Född på centercourten

Om han ställer sig på andra våningen i det gula huset – det största bostadshuset på gården, huset där han och hans fru Natalie snart ska flytta in – har han bra utsikt mot nordost.

I mitten den grusväg som passande nog heter Källströmsvägen. På båda sidor åkrar som tillhör gården. Till höger marken som var målområde i sommarens O-ringen, där orienterarna hade motlut in mot mål i sommarhettan. Till vänster åkern som används av ett par tjejer som har hästar betandes där.

Rakt fram sticker skorstenarna upp från Domsjö fabriker, där familjen Kempe grundade de första stegen mot det som skulle bli Mo och Domsjö och sedan Modo, både som hockeylag och varumärke för papper. Fabriken blev i nutid omställd till bioraffinaderi och köptes för sju år sedan av indiska Aditya Birla Group.

Och ännu längre bort, där landskapet bär uppåt igen, Örnsköldsviks eget miljonprogramsområde, Valhalla. Där finner man enligt en tankesmedja ett av Västernorrlands fyra utanförskapsområden, där bor de flesta nyanlända i kommunen.

Från andra våningen kan han se en bit av Sverige som i sig beskriver mötet mellan det gamla och det nya landet, kanske också det gamla och nya Centerpartiet.

Det blev inga långa utflykter den här sommaren. Resa ner till moderns släkt i Kalmar fanns det inte tid för. I går träffade han en skogsbonde i Bollstabruk, i kväll ska han frågas ut på ett möte med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Bara en halv semester. Det är ju valår, och det är en valrörelse som är två veckor kortare än vanligt, med ett kortare upplopp för partierna.

Emil Källström, en av de åttiotalister som i dag präglar partiet, beskriver ett Centerparti som mår bra och ser valet an med tillförsikt.

– Stämningen i partiet är väldigt positiv. Det mesta har gått vår väg, inklusive motgångarna. Och det har skett en hel del från det att vi sa nej till Öresundsbron på 90-talet till dit vi är i dag, säger han.

Motgångarna? Jo, när krisen var som värst i Moderaterna i början på förra hösten låg Centerpartiet ett tag på 12–13 procent i väljarmätningarna. Med så tidiga och starka tecken på uppgång började medlemmarna se framgången som given. Det gör de inte längre lika självklart, och det är bra, menar Emil Källström. Det finns mer att kämpa för.

Men de är ett parti utan starka inre motsättningar. Det är full uppslutning kring partiledaren Annie Lööf, en annan åttiotalist. Och när Moderaterna för 12–13 år sedan gjorde en stor och omtalad förnyelse av partiet, har Centerpartiet gjort en mycket större förändring, som det talas mindre om.

»Inget svenskt parti har gjort en längre resa«, konstaterar Timbros Andreas Johansson Heinö, i en artikel i Borås Tidning om Centerpartiets själ. Det har gått från ett agrart intresseparti till att bli ett liberalt idéparti; från en mittenposition till en tydligare högerposition i många, men inte alla frågor; från att vara ett civilisationskritiskt parti till ett framstegsoptimistiskt.

Det andra folkrörelse- och intressepartiet, Socialdemokraterna, har ägnat över två decennier åt att komma fram till vilken omställning det ska göra, utan att egentligen komma någon vart.

Men Centerpartiet har på 10–15 år gjort ett Bob ­Beamon-hopp på den så kallade gal-tan-skalan. Från traditionella och närmast nationalistiska värderingar till globala och liberala. När Novus på Fokus uppdrag frågade om väljarnas inställning till EU i våras var Centerns sympatisörer de mest positiva.

Och väljarstödet har ökat, inte bara på landsbygden utan även i storstäderna. Stureplanscentern finns inte längre som diskussionsklubb, men partiet är ett alternativ för storstadsväljare som både vill ha en generös flyktingpolitik, lägre skatter och att det ska finnas privata utförare i välfärden.

– Vi växer i takt på både landsbygd och i städer. Och så har det sett ut när det gått som bäst för Centerpartiet. Vi ser också att allt fler som är runt 30+, mitt i livet med barn, söker sig till oss.

