Det blev statsministerduell! (nästan)

Är Löfven feg, eller en man av folket?

Ungefär så kan man väl sammanfatta skiljelinjen. Socialdemokraterna hänvisar till att statsministern ska ut i landet och träffa väljare. Det är viktigare än att träffa Ulf Kristersson i Ekots statsministerduell. Moderaterna menar att Löfven vet att en duell skulle utfalla till hans nackdel. Därför bangar han. De mest partitrogna ledarsidorna kör respektive linje, fyllda av självgenererad indignation.

Det här är en lika obligatorisk ritual som en smackande kindpuss på Östermalm.

Alltsedan svenska riksdagsval fått ett drag av presidentval har det duckats för och trixats med debattinbjudningarna. Fredrik Reinfeldt satte det i system, för att så långt som möjligt förbli statsmannen som svävade en bit ovanför sin konkurrent. Inte låna motståndaren onödig tyngd, genom att erkänna denna som en jämlike.

Löfvens motiv – eller kanske snarare motiven i kretsen bakom honom – är aningen annorlunda.

Utfrågningen av Löfven i SVT i går kväll var tydlig. Stefan Löfven gav intryck av att vara precis den som de flesta antagligen uppfattat honom vara: en hygglig, pragmatisk sosse med fasta, lättbegripliga och välbekanta värderingar. Det här är en kille man gärna köper en begagnad bil av. Antagligen skulle han inte ens ta ut fullpris. Men det var något annat som också blev tydligt.

Stefan Löfven är partiledare och statsminister därför att han inte är politiker. Hans parti var och är antagligen fortfarande så låst av interna motsättningar, att den enda kandidat som gick att välja var en kandidat som kom in från sidan. En fackföreningskille som visserligen hade varit aktiv socialdemokrat sedan 13 års ålder och som satt i verkställande utskottet, men ändå en politisk novis.

Det här valet, har Löfven försökt inpränta, är en ”folkomröstning om välfärden”. Därför borde det ha varit en gåva att TV:s utfrågare började i just den änden. Det var det inte. Löfven förlorade kontrollen över utfrågningen direkt och irrade sedan omkring i politiskt halvdunkel. Då och då såg han något bekant som glimmade och hojtade till. Lika snart som han fäst blocken på ljuspunkten, förlorade han fokus och började treva sig fram och tillbaka igen.

Den Stefan Löfven som syntes i tv är en sympatisk pliktmänniska. Någon som axlat en uppgift som han antagligen inte varit intresserad av, för partiets skull. Som försöker utföra uppgiften så samvetsgrant och bra han kan, men som saknar egentlig talang för det han gör.

Ur en utfrågning av det här slaget växer rätt förödande frågor av arten: vem är det egentligen som leder Socialdemokraterna? Den personen, eller möjligen de personerna, borde utfrågas i TV.

Att inte låta Löfven delta i en statsministerduell handlar därför varken om feghet eller folklighet. Det är helt enkelt ett professionellt beslut, baserat på de förutsättningar som finns. Det är både begripligt och klokt. Visst kan man kan hävda att väljarna borde få en möjlighet att direkt jämföra de två huvudkandidaterna, men det är gott om andra debatter före valet, så det är ingen stor sak.

Anfall är bästa försvar. Den senaste veckan har det varit tydligt att Socialdemokraterna öppnat en ny huvudlinje, som går ut på att ifrågasätta Ulf Kristerssons förmåga. Återkommande teman är att Kristersson inte ”är mogen” att regera landet, att han inte förmår styra sitt parti och annat av samma vara. Det är ganska uppenbart att det handlar om att kompensera för Löfvens problem. Socialdemokraterna behöver både staga upp sin ledare och försöka underminera Kristersson, för att minimera ledarskapsproblemet.

Det är osäkert om det fungerar. När Ulf Kristersson i morse utfrågades i Sveriges Radio, var det i alla fall inte till hjälp för Socialdemokraterna. Två utfrågningar, med de båda statsministerkandidaterna, så nära inpå varandra blir det närmsta en statsministerduell vi kommer. Och Socialdemokraternas beslut att nobba en riktig statsministerduell blev än mer logiskt efter att Kristersson frågats ut.

Ulf Kristersson är ingen agitator. Han mobiliserar inte starka känslor. Det finns likheter mellan Löfven och Kristersson i tilltal. Det finns också en likhet i det att de båda företräder partier som det går riktigt dåligt för. Det är kanske tydligare för Socialdemokraterna, som har sin historia mellan 40 och 50 procent färskt i minne. Å andra sidan förtvinar socialdemokratin över hela Europa. Med det i åtanke är opinionsstödet som partiet nu får inte fullt lika katastrofalt.

Moderaterna, å sin sida, har fallit mer än tio procentenheter sedan Reinfeldts rekorddagar. Stödet är bara ett par procentenheter högre än bottennoteringarna under Anna Kinberg Batra. Men inom moderaterna har Reinfeldtepoken sorterats undan som ett undantag och ingen har någon lust att minnas det som kom emellan Reinfeldt och Kristersson. Det kan ändå inte skyla över det faktum att den nya partiledaren inte lyckats lyfta Moderaterna särskilt mycket. En del får nu kanske tillskrivas stödröster till Kristdemokraterna, men i huvudsak handlar det om att tappen till Sverigedemokraterna och Centern inte vunnits tillbaka.

Varken Löfven eller Kristersson är heller i närheten av de förtroende som Reinfeldt eller Göran Persson kunde uppbåda, när de var som starkast. Ulf Kristersson toppar mätningarna runt 35 procent, men i praktiken ligger Kristersson, Löfven, Lööf, Åkesson och till och med Jonas Sjöstedt jämsides, eller näst intill. Ju större parti man företräder, desto mer besvärande är det svaga förtroendet.

Alltså: likheterna mellan Löfven och Kristersson och deras förutsättningar är stora. Likheterna är i stor utsträckning svagheter. Men en skillnad är att Ulf Kristersson innehar ett uppdrag han vill ha, som han sökt och som han har talang för. Ulf Kristersson är helt enkelt mycket bättre på att vara partiledare än Stefan Löfven.

Det blev tydligt i morgonens utfrågning i radio. Det har inte varit en lysande vecka för Kristersson. Han pressas fortsatt i regeringsfrågan. Centern är ett irritationsmoment. Han får lov att ägna tid åt det trams som alltid följer på Hanif Balis pladder. En för allmänheten tidigare okänd moderat riksdagsledamot lyckades göra sig ett namn genom att avslöjas med ersättningsfiffel. Trots det förlorade Kristersson aldrig kontrollen över utfrågningen. Han tvingades inte måla in sig i några hörn, han kunde svara på de frågor han fick och han förmedlade en känsla av riktning och begriplighet.

Det här är inte ett presidentval. Det är faktiskt inte väljarna, utan riksdagen, som utser Sveriges statsminister. Men ju rörigare och ju mer oförutsägbara de möjliga koalitionerna i riksdagen blir, desto viktigare blir statsministerkandidaterna. I ett svagt startfält ligger Kristersson bäst till, eftersom han helt enkelt är bäst på det han gör. En annan sak är att det inte räcker till valseger. Vad nu ”valseger” betyder med de här förutsättningarna.