Upprörda känslor styr våra val

Trapporna var trasiga, stucken nedfallen och fasaden svartbränd. Byggnadens innanmäte var svårt skadat. Men den sanering som pågick rörde inte huset, utan ett ännu mer förstört inkråm: människornas.

Man hade släpat fram gamla dammiga sammetsstolar, omaka och hopplockade och möblerat ett rättsrum. Framför domarbordet högt uppe i Münchens gamla justitiepalats satt en mager, kutig fabrikör i grå regnrock. Enligt DN-signaturen Bang, Barbro Alving, slingrade han sig»i uppenbar medlöparstil«. Varför hade ni partimärke om ni nu inte var sympatisör, frågade domaren, »en örnnäst herre med skärpa i blicken och vänlig röst«. Den magre försäkrade att han bara burit det en enda gång. Men domaren var påläst och påminde om att fabrikören gick med i nazistpartiet redan 1933. Nu var det juli 1946, och örnnäsan rekapitulerade vad den kutige taxerat för inkomster under kriget och undrade: »Ni skulle väl knappast ha fått alla dessa uppdrag om ni inte varit medlem i nazistpartiet?« Möjligtvis förhöll det sig så, sa fabrikören med låg röst. Åklagaren krävde ett hårt straff och menade att denne man tillhörde »en sort utan vilken Hitlers maktövertagande inte varit möjligt«. Rätten gick ut. Den åtalade och åhörarna satt kvar. Fabrikören kastade en slängkyss till sin fru och såg uttråkad ut. Rätten kom tillbaka och meddelade domen: Medlöperi. Två år borta från yrket och från firman bara lyfta 30 mark i månaden för att klara livsuppehället. Näste man till skranket.

Förutom det politiska behovet att rensa samhällskroppen från allt brunt gav avnazifieringsrättegångarna i Tyskland efter andra världskriget en inblick i de psykologiska bevekelsegrunderna bakom politiska ställningstaganden. Det var ju trots allt ett folk som i allmänna val banat vägen för förintelseideologin. Hur kunde någon levande varelse välja att ge sitt stöd åt sådant?

Sju år tidigare, våren 1939, innan samma frågeställning var föremål för efterhandsutredningar men dagliga våndor hos dem som skrämdes av nationalismen, hetsen mot judarna och ledarkulten, skrev den tyske juristen Sebastian Haffner i sin politiska biografi »En tysk mans historia« att det som pågick var en duell. En strid mellan »två sinsemellan mycket olika motparter. en synnerligen mäktig och hänsynslös stat, och en liten anonym, okänd privatperson«.

Kraftmätningen utspelades inte inom det som brukades betraktas som politikens område. Privatpersonen, skrev Haffner, var inte någon politiker, ingen konspiratör. Han befann sig hela tiden på defensiven, med ett överordnat ändamål: att bevara »sin personlighet, sitt eget liv och sin privata heder«.

Uppgiften kunde varit lättare. Under fruktansvärda hotelser begärde denna stat av denne privatperson att han skulle överge sina vänner, lämna sina väninnor, göra avkall på åsikter och principer, börja hälsa på ett annat sätt, förneka sitt förflutna och till råga på allt visa sin entusiasm och tacksamhet inför den nya ordningen.

Det var ett envig där miljoner och åter miljoner tyska privatpersoner kapitulerade.

Sju år senare stod många av dem till svars som ryggradslösa anpasslingar.

I en avnazifieringsdomtolsförhandling i Frankfurt am Main hösten 1946 fick en folkskollärare frågan: Varför blev du medlöpare? Läraren var, enligt Expressens reporter Stig Dagerman, »en liten blek, verserad man som svarar söndagsskolefint på alla frågor« och berättade för domstolen att han i hela sitt liv hade längtat efter att bli folkskollärare. Han var redan på god väg när han ställdes inför det bittra valet: att pliktmässigt bli medlem i en nazistorganisation eller ge upp sin dröm. Men varför just SA, frågade domaren. Därför att SA, resonerade läraren, i hans mening var den oskyldigaste. Domaren undrade: ”›Die Strasse frei den braunen Bataillonen‹, kallar ni det oskyldigt?«

Varpå den tilltalade åberopade vittnen på att han aldrig yppat nazistiska tankesätt, och vände sig mot judiska vittnen som sett honom uppträda vänligt mot judar.

