Redaktör fyra procent

Till och med när Björn Wiman, kulturchef på DN, hälsar välkommen till tidningens utomhuskonsert, kan han inte göra det utan att glida in i sin favoritroll som apokalypsryttare:

"Dags att samlas efter den rekordvarma sommaren, som har fått många att se världen på ett nytt sätt. Men att lyssna på musik tillsammans är ett behov som aldrig går ur tiden."

Wiman har visserligen sprängt fram med död och förödelse över DN:s journalistiska stäpper i månader, för att inte säga år. Men nu, med en månad till valet, har något hänt. Hans egna medarbetare skriver bekännelser om att inte ha varit tillräckligt uppmärksamma på undergången. Snart sagt varje liten text i kulturdelen anspelar på Harmageddon. Och, framför allt, nu har resten av DN fattat liarna och galopperat iväg.

I två dagar nu – det blir säkert fler – har Sveriges största morgontidning förvandlats till ett kampanjblad. Det är inte det att allt DN trycker om klimatfrågan är överdrivet eller alarmistiskt. Det är bara det att tidningen knappt har plats för något annat. Nyhetsartiklar, kommentarer, analyser, intervjuer, kolumner: allt handlar om klimatet.

Det här är en tidning i mobilisering. Den har ett syfte.

Visst, det finns all anledning att ta klimatfrågan på allvar. Visst, sommarens hetta och medias skriverier om hettan har fått fler väljare att intressera sig för miljö och klimat. Men folk har blivit betydligt mer intresserade av skola och vård också. Det märks inte i DN:s spalter. Och hur viktig en fråga än är, eller uppfattas vara, brukar det gå att upptäcka en skillnad på att skildra, rapportera och diskutera och att bre på så tjockt att tilltalet blir propagandistiskt snarare än journalistiskt.

Vanligt folk – en folkgrupp DN inte litar på, eller ens riktigt erkänner – skulle på sitt eget vulgära sätt kunna ana ett annat, enklare syfte här: för ett tag sedan hängde Miljöpartiet på riksdagsspärren. Nu börjar det hämta sig.

Det är klart att sådana dumheter är alldeles ogrundade.

Journalister ingår inte i en politisk sammansvärjning. Så funkar inte branschen. Däremot är kårandan inom journalistkollektivet stark. Grupptrycket är kännbart. Den svenska journalistrollen präglas både av medelklassens och radikalitetens konformism. Vad som räknas som riktiga och rätta åsikter är ganska väl definierat, med små variationer beroende på redaktion. Det handlar inte nödvändigtvis om att medvetet driva en agenda. Men det handlar om att vissa idéer, formuleringar och frågor upplevs som självklara och oantastliga. Andra är så främmande att de inte ens övervägs. Och som Kent Asp visat i sin forskning var, åtminstone för några år sedan, inget parti så starkt inom journalistkåren som Miljöpartiet.

Men bara vanligt folk skulle förstås få för sig att det ena hade att göra med det andra.