Därför växer V i mätningarna
Bild: TT, Riksdagen
Man ska inte ropa hej för tidigt, men det mesta tyder på att Vänsterpartiet blir ett större parti i riksdagen efter valet den 9 september. Även innan valet står det klart att Vänsterpartiet mer än fördubblat sitt medlemstal under den gångna mandatperioden, lockat rekordmånga till valmöten med Jonas Sjöstedt, och dramatiskt ökat sin närvaro på och engagemang i sociala medier.
Varför?
Det beror förstås inte på något enskilt grepp. Men svaret finns i en kombination av strategiska vägval:
- Vi har stått fast vid för oss viktiga och för de flesta igenkännliga värden – som jämlikhet och solidaritet. I en tid när klyftorna vuxit, har det funnits en uppdämd längtan hos många efter en samhällsdebatt som tar detta på allvar och en politik som adresserar problemen. Och när andra har sneglat på varandra och gått från att fördöma murar till att tävla i hårda tag mot »De Andra«, har vi stått rakryggade för ett alternativ.
- Vi har fått saker gjort. En analys av förra valresultatet visade att många gillade Vänsterpartiet, men dels inte kunde särskilja oss så väl från andra rödgrönrosa partier, dels var osäkra på om vi kunde leverera faktiska resultat. Vi har nu visat tydligt att Vänsterpartiet gör verklig skillnad. Listan på reformer som vi har fått igenom i budgetförhandlingar med regeringen, och som förbättrar och fördjupar välfärden, är mycket lång. Men också i kommuner där vi har varit och styrt, kanske mest synligt i Stockholm och Göteborg, har resultaten blivit goda och märkbara.
- Vi har arbetat med vår organisation. I en tid när politiskt basarbete har setts på med visst förakt, har vi systematiskt uppvärderat medlemmarna. Vi har sett till att demokratiskt diskutera fram och förankra en idé om vad vi vill åstadkomma och hur vi bäst gör det tillsammans. Vi har byggt upp våra lokala partiorganisationer och i den processen också lockat nya medlemmar. Vi har betonat allvaret i den politiska situationen, och vikten av att ha roligt när man organiserar sig för en positiv förändring av den.
Det har de senaste åren varit mycket prat om gal-tan-skalan i politiken, som komplement till traditionell höger-vänster i fördelningspolitiska frågor. Mycket kan sägas om detta. I praktisk svensk politik kan vi i dag se (exempelvis genom SVT:s enkäter till partiernas kandidater) att de flesta partier befinner sig i en diagonal – vänsterståndpunkter i fördelningspolitiken hänger ihop med en liberal syn på individer och traditioner, medan högern samlas i motsatt hörn. Centerpartiet och Liberalerna bryter delvis av från detta mönster, men dras i slutändan ändå främst till sina kompanjoner på grundval av den ekonomiska politiken.
Det vi har sett under det senaste kvartsseklet, är att en nyliberal hegemoni över den ekonomiska politiken bäddar för större splittring runt gal-tan-axeln. Alltså: om det verkar som att man får mer eller mindre samma (brist på) fördelningspolitik oavsett om man röstar rött eller blått, då blir det ett större hojtande runt »kulturella« frågor. På detta vinner högern – särskilt genom högerpopulistiska partier med reaktionär och rasistisk retorik. Socialdemokratins kris i hela Västvärlden är en spegelbild av detta.
Vänsterns uppgift måste vara det motsatta: att utgöra ett tydligt alternativ längs den fördelningspolitiska höger-vänsterskalan, utan att ägna sig åt förvirrande irrfärder ute i sociokulturellt reaktionära marker. En vänster som mobiliserar för välfärd, jämlikhet och framtidstro, kan och måste samla människor med olika bakgrund, familjekonstellationer och musiksmak. Där behöver Vänsterpartiet – ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund – finnas och kämpa också varje dag efter valet, oavsett hur det går.
Men visst vore det en bra början att till exempel vara partiet som visar sig ha ökat mest, när rösterna är färdigräknade.
Ali Esbati, Riksdagsledamot (V)
Läs mer i Fokus
