Kampen om marken

I juni 1998 talade en känslosam Nelson Mandela till befolkningen i det lilla samhället Ladysmith i östra Sydafrika. Han var då inne på sluttampen av sitt presidentskap och han konstaterade att nyckeln till fortsatt försoning efter apartheidtiden var en omfattande landreform där privatägd mark omfördelas från vita ägare till svarta.

– Det kommer att föda jämlikhet och nationell stabilitet, sa Mandela.

De exakta siffrorna på hur ojämlikt markägandet är i Sydafrika går isär, men ingen ifrågasätter att den vita minoritetsbefolkningen fortfarande äger betydligt större landområden än den svarta majoriteten. Mandela hade lovat att under hans tid som president skulle 30 procent av jordbruksmarken omfördelas och de fyra miljoner människor som tvångsförflyttades av apartheidregimen skulle kompenseras. Drygt två decennier senare har mindre än 10 procent av marken bytt ägare och därför ökar nu kraven på mer drastiska metoder än den princip om villig säljare–villig köpare som hittills gällt.

Det nya uttrycket på allas läppar är »expropriation utan kompensation«, det vill säga att privatägd mark, på landsbygden och i stadsmiljö, ska kunna beslagtas för omfördelning. Förslaget har rivit upp starka känslor och skapat ett hätskt debattklimat.

Det är främst det vänsterradikala oppositionspartiet Economic freedom fighters, EFF, som drivit på i frågan. Det lilla men högljudda partiet har gjort landreformen till sin stora symbolfråga och hävdar att tvångsinlösen av mark är det enda sättet att åstadkomma en samhällsförändring. Regeringspartiet ANC motsatte sig tidigare en sådan utveckling men inför hotet om att förlora väljare till EFF har man desperat försökt återta initiativet genom att delvis ändra uppfattning.

För president Cyril Ramaphosa, som i februari ersatte den skandalomsusade presidenten Jacob Zuma och som därför ännu inte lett partiet över ett parlamentsval, är frågan högst bekymmersam. Han måste navigera mellan vitt skilda intressen, såväl i samhället som i det egna partiet, och den allmänna uppfattningen är att han klarar det ganska dåligt, med dubbla budskap som mest förvärrar situationen. Rama-phosa, som även är en framgångsrik affärsman, har länge varit en uttalad motståndare till expropriation men har de senaste månaderna blivit alltmer vag med var han egentligen står. När han i förra veckan träffade jordbruksorganisationen Agri SA tonade han ner frågan och sa att äganderätten kommer att respekteras. Uttalandet skickade helt andra signaler än när han några dagar tidigare sa att han inte såg något juridiskt hinder för staten att beslagta mark, trots att det för närvarande pågår en utredning om hur förslaget förhåller sig till den grundlagsskyddade äganderätten.

Som ett exempel på frågans propagandavärde offentliggjorde nyligen den kontroversiella lobbygruppen Afri Forum, som säger sig företräda den afrikaanstalande delen av den vita befolkningen, en lista på närmare 200 gårdar som sas stå på tur för expropriation. Listan påstods vara en del av regeringens handlingsplan och det florerade ihärdiga rykten om att tvångsinlösen redan inletts. Det visade sig att alltihop var en ren fabrikation och att listan bestod av gårdar vars ägare under de senaste 20 åren fått olika erbjudanden om att sälja mark inom ramen för frivilliga jordreformer.

Vid sidan av jordbrukslobbyn finns ytterligare en inflytelserik grupp som motsätter sig att staten beslagtar mark: traditionella klanledare, främst zuluer. Dessa ledare har ingen formell politisk makt, men är en indirekt maktfaktor eftersom zuluerna är den största folkgruppen i landet.

Traditionella ledare äger enorma landområden som de fördelar nyttjanderätten till. Modellen är en kvarleva av en gammal afrikansk samhällsstruktur och är i dag en grundbult i ledarnas maktutövning. Den är dessutom en viktig inkomstkälla för dem och de fruktar att deras makt och ekonomiska ställning ska urholkas. De har gått så långt som till att hota med våld om staten börjar beslagta landområden.

Frågan om vem som äger mark har ett stort symbolvärde i Sydafrika. För många av landets folkgrupper är rätten till och brukandet av jorden intimt kopplad till frågor om identitet och nationell stolthet. Situationen påminner också på ett konkret sätt om historiska oförrätter som förespråkarna för expropriation vill reglera. Motståndarna pekar i sin tur med ett varnande finger på grannlandet Zimbabwes totala samhällskollaps efter de våldsamma land-ockupationerna i början av 2000-talet.

Så långt är det få politiska experter som tror att det kommer att gå i Sydafrika, bland annat tack vare ett oberoende och mycket dugligt rättsväsende. Däremot befarar många att det uppskruvade tonläget i landfrågan ska leda till ökade motsättningar mellan olika samhällsgrupper, påeldade av populistiska politiker som jagar röster inför i nästa års val.

Samtidigt påpekar allt fler debattörer att en omfattande landreform knappast kvalar in på listan över de mest angelägna samhällsfrågorna i Sydafrika. Den uppfattningen styrks av att fattigdomsbekämpning, jobbskapande, bostäder, utbildning, och insatser mot korruption och annan kriminalitet ständigt hamnar högre upp på önskelistan när allmänheten får säga sitt i opinionsundersökningar.