Här har du kardan!

”I det här landet skakar vi hand”, sade statsministern för ett par år sedan, men i det här landet behöver man å andra sidan inte lyssna till statsministern, än mindre lyda honom.

Det är så många led av fel i det som ledde fram till Arbetsdomstolens dom till fördel för Farah Alhajeh, kvinnan som inte fick bli tolk därför att hon vägrade att skaka hand med män, att det är svårt att veta var man ska börja. Kanske med själva resultatet.

Att någon ska tilldömas 40 000 kronor för att de vägrar att anpassa sig till ett etablerat sätt att hälsa, är orimligt. Det är klart att man har rätt att vägra att ta i hand, men man borde inte räkna med att andra ska betala för det.

Att en statlig myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, tar strid för en person som inte vill vidröra personer på grund av deras kön, är förstås absurt. Att myndigheten försöker lösa knuten genom att påstå att man tar strid för Farah Alhajehs rätt att inte ta någon i hand, oavsett kön, är brännvinsadvokatyr. Det är ju just kön som ligger till grund för handlandet.

Men det här är den där typen av fråga, allt vanligare i dag, då den ena absurditeten riskerar att föda den andra.

Det är inte statsministerns, eller några andra politikers sak, att tala om för medborgarna hur de ska hälsa på varandra. Att kräva lagstiftning om att ta varandra i hand är mer absurt än något annat. Det här är frågor som hör det civila samhället till. Och det är ett fullkomligt misslyckande för det civila samhället om konflikter av det här slaget inte kan lösas öga mot öga av de inblandade, utan måste gå till rätten.

Det betyder inte att frågan är en struntsak.

En handskakning är en kraftfull symbol. Att vägra att skaka hand blir därför också en kraftfull symbol. Att vägra att göra det på grund av kön än mer så. Det här är varken konstigt eller orimligt. En kultur består av koder, som är till för att skapa tillit och samhörighet. Bryter man demonstrativt mot koderna utmanar man tillit och samhörighet.

Brott mot sociala koder kan ske på grund av okunnighet eller vårdslöshet. Sådant kan vara irriterande, men kan lösas med information och ett mått av uppfostran. Men brott mot sociala koder kan också ske medvetet och i ett provokativt syfte. Då har vi att göra med något annat.

Poängen är inte att det alltid är fel att medvetet bryta mot sociala koder. Det är tvärtom nyttigt att testa det som verkar självklart, för att se huruvida det faktiskt håller. Men man bör vara medveten om när så sker och vilka värderingar som ligger bakom handlingen.

De flesta muslimer i Sverige är inte fundamentalister, men den starkaste religiösa trenden inom islam just nu är ändå den fundamentalistiska. Den bär på en hel mängd värderingar som är i direkt konflikt med ett öppet, västerländskt samhälle, inte minst vad gäller jämställdhet. Ett kännetecken för den muslimska fundamentalismen är att den inte gör skillnad på politik och tro. Hela samhället ska underkastas de religiösa dogmerna. Det är dessutom så att många av de muslimer som finns i Sverige ursprungligen kommer från länder där de varit vana att ingå i en majoritetskultur. Det betyder att de – precis som svenskar – är vana att diktera sociala koder och ovana att förhålla sig till andra sociala koder. Eli Göndör har skrivit insiktsfullt om detta här i Fokus.

Det är mot den bakgrunden fallet med Farah Alhajeh måste ses. Det är inte konstigt att många reagerar starkt mot domen. De uppfattar det här rättsfallet, på goda grunder, som en kamp mellan två majoritetskulturer, där den svenska står tillbaka för den islamistiska.

Här finns ett faktiskt problem. Det är orimligt att hälsningsceremonier ska avgöras politiskt. Men för bokstavstroende muslimer finns inte den skiljelinjen.

Det är det som gör att ett fall av det hör slaget plockas upp av Diskrimineringsombudsmannen, att det hamnar i Arbetsdomstolen och att frågan om handskakning – i ett tidigare fall – blir något som statsministern anser sig bestämma över. Den islamistiska oförmågan att skilja på samhällets olika sfärer smittar av sig. Den svenska staten är oförberedd och dras med i ett långtgående politiserande av sådant som hör det civila samhället till.

Det är det här som är verkligt olyckligt med fallet Farah Alhajeh. Nu börjar förslag slängas fram om att det ska lagstiftas om handskakning. Innan valrörelsen är över kommer säkert mer av den varan. Men den typen av lagar skulle platsa i en roman av George Orwell.

Det är mycket möjligt att det behövs någon form av ytterligare lagstiftning i den här frågan. Men syftet med sådan lagstiftning måste i så fall vara att avpolitisera handskakningen. Vi måste vara fria att hälsa hur och på vilka vi vill. Det är inte statens uppgift att bestämma det. Men det centrala är det här: det är inte statens uppgift att skydda medborgarna från varje konsekvens när man medvetet bryter mot starka sociala koder.

Den som tatuerar könsord i pannan har svårt att få jobb som banktjänsteman. Det är rimligt. Många karriärvägar kommer att vara stängda för den som propsar på att leva som fullblodsnudist. Det är rimligt. Och de som signalerar att de inte accepterar grundläggande värden om likabehandling av könen är fria att göra det, men det är rimligt att resten av samhället inte ska tvingas anpassa sig till det. Det kommer att begränsa de avvikandes möjligheter att fungera i det svenska samhället, inklusive på arbetsmarknaden. Men det är i så fall ett val de här personerna får bära. Att ett samhälle är fritt, öppet och tillåtande är inte detsamma som att varje handling, hur symbolmättad den än är, ska passera utan konsekvenser.

Den islamistiska politiseringen av civilsamhället kan inte mötas med mer politisering. Den måste mötas med motsatsen. Om islamister kan använda diskrimineringslagstiftningen i sina syften, är problemet att diskrimineringslagstiftningen politiserat en alltför stor del av det civila samhället. Det kan vi ändra på.

Sedan får alla hälsa som de vill och ta konsekvenserna av de sociala signaler de sänder.