Bland tyskar denna tid var det ett ofta utnyttjat nöje att bevista avnazifieringsrättegångarna, rapporterade Dagerman. Billigare än bio erbjöd dessa sönderbombade justitiepalats både absurda skådespel och tid för eftertanke. Med smörgåspaket i fickan släntrade nyfikna in, sögs in i de snabba växlingarna från nu till då, och fick gott om tid att begrunda frågan vad som ligger bakom våra val.

EN BJÖRN I EN SKOG

Absolut inga metaller! Inget smink! Inga smycken, stylingprodukter i håret, eller ens syntetkläder. Helst inga tatueringar. Det kan svida rejält! Du informeras vänligt och med ett mångtydigt leende av forskningsledaren, med tillägget: du vill väl inte råka ut för det som en av sköterskorna av misstag gjorde, hon som råkade gå in i magnetkamerarummet med en vagn och flög genom rummet. Vagnen fastnade i kameran och sköterskan, ja, hon klarade sig visserligen utan svårare skavanker, men inte utan blåmärken med både gula och röda inslag. Magneterna i kameran, får du veta, kan slita pacemakrar och höftspikar ur kroppen.

Men samma skräckinjagande apparat, med sin smala brits där du spänns fast med huvudet, och rullas in i tunneln, två meter djup och med en diameter på 60 centimeter, tar också exakta bilder av hjärnan. Den registrerar förändringar av syrehalten i kontorets olika delar, som när du svarar på frågor om dina politiska åsikter och faktakunskaper.

Sedan halvtannat år vet man med hjälp av magnetröntgenkameror att vi inte verkar behandla alla våra övertygelser på samma sätt. Om vi får reda på att den kinesiska muren inte är det enda byggnadsverket som går att se från rymden, och att det faktiskt är svårare att upptäcka den än andra mänskliga skapelser, så tycks vi utan knussel vara beredda att ompröva vår uppfattning.

Men ny, bättre information har inte alltid den förmågan att få oss att ompröva våra åsikter.

Vad tycker du om invandringen? Om kvotering till statliga tjänster? Bör religiösa hänsyn tas i lagstiftningen? Ska staten vara mer aktiv när det gäller att hjälpa dem som har det svårt? Bör skatterna höjas? Hur ser du på tortyr som tvångsmedel för att få fram information?

Frågorna ställdes i en vanlig enkät till både amerikanska vänstersinnade liberaler och högerorienterade konservativai en studie häromåret. Förutom att ge uttryck för sin personliga åsikt i frågan fick försöksdeltagarna göra en uppskattning av i vilken grad de tyckte att deras personliga övertygelser var mer förnuftiga än motståndarnas; inte bara bättre i största allmänhet. Uppfattade man sig också moraliskt och intellektuellt överlägsen?

Det gjorde man. Lika diametralt olika som höger- och vänstersympatisörer tyckte i de politiska frågorna, lika överens var man om att de egna åsikterna var av etiskt och intellektuellt högre karat än motståndarens. Ju längre ut på den sakpolitiska extremen man befann sig, desto starkare upplevde man att ens politiska ståndpunkt var en absolut sanning, att vidare diskussion var överflödig. Ifrågasättanden var snarast provocerande. Denna syn präglade både liberala och konservativa väljare. Bara de som placerat sig mer i mitten av åsiktsspannet i en sakfråga kunde erkänna att de som hade andra uppfattningar också hade poänger.

De frågor som väckte denna omedgörlighet rörde för de konservativa striktare kontroller vid rösturnan, lägre skatter och mindre kvotering. För liberala var det behovet av statligt stöd till nödställda, avståndstagandet till tortyr och en lagstiftning utan religiösa inslag. Både högern och vänstern kände sig alltså överlägsna värderingsmässigt, men känslorna hämtade näring ur i olika sakfrågor. Striden om vilken ideologisk gruppering i USA som tycktes mest inne i sin egen bubbla fick därmed anses vara oavgjord.

Det amerikanska forskningsinstitutet PEW-resarch bekräftade samtidigt att amerikanska väljare har blivit alltmer polariserade de senaste 20 åren, att politiska uppfattningar har rört sig mot extremerna. Och att andelen sansade väljare blivit allt färre. Vid mättillfället var de endast 20 procent, medan andelen väljare med extrema liberala och konservativa åsikter under samma tid hade fördubblats.

En konsekvens av utvecklingen, konstaterade forskarna, var att väljare med mer extrema åsikter och en högre grad av oresonlig tvärsäkerhet väljer politiker med fanatiska åsikter, som i sin tur är benägna att elda på uppfattningen att deras åsikter är de absolut enda rätta: samtalets och de mogna övervägandenas tid tycktes förbi. Européer kände igen sig.