Få symboliserar partiets omvandling lika mycket som partiets ekonomisk-politiska talesperson Emil Källström. Han bottnar rejält i partiets ursprung i landsbygden och bönderna, men symboliserar det nya som en nutida intellektuell Fälldin med både examen från Handelshögskolan och keps och storstövlar. »En ung liberal röst från det röda Norrland«, skrev Örnsköldsviks Allehanda när han kryssade sig in i riksdagen 2010 som 23-åring.

– Jag har aldrig haft några problem med att säga att jag är liberal. Det stämmer in på hur jag resonerar, så jag har aldrig hymlat med det.

– Men den första tiden använde vi kanske beteckningen liberal som ett egenvärde. Nu har vi mer insett att folk vill ha beskrivningar av hur det kan bli bättre, säger han.

Onsdagen den 3 november 2010 höll han sitt jungfrutal i riksdagen. »Hela Sverige ska växa«, inledde han. Och pratade om en kompis som är egenföretagare i Myckelgensjö, ännu en bit inåt Norrlands inland, och som knappt hade mobiltäckning.

Men det har blivit bättre för kompisen i Myckelgensjö, med 4G-nätet och fiberutbyggnaden, säger han i dag. Numera är Emil Källström något av en politisk kändis, som debatterar landets ekonomi med finansministern och tillhör ledarskiktet i det som kan bli fjärde största partiet efter valet.

– Jag vill driva en valrörelse om Norrlands framtidsfrågor, hur vi ska kunna bryta pessimismen och det idélösa norrländska ledarskapet (läs: Socialdemokraterna). Jag vill lyfta fram utveckling och framåtanda genom företagande, infrastruktursatsningar och att bejaka öppenheten, säger han.

I just Västernorrland har det de senaste åren funnits en hård konflikt mellan den regionala makten och de lokala företrädarna, symboliserad av kampen om Sollefteå sjukhus och den första nedgraderingen av sjukhuset genom att BB stängdes.

En landstings- och regionfråga, kan man invända. Men den smittar av sig på hela det politiska landskapet, Socialdemokraterna tappar stort i länet, främst till SD men också till C. I en räddningsaktion ska Stefan Löfven som förstanamn på S-valsedeln hämta hem en del röster hoppas Socialdemokraterna.

Men åter till det där jungfrutalet i riksdagen 2010. Jag undrar hur en 23-åring, som satt i grupparbete på Handels när han fick reda på att han var inkryssad, kände det vid det där första framträdandet.

– Jo, det var jättepirrigt och jag gick därifrån kraftigt missnöjd med mitt inlägg. Det är ett konstigt format: du står där i plenisalen och pratar, allt filmas och skrivs ner, men ingen i salen lyssnar, de som är där tittar i mobilen eller gör något annat. Det tog två tre år att bemästra den miljön, säger Emil Källström.

Vägen in i politiken gick inte via ungdomsförbundet CUF. Någonstans vid 17–18 år lade han av med fotbollen och sökte upp partiet andra året i gymnasiet. Han hoppade på erbjudandet att gå en politikerskola, och som 19-åring kandiderade han till och blev invald i fullmäktige.

Fast hemmavid fanns inspiration. Fadern, Anders Källström, var på 90-talet oppositionsråd för Centerpartiet, blev sedan vd för tidningskoncernen Allehanda Media (i dag en del av Mittmedia) och är i dag vd för LRF. Mamma, Anna-Britta Åkerlind, är oppositionsråd i dag i Ö-vik. Hon efterträdde Dan Olsson, Maud Olofssons bror, som oppositionsråd, och hennes mor ledde Centerkvinnorna i Kalmar län, som hon kommer ifrån.

– Ja, jag är en fullständigt inavlad centerpartist. Min farfars far startade Bondeförbundets avdelning i socknen. Fast min farmor var från Västerbotten och frisinnad, så hon röstade alltid på Folkpartiet.

Emil Källström (född 1987) stod som fjärdenamn på C-listan i valet 2010 men lyckades kryssa sig förbi tre andra på listan. Fyra år tidigare, 2006, hade Annie Lööf (då Johansson, född 1983) lyckats med samma sak. Av dagens 22 C-ledamöter i riksdagen är 6 födda på 80- eller 90-talet.

