Gunnar Ljusterdal

Under de mest intensiva perioderna i riksdagen tog Gunnar Ljusterdal med sig sin sovsäck. En riksdagsstenograf måste stjäla den sömn som går att få, om ledamöternas till synes oändliga formuleringar ska kunna översättas till svenska.

Ljusterdal fick sitt arbete i riksdagen som 21-åring, 1952. Han blev kvar i 37 år. Det betydde att han lämnade de folkvalda precis innan regeringen Bildt hann lyfta politiken »från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå« – en formulering av Grönköpingsklass – men i gengäld fick han vara med om allt från Erlander till Carlsson.

En alltför tidig död är inte okänd bland de hårt pressade riksdagsstenograferna. En av Gunnar Ljusterdals efterträdare som chefredaktör på Grönköpings Veckoblad, Olof Norbrink, hade samma yrkesbakgrund. Han föll ner vid kassan på Konsum i Gamla Stan, död i en infarkt, 42 år gammal. Gunnar Ljusterdal blev dock 87 år. Hans död hade mer att göra med sviterna av en skada i handen, som han ådragit sig i trädgården, än med något som riksdagen kan lastas för. Däremot slipade åren i parlamentet Gunnar Ljusterdals sinne för det absurda.

Det är 102 år sedan Grönköpings Vecko­blad blev sin egen tidning. Under större delen av sin existens har tidningen varit otidsenlig. Ändå lever den vidare. Den är i dag en av Sveriges mest lönsamma publikationer, visserligen baserat på en liten omsättning, men sådant kan procenträkning råda bot på.

En del av det geniala i Grönköpings Veckoblad är att tidningen alltid står på maktens sida, gärna lite mer än makten själv vågar göra. Samtidigt har den svenska måttfullheten alltid varit en ledstjärna. »Gudsfruktan, fosterlandskärlek och sedlighet, dock utan fanatiska överdrifter«, som det månatliga veckobladets motto lyder. Det var denna eleganta balans som Ljusterdal förvaltade så väl. Han introducerade få nya karaktärer i Grönköpings galleri. Klippekonomen Donald Beaumaré var ett undantag, men hade redan skymtat förbi i spalterna som ung gosse. För Ljusterdal var det etablerade galleriet – förre förrädaren Peterzohn, konstapel Paulus Bergström, grundrektor Ludvig Hagvald och fritidsskalden A:lfr-d V:stl-nd, till vardags expeditionschef på Grönköpings varuhus tricotageavdelning – tillräckligt för det mesta som skulle beskrivas.

Här finns en likhet mellan Ljusterdals Grönköping och en senare långkörare: Matt Groenings tecknade tv-satir »The Simpsons«. Även Simpsons Springfield har ett rikt, men nästan oföränderligt persongalleri. Det räcker för att satirisera samhället år efter år. Inget annat manusbaserat amerikanskt tv-program har gått så länge på bästa sändningstid som Simpsons, även om det är långt kvar till Grönköpings ålder.

En annan otidsenlighet som bidrog till Ljusterdals framgång med Grönköping, var att han ställde krav på sina läsare. Den som inte höll sig informerad och saknade en känsla för språkets nyanser, missade det mesta. Det var inte snobbism, utan en nödvändighet. Om de dummaste och minst upplysta får sätta ribban, kommer de någorlunda intelligenta att dö av leda.

Till detta kom något som blivit allt mer sällsynt: det goda humöret. Grönköpings Veckoblad under Gunnar Ljusterdal var inte alltid en snäll tidning. Men den grälsjuka hätskhet som breder ut sig, har fortfarande inte funnit en väg in i Grönköping, mycket tack vare Ljusterdals kvardröjande tilltal.

Det finns något som förenar skickliga satiriker och som var särskilt tydligt hos Gunnar Ljusterdal: den som använder sig av det absurda för att satirisera samtiden, måste ha en stark känsla för det rimliga och normala. Det är ett slags paradox. Det befängda kräver en överenskommelse om vad som är förnuftigt, för att bli skrattretande.

Det är kanske här det går att ana det djupaste skälet till Grönköpings livskraft under Gunnar Ljusterdal. Han bekämpade klichéer med en otvungen klarsyn, som han förutsatte att hans läsare delade. Han var bara otidsenlig i den bästa meningen: aldrig sin samtids slav.

Gunnar Ljusterdal tilldelades Stora Journalistpriset 1982.