Vad avspeglar denna utveckling inne i oss?

Det var här neuroforskarna med sina magnetröntgenkameror kom med sin pusselbit. En studie som visade att det är lättare att få en politiskt passionerad person att gå med på att Einstein inte var någon betydande fysiker, än att få vederbörande att ändra politisk åsikt, publicerades kort efter att Donald Trump valts till amerikansk president. Den innehöll mer än sina korta sammanfattningar. När neuropsykologerna Jonas Kaplan, Sarah Gimbel och Sam Harris vid University of Southern California riggade sitt experiment var det med frågeställningen: Vad händer i skallen när vi ställs inför argument som krockar med våra vanligaste övertygelser eller politiska sympatier?

Passionerade liberala väljare – som på en skala mellan 1 och 7 hade deklarerat hur starkt övertygade de var i varje specifik fråga – kallades till undersökning, befalldes att ta sig metallbälten, ringar och örhängen och kördes in i magnetröntgenmaskinen. I hörlurarna fick de lyssna på många av de påståenden som de berättat för forskarna att de var så engagerade i; som att »USA ska minska sina försvarskostnader«, och att »de lagar som reglerar vapeninnehav i USA måste bli mer restriktiva«. De ställdes också inför en rad vedertagna sanningar som »Tomas Edison uppfann glödlampan«, »Albert Einstein var en framstående fysiker« och den mer folkloristiska föreställningen att den kinesiska muren går att se från rymden. Men insprängt mellan dessa kaskader av åsikter, myter och fakta ställdes de också inför en rad argument och upplysningar, sanna och falska, som talade emot både faktapåståenden och politiska övertygelser försökspersonerna hade.

Efter varje argument fick försöksdeltagarna på nytt skatta sin övertygelse. Forskarna såg att ett falskt faktapåstående som »Nästan 80 år innan Edison visade Humphrey Davey upp en elektrisk lampa för Royal Society«, kunde få vissheten om att Edison uppfunnit glödlampan att försvagas några grader, och att ifrågasättandet av Einsteins bet förvånansvärt bra. Det enda som var orubbligt var de politiska övertygelserna.

Forskarna såg att de som var allra minst benägna att ändra politisk uppfattning var de som hade hög blodtillströmning till amygdala när de ställdes inför motargument. Amygdala, den valnötsformade delen mitt i hjärnan, varseblir bland annat hot och rädsla.

– Reaktionen i hjärnan som vi såg är mycket lik den som inträffar om vi går i en skog och får syn på en björn, sa Sarah Gimbel, en automatisk stanna-och-slåss-för-ditt-liv – eller flyktreaktion som sätter i gång hela kroppen.

– Vår hjärna är en stor, komplicerad, sofistikerad maskin som främst sysslar med att skydda oss, och det gäller inte bara våra fysiska jag utan också våra psykologiska. När vi känner oss hotade är vi inte så intresserade av att ändra uppfattning.

Forskarna såg också att ett speciellt system aktiverades i området kring hjärnbarken när deltagarnas politiska övertygelser utmanades.

– Dessa områden brukar kopplas till våra tankar om vilka vi är och grubblerier som tar oss bort från här och nu. Uppenbarligen är samma område centralt för avancerat tänkande om personliga övertygelser och värderingar, sa Jonas Kaplan.

Har politiska övertygelser blivit hardwired, hårt tvinnade i hjärnan, allt närmare knutna till vår identitet? Är det inte längre skillnad på vem vi är och vad vi tycker? Är det så att vi för att resonera ödmjukt och öppet om åsikter och politik måste frigöra oss från känslan av att varje åsikt ett uttryck för oss själva. I så fall är förutsättningarna för samtal och tankeutbyte svåra. Det var det studien visade. Och att känslor i mycket högre grad än vi tror är inblandade i våra politiska val. Fakta sorteras in i efterhand, och selektivt.

– Vi är inga lidelsefria datorer som fattar politiska beslut, utan biologiska organismer, sa Kaplan.

CHOKLAD OCH TELEFONER

Jacob Höglund är professor i zoologisk bevarandebiologi och skrev en gång i tiden sin doktorsavhandling om hur dubbelbeckasinen, en stillsam vadare, parar sig. Först samlas honorna. Hannarna kommer efter. Den hanne som parar sig med den första honan får alltid nöjet att para sig med fler. Varför?

