När nazisterna själva får välja

När offentliga tystnader bryter ut i Sverige betyder det att svenskar är rädda att trampa fel. Helt tyst har det förstås inte varit sedan justitieminister Morgan Johansson sådär lite från höften avfyrade förslaget att förbjuda rasistiska organisationer. Ett par vänsteraktivister har lagt in sina reservationer. Ett par ledarsidor har resonerat om principer. Ett par radiodebatter har avhållits.

Men var är hettan? Engagemanget? Larmsignalerna?

Det hela har mer liknat ett akademiskt seminarium. Från borgerligt håll har invändningarna främst rört vissa formuleringar, eller praktisk utformning. Det som dels beskrivs som en grundläggande förändring för att försvara demokratin, dels är ett grundläggande ingrepp i de demokratiska rättigheterna, hanteras med en innerlighet som är mindre än om det vore en fråga om utlokalisering av ett medelstort statligt verk.

Det beror antagligen inte på att det saknas oro och invändningar på redaktioner och andra plattformar runt om i landet. Men oron att misstänkliggöras som alltför vek eller överslätande mot nazister, är större. Därav paradoxen att bara de längst ut till vänster, som är rädda för att våldsamma vänsteraktivister också ska drabbas, höjer sina röster. De har, på ett bakvänt sätt, alibi.

Följden blir att en dåligt tänkt tanke, som skär rakt in i de mest grundläggande rättigheter vi har, kan slängas ut som del i en valrörelse, utan att möta egentlig opposition.

I grunden handlar det om att den lilla grupp aktiva nazister som de senaste åren gått på offensiven lyckats få det offentliga Sverige att blanda ihop ett hot med ett annat.

Vi står inte inför en nazistisk statskupp, hur mycket nazisterna själva än hoppas på det. Det som skedde i Tyskland på 30-talet är inte något som är på väg att upprepas i Sverige 2018. Däremot står vi inför en organiserad våldsam kriminalitet i politisk skrud. Människor som i gäng sporrar varandra att hota, misshandla och då och då mörda andra människor. Vi står inför en politisk subkultur som, liksom den extrema islamismen, kan resultera i terrorhandlingar.

De hoten är allvarliga nog. Det är alldeles uppenbart att polis, myndigheter och rättsväsende ännu inte har en fungerande strategi för att avvärja hoten. Men att tafsa på de mest grundläggande rättigheter vi har är inte en sådan strategi. Dels därför att det just blandar samman ett hot med ett annat. Det är en strategi som utgår från nazisternas perverterade självbild av att vara ett verkligt hot mot vårt statsskick, inte från att vi har att göra med ett våldsamt kriminellt gäng. Dels därför att det inte finns något som tyder på att en rättighetsinskränkning av den föreslagna typen skulle vara till hjälp för att tygla nazisterna. Den mest påtagliga risken är snarare att de går under jorden och blir mer organiserat våldsamma.

Sverige kan vara tålamodsprövande. Stundtals är det lätt att få intrycket att all form av analys eller lärdom av erfarenheter uppfattas som cynism. Det viktiga är istället att känna rätt. Att bena ut nazistproblemet och sätta det i ett sammanhang anses tyda på oförlåtlig känslokyla. Det korrekta sättet att reagera är istället att aldrig gå vidare från den inledande chocken. Att bejaka hysterin och överge alla proportioner, eftersom allt annat kan beskyllas för att vara bagatelliserande.

Det är en usel grund för lagstiftning. Och en livsfarlig sinnesstämning i en valrörelse.