Ove Skog

»Det var anständigare att åka på en drypare, än att tatuera sig.«

Sextiotal och Ove Skog hade varit till sjöss. Den här gången Indien och Sydostasien. I Indien fick han gonorré. I Singapore en tatuering. Det var det senare hans farsa blev upprörd över. Vem som helst kunde ju få drypan, men tatueringar hade bara kåkfarare.

Han skämde ut hela släkten.

Kultur har alltid varit ett växelspel, men det betyder inte att utbytet mellan hög- och lågkultur är ett mot ett. Fram till andra världskriget var den dominerande kulturströmmen den som bar med sig högkulturen till de bredare folklagren. Biblioteken byggdes inte för att sprida kiosklitteratur och skillingtryck. Bildningsförbunden ville bemäktiga arbetare och lägre medelklass genom att göra dem delaktiga i den kultur som högborgerligheten utövade.

Sedan kom rocken.

Det är förstås inte riktigt rätt att börja där. Jazzen var tidigare. Arbetarinspirerat mode föregick både proggrörelsen och jeansen. Man skulle kunna hävda att redan statusskiftet som gjorde solbrännan mer attraktiv än blekheten, var ett utslag för en stigande lågkultur. Men det var med rocken, med amerikanerna, tuggummin, filmen och ungdomskulturen, som kulturströmmen vände på riktigt.

Sedan dess har ingen behövt tvivla på vilken kulturell ström som är den starkaste: det som förut var lågkultur är nu den förhärskande allmänkulturen. Högkulturen är en subkultur, ungefär som tatueringarna när Ove Skog seglade till Singapore.

När Ove Skog öppnade sin tatueringssalong i Aspudden 1972, var han i stort sett ensam i landet. Han brukade säga att han valde Aspudden, därför att det var »nära till klientelet”:

– Området var fullt med fyllhundar och kriminalitet.

Det är inte bara en svepande generalisering. Var tredje invånare i Aspudden var beroende av socialbidrag i början av 70-talet. Var fjärde Aspuddenbo var registrerad av nykterhetsnämnden. Nu är förstås större delen av bostäderna bostadsrätter, medelinkomsten över snittet och det går minst tio kulturarbetare på varje arbetare.

Ove Skog, eller Doc Forest som han tog som sitt artistnamn, hade ingen anledning att flytta sin salong, trots att området förändrades så i grunden. För samtidigt som Aspudden gentrifierades steg tatueringarna, senare än mycket annat, på den kulturella statusskalan. Sjömännen och kåkfararna fick sällskap av så många kroppssmyckade IT-konsulter, förskolelärare, skattehandläggare och sjuksköterskor, att de snart var i minoritet.

Branschen gick igenom en boom. Till och med kännare tappade räkningen på antalet tatueringssalonger. Och nu är vi någon helt annanstans än när Doc Forest började: småorter må bli av med bankkontor och post, till och med macken kan stänga, men där det finns mer än fem hus på gångavstånd, finns det alltid en tatueringssalong.

Det är bara en mild överdrift. Enligt undersökningen Metropolitan report för några år sedan är stockholmarna världens mest tatuerade folk, undantaget en handfull naturfolk.

Doc Forest hade en hel del med det att göra. Delvis genom att utveckla den svenska tatueringskonsten: han var först med att föra in japanska motiv. Men kanske främst genom sin unika kombination av orädd rebell och reko helyllesvensk.

Det Ove Skog gjorde, på gott och ont får man kanske säga, var att folkhemsanpassa tatueringskonsten. Han tog ansvar för de motiv han satte på pränt. Ogärna något politiskt. Helst inte namn, på annat än barn. Inga osmakliga grovheter. Och absolut inga tatueringar för den som kommit på tanken på fyllan. Han propagerade ständigt för vikten av hygien och uppvaktade dåvarande biträdande socialminister Gertrud Sigurdsen för att få bättre ordning på branschen. Han var med och bildade ett branschförbund, som sedan något år delar ut gesäll- och mästarbrev. Han jämförde gärna sitt jobb med tandläkarens.

Ove Skog var helt enkelt en väldigt svensk rebell. En ansvarsfull, radhusvänlig kulturrevolutionär. Resultatet ser vi i varje omklädningsrum och på varje badstrand. Han uppskattade att han tatuerat minst 45 000 personer. Få lämnar ett så påtagligt arv efter sig.