– För att honorna kopierar varandra, på goda grunder. Ledstjärnan bakom metoden kan beskrivas som »om den där hannen funkade för henne borde han funka för mig också, jag väljer lätt honom framför något av de osäkra korten i skocken«, säger Jacob Höglund.

– Att göra som andra blir ofta rätt. Om vi ska köpa en ny bil är det fortfarande bättre för oss att snegla på hur andra valt. Om tio personer har valt en viss bil är den förmodligen bra, och att göra som de andra är säkrare än att förlita sig på egna inre överväganden.

Människor kopierar, inte för att det alltid – ibland får det katastrofala följder – men ofta fungerar bra. Om alltfler börjar rösta på ett parti eller en kandidat som får medvind kan det bero på att det blivit lättare för många att bortse från tidigare tvivel och motvilja: »funkar han för henne borde han göra det för mig också«. Människor är ganska enkla när de fattar beslut. Föreställningen om den rationella människans rationella val är punkterad. Enligt den numera ledande teorin, Nobelpristagaren Daniel Kahnemans, är vi utrustade med två varianter av beslutsfattande i våra hjärnor. Den ena utgår från vår sociala och känslomässiga disposition och är ett arv från våra förfäder för miljoner år sedan. Det är ett system som är intuitivt, kvickt och automatisk och utgår från våra erfarenheter, från våra tusentals år på savannen och i grottorna. Det brukar kallas för System 1 och har formats genom årtusenden av hur vi handskas med risk. Om vi ser något avlångt i gräset fryser vi till innan vi upptäcker att det bara var en pinne. Om vi ser mat äter vi upp den snabbt, för vi vet inte när vi får äta nästa gång. System 1 fattar ett snabbt beslut åt oss, bygger sina slutsatser på erfarenheter och känslor, förenklar: »Blir hon en bra partiledare?« formuleras om till »Gillar jag henne?« Vilket parti ska jag rösta på?« kan bli »vilka har medvind nu?«

Samtidigt, enligt evolutionsforskarna, som en följd av att människan sökte sig till kusterna, började äta fisk, fick i sig nyttiga fetter och näringsämnen utvecklades hjärnan. Den finkalibrerade en unik kapacitet, utan vilken människans framgångssaga aldrig varit möjlig, ett sofistikerat abstrakt tänkande, inriktat på samarbete, omtanke och generositet, som kan tillämpas när som helst. System 2 brukar det kallas och används för att övervinna impulser, samla in fakta, tänka långsamt och koncentrera oss på något svårt. Självdisciplin, stora komplexa frågor kan vi hantera för att nå ett långsiktigt mål med hjälp av System 2. Men detta schema är känsligt för avbrott och störningar, dukar under av brus och ständig stimulans av annat, bränner glukos och mattas av. Då brukar System 1 öka sitt inflytande och föreslå genvägar, och System 2 försöker ibland spara energi genom att låta System 1:s slutsatser gälla och förse det med några pliktskyldiga argument, och en gissning får falsk glans som analys. Det är farligt, påpekar forskare. Ett utmattat System 2 är mycket mer mottagligt för de genvägar som System 1 föreslår.

Med smarta telefoner och ett konstant informationsflöde lever vi i en tid med snabba ryck, och ständiga krav på uppmärksamhet. Det moderna informationssamhället är som klippt och skuret för att ge fritt spelrum åt System 1 att härja fritt, med sin benägenhet att ständigt se risker och slå larm. Många beslut kan vara rimliga och rätta, men långt ifrån genomtänkta och analyserade.

– Principen för beslutsfattande är att välja det alternativ som är associerat med så lite obehag och så stor belöning som möjligt, säger Katarina Gospic, hjärnforskare och författare. Men den strategin leder ibland fel. Vi proppar i oss läsk och socker och blir feta för att vi mår bra för stunden av kicken, trots att vi känner till de skadliga konsekvenserna. Att äta så fort vi ser mat eller en chokladbit är en instinkt från grottmänniskans dagar, då vi inte visste när vi skulle få äta nästa gång. Men att lära oss att tänka efter och stå emot de impulserna och besluten är svårare, kanske ännu mer i dag, eftersom sociala medier förstärker vårt sug efter snabba kickar, de är uppbyggda som de är på att bejaka sådant vi gillar. Vi mår lite bättre av alla likes och hjärtan och lite sämre av kritiska motfrågor och kontraargument. Så vi utsätts för ett slags modern hjärntvätt där vi tycker att vi mår bra när vi kapslar in oss i bubblorna av gillande och medhåll. Därför vill vi fortsätta göra det.

