All makt åt partiledningen

Ombudsmannen i LO, som var ordförande i Socialdemokraternas valberedning i distriktet spände, ögonen i ett tiotal ledamöter som satt runt bordet på andra våning i Folkets hus i Trollhättan. Det var bara några timmar kvar tills riksdagsvalsedeln skulle fastställas. Hans gemytliga dalslandsdialekt stämde rätt illa överens med hans hårda budskap: »Nu är det så här att Lars-Åke måste sitta en period till för att få full riksdagspension. Så är det bara. Ni får vänta.«

Slut på diskussionen. Utmanaren, som kanske hade haft en chans i en omröstning, fick vika sig och vänta i (då) tre år till. Personvalskampanj? Hade inte införts än.

Lars-Åke hade varit partiombudsman länge, men det fungerade inte så bra och han lyftes in på en valbar position på riksdagslistan och kom in. I riksdagen gjorde han definitivt inget väsen av sig. Han märktes knappt, annat än som en i mängden under sammanlagt nio år.

Det här var länge sedan, och riksdagsledamöternas pensionsregler och inkomstgarantier har ändrats sedan dess. De som väljs nu kan inte räkna med livslång inkomst, som mest ett omställningsstöd på två år när de slutar.

Men för en ung man som satt med på mötet med valberedningen förändrade det bilden av rikets främsta valda företrädare för alltid. Riksdagen som försörjningsinrättning?

I grundlagarnas allra första mening heter det att »all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare«. Utan att ägna sig åt politikerförakt kan man ställa sig frågan om det är så. Om de 349 ledamöter som om några dagar utses har verklig makt och betydelse.

Den tidigare statsministern Göran Persson (S) gav på sin tid ett svar. Efter en treårsperiod som vanlig riksdagsledamot, på de bakre bänkraderna utan ens en ordinarie utskottsplats, fick han nog 1984. Han återvände till kommunpolitiken i Katrineholm. »Bättre vara en stor skit i Katrineholm, än en liten skit i Stockholm«, förklarade Göran Persson. Så småningom blev han mäktig även i Stockholm.

När Anne-Marie Pålsson kom in i riksdagen för Moderaterna 2002 var hon redan välkänd. Som nationalekonom hade hon redan 1993 lanserat förslaget om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, det som sedan blev rutvdraget. Hon ger åtta år efter att hon lämnade riksdagen två olika svar om riksdagens makt.

– Få parlament har lika stark makt som den svenska riksdagen. Men få parlamentsledamöter har lika svag ställning som de svenska. Där är vi unika i västvärlden, skulle jag säga, säger Anne-Marie Pålsson.

Åtta års erfarenhet från riksdagen sammanfattade hon i boken »Knapptryckarkompaniet«. Som titeln antydde menade hon att riksdagsledamöterna förvandlats till just knapptryckare, som i stort sett var fjärrstyrda av sin partiledning. Reaktionen från de forna riksdagskollegorna?

– När ingen hörde höll alla med mig, även de som hade ganska uppsatta positioner. Men från officiellt håll var det inte populärt att avslöja hur det gick till bakom stängda dörrar.

Enkelt uttryckt kan man säga att hon tycker att de folkvalda inte är folkvalda, utan att hela processen – från vilka som hamnar som kandidater till det att de tjänstgör i riksdagen – styrs av partiledningarna.

– Min uppfattning är att riksdagens kidnappats av partiledarna och deras närmaste krets. Riksdagen blir ett transportkompani som låter sig styras och ledamöternas öde ligger i partiledarnas händer.

– Men skilj mellan riksdagen och dess ledamöter. All makt ligger hos riksdagen, men det är inte ledamöterna som exekverar den. Partiledningarna fjärrstyr och lägger sig i redan när det är nomineringar av kandidater i partiorganisationen, säger Anne-Marie Pålsson.

Olle Wästberg har både varit riksdagsledamot (L) och statssekreterare och ledde 2014 års demokratiutredning. Han tycker att ledamöternas möjligheter att agera har minskat.

– Det finns en ökad styrka i partipiskorna. Hur ledamöterna ska rösta avgörs i allt högre grad av deras riksdagsgrupp. Ledamöterna som individer har mind­re påverkan i dag, säger han.

Partidisciplin har man alltid talat om. Men under 60- och 70-talen växte kraven på partidemokrati, vilket bland annat ledde till att allt inte var uppgjort inför kongresserna och stämmorna och att partierna öppnade för rådslag och liknande. Fast samtidigt som antalet medlemmar i partierna reducerats kraftigt de senaste decennierna har den interna demokratin minskat, menar han.

– Partierna blir alltmer valorganisationer och allt mindre partiorganisationer, säger Olle Wästberg.

De är »slutna sociala nätverk som står med ryggarna utåt«, som han skrev nyligen i nättidskriften Kvartal.

