Inrikes

Krysset som gör skillnad

Publicerad 2018-08-31

Bild: SCANPIX/TT, RIKSDAGEN

Det var många som trodde på den store och skäggige skidåkaren. Juha Mieto hade en strålande säsong bakom sig och dagen för 15-kilometersloppet i de olympiska spelen i Lake Placid bjöd på 18 minusgrader och perfekt före. Hoppet levde kvar ända fram tills att Thomas Wassberg passerade mållinjen; en hundradels sekund skilde dem åt och Juha Mieto kom att förbli utan stora mästerskapsmedaljer. I riksdagsvalet 2007 blev han däremot en vinnare då han med 13 768 röster blev Vasa valkrets röstkung. En bedrift, men likväl en betydligt enklare prestation i Finland än i Sverige.

Förklaringen ligger i de olika valsystemen. I Finland röstar man alltid på en person och därigenom på kandidatens parti. Då den personliga populariteten styr öppnar det upp för politiska kometkarriärer via kändisskap eller lokalt engagemang, medan lång och trogen tjänst inom ett parti kommer i andra hand.

– Det viktiga är inte att kändisar blir politiker – Finlands system gör politiker till kändisar, säger professor emeritus Lauri Karvonen.

Han har forskat på valsystemets betydelse och menar att just kändisarnas intåg i politiken saknar större betydelse. En del märker snabbt att politik inte var någonting för dem eller så får de inget förtroende vid nästa val. Mieto blev varken omvald 2011 eller 2015. Andra tidigare idrottsmän och kända personligheter blir seriösa politiker – stavhopparen, OS-medaljören och senare socialdemokraten Antti Kalliomäki har innehavt flera ministerposter.

Men behovet av synlighet gör också att traditionella politiker aktivt söker sig ut i rampljuset. Det var många som drog öronen åt sig när Ebba Busch Thor (KD) deltog i underhållningsprogrammet »Så ska det låta«. I Finland det inte sällan som riksdagsledamöter ses i liknande sammanhang.

I Sverige har möjligheten att personrösta funnits i lagboken i 20 år men i valet 2014 var det bara var fjärde väljare som kryssade för en kandidat.

Åsa von Schoultz är professor i statsvetenskap vid Helsingfors universitet. Hon menar att de svenska väljarna inte är vana vid att personrösta, men tror att både de personliga valkampanjerna och personrösterna kommer att öka över tid.

Någon som både tror och hoppas att personvalskampanjernas betydelse kommer att öka är Josefin Malmqvist (M).

Två morgnar i veckan är hon ute och springer vid Lötsjön i Sundbyberg i sin blåa kampanj-t-shirt. I löpspåret träffar hon väljare, pratar politik och bjuder på vatten och kaffe. Många känner igen henne från Facebook där huvuddelen av hennes personvalskampanj bedrivs. I dag är hon kommunalråd i Sundbyberg och har plats nummer tolv på Moderaternas riksdagsvallista i Stockholms län. Med ett lika stort M-stöd som i valet 2014 får Josefin Malmqvist en plats i riksdagen, men hennes personvalskampanj har inte slagit av på takten.

– Målsättningen med min kampanj är inte i första hand att bli inkryssad, det är att etablera vem jag är och vilka frågor jag vill driva, och kommer att driva om jag får mandat efter valet, säger hon.

– Jag tror att det handlar om ansvarsutkrävande. Att man röstar på en politiker som man kan följa. Min ambition är att vara transparent i hur jag förvaltar det förtroende jag får. När jag pratar med väljare så är det någonting som fler och fler eftersträvar.

Kandidaterna kan genom sina personliga kampanjer nyansera partilinjen, visa var de står och vart de strävar och på så vis ge en vink om inriktningar som politiken kan ha framöver, menar hon.

Åsa von Schoultz anser dock att politiken blir mer komplex då alla kandidater bedriver personvalskampanjer med personliga vallöften. Det blir svårare för väljarna att veta vilken politik man får.

– Det är bra att det finns möjlighet att personrösta, speciellt med tanke på att partierna har tappat medlemmar. Att väljarna har möjlighet att påverka vem som representerar dem kan stärka det politiska systemets legitimitet på lång sikt. Men om det får konsekvensen att de budskap som partierna kommunicerar utåt blir mer splittrade genom personvalskampanjer kan det i sin tur leda till att intresset för politik sjunker, säger hon.

Om Sverige skulle gå till val med endast personval, utan partiernas rangordning av kandidaterna, skulle den politiska dynamiken med säkerhet förändras. Rörligheten mellan politiken och andra delar av arbetslivet skulle öka och personer inom näringslivet, medier eller kultursfären skulle attraheras av politiken, tror Lauri Karvonen.

– Det är förstås bra om duktiga och ambitiösa personer dras till politiken. Samtidigt skulle det finnas en risk för att den interna partidisciplinen skulle försvagas.

I Finland händer det att enstaka kandidater blir röstmagneter och därigenom lyfter partierna och drar med sig andra partikollegor in i riksdagen.

– Det ger de enskilda kometerna lite större svängrum. Det kan man säga att Alexander Stubb gjorde med sin korta, men mycket bländande karriär inom Samlingspartiet, tack vare sin personliga popularitet. Det gick helt enkelt inte att säga nej till honom i partiledningen, han var så viktig eftersom hans röstskörd hade hjälpt så många, säger Lauri Karvonen och fortsätter:

– Partimakten blir något mindre centraliserad då det finns kometer som säger »partiet må tycka vad som helst, men folk tycker om mig«.

Fakta | De har kryssat sig in

Riksdagskandidater som inte skulle valts 2014 utan personval:

Magnus Manhammar (S)

Robert Hannah (L)

Kalle Olsson (S)

Andreas Carlson (KD)

Emma Hult (MP)

Kristina Yngwe (C)

Johanna Jönsson (C)

Désirée Pethrus (KD)

Sofia Fölster (M)