På väg mot upplösning

»Truth is a runaway train«, sjöng Boy George. Regnet föll. Culture Club, ett ålderstiget comebackband med storhetstiden på 80-talet, hade under en halvtimma rivit av gamla hits. Stadigt men pliktskyldigt. Men det här var nytt. Souldisco, blås, stråkar, sugande rytm. 

Den stora Europridepubliken på Götaplatsen började dansa, som om inte bara den mäktiga rösten och musiken, utan också budskapet drabbade dem. »Sanningen är ett tåg som försvinner.« Kanske i alla fall en tågtunnel. En opinionsmätning dagen innan varslade om en politisk jordbävning. Socialdemokraterna, som styrt Sveriges näst största stad i 24 år, var bara fjärde största partiet i Göteborg. Mindre än Vänstern och Moderaterna, mycket mindre än nya Demokraterna, partiet som med sitt motstånd mot den planerade tågtunneln under stan tycktes vara på väg att orsaka en politisk sensation.

»So many people trying to be someone  … Truth is a runaway train«, sjöng Boy George.

Kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson (S), trodde i Göteborgs-Posten fortfarande på ett mycket bättre valresultat:

Folk »kommer att bli förvånade«. »Jag har annan information.« »Folk längtar efter socialdemokrati.«

Ju närmare valet, desto mer sådant. Halvsanningar för att rädda kärntruppers sista stridslystnad. Mänskligt. Men förödande, om man får tro filosofen och neuroforskaren Sam Harris, som i en bok med titeln »Lying« slår fast att även halvsanningar och vita lögner är en kungsväg till kaos, och förgiftar såväl kärleksförhållanden som förtroende mellan väljare och makthavare.

Boy George, tillbaka på scenen med sitt band efter åratal av heroinmissbruk, tackade:

– Jag har lärt mig av erfarenhet att både sanningen och tåg kan ta oss en lång väg.