Riksdagen har ett särskilt stöd för ledamöterna, det motsvarar kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot (i reda pengar 61 900 kronor per politisk sekreterare och månad). Men pengarna går till partierna, utanför ledamöternas kontroll. Och de politiska sekreterarna arbetar kollektivt, inte med enskilda ledamöter.

– Det infördes för att stärka ledamöternas ställning, men samtliga partier har valt att själva lägga beslag på pengarna. Vilka som anställs avgör partierna, inte ledamoten, säger Olle Wästberg.

– De politiska sekreterarna gjorde som partiet sa. Jag var ju inte deras arbetsgivare, säger Anne-Marie Pålsson.

– I alla andra länder går det ekonomiska stödet direkt till de valda ledamöterna. Med krav på redovisning förstås. Att jämföra med den svenska ordningen där inget sådant krav på redovisning finns. Därför att – som den förre riksdagsdirektören sa – det är så partierna vill ha det, fortsätter hon.

När Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kom med sin Demokratirapport förra året pekade man särskilt på att det behövs fler parlamentariska utredningar. När den framtida jordbrukspolitiken utreddes på 60-talet tillsattes utredningen 1960 och utredningens förslag kom sommaren 1966, riksdagsbeslutet året efter. Extremexempel, visst, men i dag är det ofta enmansutredningar med kort tid på sig, ibland bara några månader, och mycket specifika direktiv som rakt på berättar vad som ska åstadkommas.

– Ja, det är fort men fel. Det går tillbaka till 90-talets krispolitik. Finansdepartementet ville inte ha breda utredningar med breda direktiv. Sådana kom bara med förslag, men ingen finansiering, tyckte de, säger en riksdagsveteran (S).

– Men det kommer att brytas i den situation vi kommer att få efter valet, oavsett vilka som bildar regeringen. Moderaterna har efterlyst en utredning om migrationspolitiken och en sådan måste bli parlamentarisk. Samma med en utredning om skattesystemet och bostadsfinansieringen som flera partier förespråkar. Där finns det stora uteblivna reformpaketet, fortsätter riksdagsveteranen.

Från regeringen pekar man på att den gångna mandatperioden har 26 »större« blocköverskridande överenskommelser ingåtts. Några kanske inte är så stora, men där finns till exempel överenskommelserna om pensionssystemet, försvaret, migration, energi, klimatpolitiskt ramverk och åtgärder mot terrorism.

På ett formellt plan skulle ett osäkert parlamentariskt läge kunna betyda ökad makt för riksdagen.

– Jag kan tänka mig att det blir tvärtom. Med en rödgrön eller med en alliansregering efter valet ska de först förhandla i regeringen, sedan söka stöd och förhandla med andra partier i riksdagen. Det är en besvärlig process, säger Olle Wästberg.

– Dessutom innebär den budgetprocess som infördes på 90-talet att budgeten tas i ett beslut. Det minskar riksdagens inflytande och krymper möjligheten till kompromisser i utskotten.

Per Westerberg (M) var talman 2006 till 2014, näringsminister 1991–1994 och kom in som ersättare i riksdagen 1977 och som ordinarie från 1979. Han håller med om att det finns begränsningar genom budgetprocessen.

– Men steg för steg har det luckrats upp. Riksdagen kan gå in och ändra i budgeten, om det samtidigt innebär förstärkningar av budgeten. Riksdagen har genom det fått en större roll, säger Per Westerberg.

En del av förklaringen hittar han även i medieutvecklingen.

– Tendensen är entydig, media vill tala med den främste företrädaren. Det leder till en centralisering till partiledarna och i synnerhet statsministern. Till en del är det en utveckling mot något liknande ett presidentstyre. Och grundlagsförändringarna har gett statsministern en stärkt roll, de andra ministrarna en mindre, säger han.

36 års erfarenhet av riksdagsarbetet har minst sagt gett honom en bra uppfattning om hur det fungerar.

– Alla ledamöter vill nog skaffa sig en position, men det är få förunnat. Har du ett starkt stöd lokalt och regionalt betyder det mycket. Den som är inkryssad som personvald har en starkare bas än en anonym ledamot.

Att statsråden allt oftare hämtas utanför riksdagen har tagits som ett tecken på en försvagad maktställning.

– Olof Palme började. Han tog in Lennart Bodström, som var TCO-ordförande, och Ove Rainer, som var »Postgeneral« , utifrån. Politik är ett hantverk också, att veta hur det fungerar är en fördel för ett statsråd. Nätverken och kunskapen går att bygga upp – men då måste de göra det också, säger Per Westerberg.

Att ministrarna borde vara riksdagsledamöter var en fråga som en ung miljöpartist tog upp under sin första period i riksdagen.

