Last night in Sweden
Toppbild: TT
Säker kan man inte vara, men jag skulle tro att grabbarna – att det är grabbar kan vi nog vara säkra på – som tuttade på bilar i Göteborg och lite varstans i går kväll, inte gick upp tidigt i morse för att lyssna på P1:s partiledarintervju med Stefan Löfven.
Det trodde nog inte Stefan Löfven heller, trots att han vände sig direkt till gärningsmännen. Tilltalet var helt enkelt det smarta sättet att placera sig själv på samma sida som upprörda svenskar. Löfven som stadig granngubbe som säger ifrån, snarare än som statsminister med ansvar för rättsväsende, integration, migration och vad det nu kan vara som givit upphov till uppvisningar av det här slaget. En Sigge Fürst på patrull i Kalle Blomkvists kvarter.
Det utesluter inte att det är ärligt känt. Och i ärlighetens namn, att vi är där vi är med bilbränder, stenkastning och pyroteknik har möjligen en bred flora politiker en sedan länge hopsamlad skuld för. Men ingen kan med någon trovärdighet påstå att det finns en snabb lösning.
Det som gör gårdagens händelser speciella är att de tycktes koordinerade och att de sker lite drygt tre veckor före valet. I mindre stabila länder än Sverige skulle något av det här slaget med självklarhet förutsättas vara ett politiskt påverkansförsök. Skulle Hollywood – eller för den delen SVT Drama – ta sig an ämnet skulle det snart uppdagas att gärningsmännen var Sverigedemokrater, alternativt ryska agenter ute på en liten destabiliseringsturné. Möjligen moderater som vill få tillbaka diskussionen till lag och ordning, snarare än klimat och vård.
Vi får väl se vad utredningen kommer att visa. Om något. Och saken är ju tyvärr den att det inte krävs att James Bonds Q kommer förbi med tekniska underverk för att en grupp personer ska kunna samordna rätt komplicerade aktioner. Alla har redan de tekniska underverk som behövs i sina telefoner.
Det finns ett problem över hela den politiska skalan när händelser av det här slaget ska bemötas. Det kan symboliseras av årets moderatslogan ”lika för alla”, eller socialdemokraternas långkörare ”alla ska med”, i år i formen av Stefan Löfvens upprepade ”tillsammans”. Underförstått i budskap av det slaget, om de appliceras på bilbränder och organiserade trakasserier, är att vi kan lösa asocialt beteende på samma sätt som vi alltid gjort: genom social kontroll av normer som alla egentligen fått med sig från barnsben. Men det kan vi inte längre. Det var möjligt, på gott och ont, i ett land där befolkningen var nästan plågsamt enhetlig och normerna så självklara att de ibland var svåra att formulera för svenskarna själva.
Det Sverige vi har i dag är långt ifrån det gamla Sverige. Vi har inte längre en enhetlig befolkning. Vi har en betydande segregation. Det finns olika, levande normsystem i olika delar av Sverige. Det finns dessutom något som närmast är en statsideologi, som går ut på att normer är förtryckande och måste ifrågasättas.
Det går inte att använda ett tänkande och en strategi som fungerade på femtiotalet i ett land som så i grunden förändrats. Det är ingen mening att gnälla, gråta och gapa om det. Vi kanske kunde ha haft en annan utveckling, men det är en akademisk diskussion. Däremot är det är nödvändigt att förstå att vi nu måste lösa ordningsproblem i ett samhälle som inte är enhetligt, sammanhållet och stöpt i samma form. Det räcker inte att säga ”lika för alla”, ”alla ska med”, eller ”tillsammans”, för det finns tillräckligt många som aldrig kommer att räkna sig till de ”alla” som ska vara ”tillsammans”.
Det är inte undergången. Det behöver inte vara en katastrof. Men det är ett annat samhälle än det vi hade tidigare.
Det ligger mycket i kritiken av Sverigedemokraterna för att de vill få oss att tro att de kan ta oss tillbaka till femtiotalet. Men sanningen är att den idén är något som förenar alla svenska partier, snarare än skiljer ut Sverigedemokraterna, när något av det här slaget händer. Det verkar ta väldigt lång tid innan det sjunker in att Sverige faktiskt stöpts om i grunden under de senaste 40 åren.