Vi fattar de flesta av våra beslut utifrån på förhand etablerade perspektiv i stället för att värdera frågan sakligt; låter argument silas genom ett intuitivt lovande förstahandsalternativ, som bygger på grupptillhörighet, identifikation eller något annat.

– Vi är fantastiskt bra på att tänka och resonera, men lata. Vi bygger inte upp faktainsamlingar inför beslut för att lära oss, utan snarare som en advokat, för att få våra resonemang att verka intelligenta. Det som styr våra inre resonemang är inte strävan efter att bli klokare, utan önskan att vinna, säger Petter Johansson, psykologiprofessor i Lund som gjorde en serie internationellt publicerade experiment om hur omedvetna vi egentligen är om våra val.

Häromåret visade statsvetaren Brendan Nyhan att när vi utsätts för ett motargument, rättelser och faktakontroller blir vi till en början tveksamma, men studsar snabbt och inte bara återerövrar vår felaktiga uppfattning, utan gräver gropen ännu djupare, och blir ännu mer övertygade om att det vi tycker är rätt. Med fakta vinner man få diskussioner, är slutsatsen, som döpts till The backfire effect. Vad beror den på? Att ingen människa tycker om att framställas som eller känna sig dum. Lärdomen för politiska kampanjmakare är uppenbar: Den som vill vinna över en väljargrupp måste visa att man inte föraktar den. För motmedlet mot effekten, visar forskningen, är just att visa och mena att bara för att du själv har en viss åsikt är du inte en bättre person.

En stor del av våra beslut, kanske de flesta, verkar ändå inte vara resultatet av vår personlighet, utan av en annan kraft.

KATTUNGEN

I Brooklyn satt 1946 en 13-årig liten judisk pojke vid radion och lyssnade på rapporteringen om vad som sades i de sotiga justitiepalatsen och i rättssalen i Nürnberg. »Jag är oskyldig. »Jag lydde bara order.« »Jag är bara en vanlig liten man, gjorde bara vad som förväntades av mig.« Pojken som lyssnade hette Stanley och var duktig i skolan. Efter examen i psykologi på Harvard fick han en professorstjänst på Yale. Han var 28 år när han på tv 1961 i direktsändning från Jerusalem såg och hörde Adolf Eichmann i domstolen säga samma sak.

Den ledande tankefiguren när det gällde att förstå hur sådana ryggradslösa resonemang kunde styra en människa pekade på kulturella faktorer. På att den sortens människa sannolikt fick sin växtkraft i en preussisk auktoritär uppfostran, som betonade lydnad. Yaleprofessorn Stanley Milgram fick en idé, och byggde en gigantisk elchockmaskin. Med hjälp av den visade han att Förintelsen sannolikt inte alls var någon tysk specialitet, knappast resultatet av sociokulturella faktorer utan av en psykologisk mekanism, och lika gärna hade kunnat organiseras och genomföras av amerikanska collegestudenter, kvinnor, kristna, djurvänner eller vem som helst. Personligheten spelade förvånansvärt liten roll. Situationens kraft desto större. Vad var det för situation? Den stegvisa tillvänjningens avtrubbning. Ingen människa, visade Milgram, nappade på att ge en annan person en direkt dödande elchock på 300 volt. Men i experimentet bereddes vägen till det onda valet av en harmlös liten stöt på 15 volt, som försökspersonerna uppmanades att ge en annan person som de kunde se och höra när denne svarat fel på en fråga, allt för att, som de trodde, testa bestraffningens roll i utbildningssyfte. Milgram lät försökspersonerna själva uppleva hur harmlös en sådan bestraffning som de skulle dela ut i själva verket var. Känn! Att få en 15 volt genom kroppen var nästan lite njutbart, som en liten kattunges klösningar bara. Att därefter öka bestraffningen med stegvis 15 volt visade sig därefter lätt. Och två av tre av oss, visade experimentet, som under ett decennium genomfördes på tusentals personer i hela världen, var beredda att på uppmaning tortera en människa med 300 volt.

När forskarna i dag ska ge råd om hur vi ska välja är uppmaningen att vi ska göra som vanligt, för det mesta. Låta System 1 ta de flesta vardagliga beslut, men vara mer vaksamma, och särskilt inför viktiga beslut koppla in System 2; skapa alternativ och ställa kontrollfrågor, analysera och utgå från att vi i grund och botten är lika aningslösa som alla andra, vet lika lite om oss själva men att det oftast blir bättre om vi tänker på konsekvenserna för andra när vi fattar våra beslut.