»Ett av de viktigaste politiska uppdragen man kan få är att vara minister i regeringen och inför riksdagen ansvara för den exekutiva makten inom viktiga politikområden ...

Ett rimligt krav vore att regeringens ledamöter hämtas ur riksdagen. På det sättet kan regering och riksdag komma närmare, ansvarsförhållandet visa vi riksdagen stärkas och regeringens ledamöter alltid vara säkra på att uppbära ett personligt folkligt förtroende«, skrev Gustav Fridolin i en riksdagsmotion 2004.

Men i praktiken kan det se annorlunda ut. Av de nuvarande sex miljöpartistiska ministrarna har bara två en plats i riksdagen (även om två hämtats från Europaparlamentet). Totalt har nuvarande regering nio ministrar utan plats i riksdagen.

En åtgärd för att stärka riksdagens ställning som ofta är på förslag är att minska antalet ledamöter. 349 ledamöter är för många, heter det då. I en nor­disk jämförelse har inte Sverige flest parlamentariker. U ndantaget Island är det Finland som har flest parlamentariker i Norden relativt sin befolkning, färst har Danmark. Men den tidigare talmannen tror att Sverige kommer att få färre:

– Vi har många partier och är ett vidsträckt land. Över tid tror jag vi går mot en mindre kammare. Vi har sett att flera kommuner minskat sina fullmäktigeförsamlingar. Men jag tror inte det är avgörande. Av större vikt är att ändra så att grundlagsförändringar inte kan genomföras med en rösts övervikt, det är inte bra.

I förra veckans Fokus skrev vi om de finska personvalen där väljarna måste göra ett personval. Per Westerberg tror inte det är rätt väg att gå.

– Däremot det tyska valsystemet, som kombinerar enmansvalkretsar med många utjämningsmandat, kan vara en bra kompromiss. Renodlade personval leder bara till »name recognition«, de som redan är kända gynnas, och det är inget att stå efter, menar han.

Anne-Marie Pålsson skulle vilja att Sverige lär av hur Schweiz styrs.

– De har en samlingsregering som består av alla partier och statsministerämbetet alternerar. Parlamentarikerna är på plats i några få månader och har vanliga jobb vid sidan av. Och väljarna kan ompröva beslut i folkomröstning.

– Säger väljarna nej tvingas regeringen ändra i förslaget och pröva det på nytt. Väljarna blir delaktiga på ett helt annat sätt. Risken att deras regering missbrukar sin makt tyglas av väljarnas konstitutionella rätt att överpröva beslut som fattats i deras parlament i folkomröstning.

Att som i Sverige hitta genvägar för den politiska processen för att det ska snabbare, tror hon inte på. Tvärtom, låt det gå sakta.

– Det är alldeles för lätt att fatta beslut i Sveriges riksdag. Det leder till beslut som sällan överlever mer än en mandatperiod. Den lagstiftningsdiarré vi har är inte bra.

– Vi borde också, som andra länder, stärka den juridiska prövningen av lagarna. Vi såg det senast i problemen med gymnasielagen – som skulle ge ensamkommande rätt att stanna för studier – som man nu gör olika tolkningar av. Lagrådet är bara rådgivande, vi behöver en riktig lagprövning, säger Anne-Marie Pålsson.

Häromveckan avled John McCain, republikanernas presidentkandidat 2008 mot Barack Obama. Han var 81 år när han avled, men var då sittande senator för Arizona. Med få undantag är det få äldre i svenska riksdagen, så ser det ut att bli också i den nyvalda riksdagen.

– Vi skulle behöva fler äldre ledamöter som är lite kantstötta med erfarenhet. Som har en civil karriär att falla tillbaka på. Och vi har för få jurister i riksdagen. Det man gör är ju att lagstifta, sedan skadar det inte om du kan statskunskap och ekonomi också, säger Anne-Marie Pålsson.

– Och det är betydligt mycket svårare att sätta sig på någon som har erfarenhet, än på en 21-åring, tillägger hon.

Men att ändra på riksdagens strukturer är inte lätt. Det kräver att partierna är med på det, och återigen hamnar då avgörandet i partiledningen och hos partiledaren. Kan de, vill de, törs de förändring? Sannolikt inte, menar hon.

– Det har funnits revoltörer, men partiernas makt är så stark att de går segrande ur strider. Tar du en strid är sannolikheten stor att du misslyckas, säger Anne-Marie Pålsson.

Fast nu ska vi gå till vallokalen och välja de främsta politiska företrädarna i landet, som utövar den folkvalda makten från den lilla holmen i strömmen mellan Sörmland och Uppland. Profilerade politiker som kan, törs och vågar. Och så en hel del som Lars-Åke förstås. Som diskret kommer att rätta in sig i ledet och aldrig, aldrig göra något väsen av sig.