Många av dem som kallas »unga vuxna« alltså. De flesta har gått direkt från skolbänken till politiken. Bra på många vis, men uttrycket »politiska broilers« hänger i luften.

– Jo, i grunden är jag kritisk själv. Det finns en fara i att leva hela livet i politiken och att umgås mest i en Stockholmsklick.

– Om någon säger: »Du har aldrig haft ett riktigt jobb« – ja, då är det bara att hålla med. Jag har ingen annan yrkeskarriär, säger han och tittar ut genom fönstret på bagarstugan på den Källströmska gården.

– Men min bas har jag här, i den här bygden.

Nyårsafton 2014 tog han över gården efter fadern. Åkermarken är utarrenderad i dag, däremot har han och 20 andra startat en ekonomisk förening, Sund­åsens bryggeri, som brygger öl i gamla mjölktankar. Mest för eget bruk, de säljer inte öl på Systembolaget. En hel del går åt vid den årliga logfesten mitt i juli.

Fast som många andra bönder har de utkämpat en strid mot centralmakten, i deras fall mot Örnsköldsviks kommun. På 80-talet ville kommunen expropriera mark som tillhörde familjen Källström för att bygga bostäder, en skola och en väg. Det blev en segdragen process som gick ändå upp i Regeringsrätten.

Det blev en skola och en väg – men inga bostäder.

– I Örnsköldsvik finns inga skäl att bygga bostäder på åkermark. Och det är mark som rör sig, vilket visar sig i återkommande sprickor i golvet i skolan.

– Min farfar var väldigt principiellt lagd, att någon skulle komma och med tvång ta marken från honom påverkade honom väldigt starkt. Min far skulle egentligen blivit bonde, men det gick om intet genom detta.

Fast en del av den mark som var tänkt för bostäder har de köpt tillbaka, och när Emil tog över köpte han loss ett skogsområde från kommunen. Så nu är mark­arealen större än någonsin sedan farfars fars familj kom hit och tog över gården 1912.

Och vi närmar oss frågan: Vad är det med denna bygd som gör den till ett centerpartistiskt epicentrum? Rita en triangel över Ångermanland och du hittar inom den ursprunget för tre Centerledare: Gunnar Hedlund (1949–1971) från Rådom, Thorbjörn Fälldin (1971–1985) från Högsjö och Maud Olofsson (2001–2011) från Högbyn.

– Jag har aldrig kommit på ett helgjutet svar på varför det är så. Det är tre individer och det skulle ju kunna vara slumpen. Men centerrörelsen har varit stark här i alla tider och vi har på många sätt varit motpolen till Socialdemokraterna.

– Vi har också präglats av pragmatism, som en jordnära och bred rörelse, trots att det här historiskt har funnits starka slitningar mellan jordägare och arbetare. Speciellt när folk flyttade in till samhällena här för att jobba på de nya fabrikerna och sågverken.

Från utkanten av triangeln (Nordmaling) kom också centerpolitikern Börje Hörnlund, som var arbetsmarknadsminister 1991–1994. Och inom triangeln fostrades också Moderaternas nuvarande partisekreterare Gunnar Strömmer (Örnsköldsvik) och statsminister Stefan Löfven (Sollefteå och Örnsköldsvik).

Kristdemokraterna och Miljöpartiet tampas just över eller under 4-procentsspärren; Socialdemokraterna och Liberalerna har tappat stöd; Sverigedemokraterna drabbas ideligen av vildar och avhoppare på central och lokal nivå; Moderaterna backar och har en ny partiledare men är osäkra på riktningen och ­Vänsterpartiet får inte bukt med interna strider. Men Centerpartiet mår bättre än på länge.

Fast man behöver inte gå så långt bakåt för att hitta en tid när det inte var så. Vintern 2012–2013 började det sippra ut nyheter från Centerns idéprogramgrupp som satte känslorna i rörelse. Vad var detta? Skulle Centerpartiet verka för platt skatt, månggifte och borttagen skolplikt?

Emil Källström satt i arbetsgruppen och fick försvara sig inför upprörda Centermedlemmar. Annie Lööf fick avbryta en Thailandssemester för att bringa ordning och lugn i partiet. Månggifte och borttagen skolplikt försvann snabbt, men är den platta skatten borta för evigt?

