotiska sånger från Italiens 1800-tal.
En nationalism av Johann Gottfried Herders slag – han med »folksjälen« – växer så det knakar bland breda folklager utanför Europas hippare metropoler. Herder skulle inte ha något problem med tyskar som berömmer finländare för allt det vackra i den finska karaktären, tvärtom. 1800-talets tidiga nationalism handlade om att alla var fina och unika och värda att hylla, och att alla hade en rätt till sina egna länder. Det var en ideologi, som, hur förvånande det än kan låta för våra moderna öron, verkligen hyllade mångfald.
Det är här vi hittar vår tids politiska patronbälte, som just nu bara väntar på att explodera. I princip varje land i väst har i dag sin egen »Björn Söder-debatt«, i princip alla eliter i väst brottas med samma stora problem. Att hylla minoriteter och förfäkta böneutrop, det vet alla hur man gör. Att minoriteter ska ha rättigheter, det pratar alla om. Men vilka rättigheter ska egentligen majoriteten ha? Finns det svenskar, som har rätt att ställa krav på Sverige eller får man bara ställa krav på Sverige om man tillhör en mindre grupp som det är synd om?
Från Bristol till Bålsta så känns detta problem igen. Vad betyder det att vara en del av majoriteten, och varför är det så fult att vara det? Det spelar ingen roll att man inte talar samma språk, när man upplever att problemen – och politikerna – man slåss mot är av samma slag.
I nästan varje land i Europa sitter den stora majoriteten på samma frustrationer, och i nästan varje land har figurerna i media och inom politiken inget annat att ge dem än förmaningar och utskällningar. Bli inte förvånad om denna situation exploderar i sinom tid, och bli inte förvånad om ett litet oviktigt bråk i Frankrike i februari leder till att vi börjar se kravaller och gatustrider i Stockholm i mars – det är mitt stalltips för framtiden. Det har faktiskt hänt förut.
Signerat | Malcolm Kyeyune