– Nej, vi pratade om plattare skatt. Men vissa ord är svåra att använda, det tolkades som platt skatt. Det ändrades sedan på stämman till en mindre brant skatteskala. Och det tycker vi – marginalskatterna måste sänkas, säger Emil Källström nu.

– Oavsett valresultat måste arbetet med en ny skattereform påbörjas redan i höst. Det blir alltmer skadligt att ha så höga marginalskatter. Och alla relevanta parter är i dag för en stor skatteöversyn, inte minst kopplat till bostadsfrågorna.

En expertkommission som får se över skattesy­stemets grundläggande brister kan vara första steget, menar han.

Står han där på andra våningen i gula huset kan han också se vad sommartorkan betytt. Gräset är inte grönt, det är gult och uttorkat. Vi pratar om att sommarturisternas upplevelse av en uttorkad och ibland utbrunnen landsbygd kan vara en så kallad game-changer, en fråga som ger en vändning i valdebatten.

– När torkan slår till finns det inget annat parti än Centerpartiet som har så många som påverkas direkt eller i sin omgivning. Basen som agrarparti är trots allt väldigt närvarande.

– Drar vi långsiktiga slutsatser är det inte omöjligt att det här kan bli en återkommande situation. Om det bara är vädervariationer eller något annat vet vi inte i dag, osvuret är bäst, men det kan bli ett bestående problem.

Framåt! står det på partiets valaffischer. När svensk politik närmast andas pessimistiskt 30-tal ska Centern stå för det framtidsoptimistiska. Och där kopplingen mellan stad och land alltid ska finnas. När partisekreteraren Michael Arthursson i somras presenterade valaffischerna fick han in i en bisats att han själv är från Halland.

Men numera skulle C inte säga nej till en Öresundsbro, tvärtom vill de bygga en Öresundsförbindelse till mellan Helsingborg och Helsingör, och de vill låna för att kunna bygga ut höghastighetståg. Och så detta parti som under stor vånda sa »Nja till Europa« som nu säger att EU-medlemskapet är en icke-fråga.

– Grästopparna, som jag kallar dem – gruppledare, nämndordföranden och sådana – ser vilket haveri som brexit inneburit. Där försvann nog den sista gnistan av EU-motstånd i partiet, tror han.

– Men vi är inte okritiska. Vi har i medlemsleden bönder och skogsägare som är de som kanske mest påverkas av EU-byråkraternas beslut. Men vi är oförblommerat för att vara medlem, och jag anser att vi borde gå in i bankunionen.

Fast när Centern förra gången var ett framgångsrikt parti, på 70-talet när var fjärde väljare gav dem sin röst, öppnade det också för en vänsterflank. Gemenligen kallade »Åsa-Nisse-marxister«. Men några sådana tecken ser han inte nu.

– Vi är det parti som står för lägst skattetryck och lägst offentliga utgifter av alla partier. I den meningen har vi tagit ett steg åt höger. Men vi är också en allt starkare röst i vårdfrågorna där vi ser en potential i att vinna över S-röster. Det är ett långsiktigt breddningsarbete i partiet.

– Och vi är det parti som allra tydligast inte tappat hoppet om att migranter går att integrera i det svenska samhället. Men vi vill släppa omhändertagandeperspektivet och har till exempel förslag om att etableringsstödet till nyanlända ska omvandlas till lån, liknande studielånen.

C retar LO med förslaget om sänkta ingångslöner för unga och nyanlända: de ska få 70 procent av lönen men kunna ägna 30 procent av tiden till upplärning och utbildning samt få slopade arbetsgivaravgifter på sina anställningar.

Men om Socialdemokraterna har en kravmaskin i LO har väl Centerpartiet en i lantbrukarnas LRF?

– Vi är goda vänner, men inte gifta, om man säger så. Många centerpartister är aktiva i LRF och tvärtom. Men LRF är måna om sitt oberoende. Fast relationen är god. Ingen organisation har nog samma status som LO har kontra Socialdemokraterna.

Grunden för att Alliansen formades inför valet 2006 var det goda samarbetet mellan Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, det har båda vittnat om. I dag gnisslar det betänkligt om allianssamarbetet i stora frågor. Men enligt Emil Källström har de fyra partierna i finansutskottet »när det gäller centrala områden som bostäder, arbetsmarknad och synen på skatter  … aldrig varit mer överens, inklusive de åtta åren i Alliansregering«.

– Ja, så är det, säger han. Ta frågan om Arbetsförmedlingen. Vi har i åtta år drivit frågan om en total omgörning där Arbetsförmedlingen får ansvaret för tillsyn och andra aktörer blir utförare. I många år var vi ensamma om det, nu har vi en gemensam alliansröst i frågan.

– I bostadsfrågan är det samma sak. Där sker nu en resa mot regelförenklingar och avregleringar. Samma i skattefrågan.

Och blippar det till i hans mobil är det ofta ett sms från »FiU1«, någon av de andra tre partiernas ledande företrädare i utskottet. Fram till i höstas var Ulf Kristersson en av dem, nu är det Elisabeth Svantesson för Moderaterna.

Handlar det däremot om frågor om regeringskonstellationer efter valet skjuter han frågan ifrån sig och säger att det blir en fråga för partiledaröverläggningar efter valet.

– Men jag tror att den största idégemenskapen finns i Alliansen, och att det där finns bäst förutsättningar att regera även i minoritet.

De plattare skatterna, förlåt, den mindre branta skatteskalan, är nog en större fråga här i Norrland än någon annan stans. Man behöver inte åka så långt från Sund utanför Örnsköldsvik för att hamna i kommuner där kommunskatten är fem kronor högre än en normal kommun i södra Sverige, eller sex kronor högre än i lågskattekommunerna, och som ändå har bekymmer med att finansiera skola, vård och omsorg.

– Skatteutjämningen är just en sådan fråga som måste bli en del i skatteöversynen. Det är inte enkelt, men vi måste ta tag i den grundläggande orimligheten i att det är så olika skattetryck.

I ekonomiska frågor har Centerpartiet ett slags dubbelkommando. Emil Källström är den parlamentariska talespersonen. Samtidigt har partiet en chefsekonom, Martin Ådahl, knuten till partiledningen, som också har en tätposition på Centerpartiets valsedel i Stockholm.

– Jag bor i Norrland och som det varit handlar det ofta om vem som är närmast som uttalar sig. Martin har längre erfarenhet och är mer akademiskt skolad. Handlar det om det dagsaktuella kan det vara lika naturligt att jag tar det. Vi går in på varandras domäner och det är ett samspel som fungerat bra i fyra år.

Emil Källström häller upp lite mer kaffe ur termosen, tar en tugga på tunnbrödet som bakades här i Bagarstugan för några veckor sedan, och rättar till mjölkpaketet från Norrmejerier så loggan ska synas på bilderna. Bagarstugan monterades ner i Sidensjö och transporterades hit när den första Källström slog sig ner här 1912.

En stund senare undrar fotografen om han inte kan köra en sväng med traktorn. För du kör traktor eller? undrar hon.

– Nä, det låter vi drängen göra, skojar han.

Och visst leder tanken vidare: det fanns en annan ung och reslig centerpartist som också hade varit hyfsad fotbollsspelare, som var lika hemma i traktorn som riksdagshuset, som hade vågor i håret och kom från Ångermanland.

– Jo, jag har haft flera olika mentorer. I min personvalskampanj 2010 var det Mats Hedbom som varit riksombudsman på CUF på 70-talet. Delvis har också Thorbjörn och Solveig Fälldin varit bollplank. Jag har varit där och fikat och lyssnat. Och så mina föräldrar förstås.

Finns det en snickarbod här på gården också? undrar jag.

– Ja, fast jag har aldrig blivit inlåst där, svarar han.

Emil från byn Sund blev inte ordförande i kommunalnämnden som sin namne från Katthult, men har suttit i 12 år i fullmäktige, och kommer sitta kvar där även efter valet, även om hans största fokus är på den nationella nivån.

Och i höst är det inte omöjligt att han får tillbringa mycket tid med att snickra ihop en regeringspolitik. Ännu en arbetsmarknadsminister från Ångermanland kanske? Och den dagen Annie Lööf vill göra något annat gör de säkert som de brukar – och ser sig om efter ersättare i Centertriangeln.