Den odynamiska duon Ygeman-Strömmer
Bild: AP/TT
Svensk politiks »come back kid«, Anders Ygeman (S), är en favorit i pressen. Men det är inte han ensam som är grejen dessa eftervalsvaldagar. Det är »Ygemania« i kombination med sin moderata motpart, Gunnar Strömmer, som sätter fingret på något ovanligt.
Men först till det vanliga. Svensk politik har i alla år dominerats av dynamiska motsatspar. Som överklasskillen Olof Palme och bondsonen Thorbjörn Fälldin. Palmes syrliga påhopp på Fälldin i debatterna gjorde honom till vinnare bland de sina, men förlorare hos svenska folket. Kontrasterna dem emellan skapade tydlighet och ledde till att den avvägde centerpartisten fick bilda regering.
Sedan har vi så klart kombinationen Ian och Bert i Ny Demokrati. I de fall då den förslagne skivbolagsdirektören inte lyckades få med sig massorna kom greven med »drag under galoschen« och mobiliserade på högerkanten. En dynamisk duo, i begreppets sanna bemärkelse.
Men när rättviseadvokaten Strömmer låter sin makliga norrländska ställas i kontrast till Ygemans lugna kanslisvenska försvinner just kontrasterna. Med pondus och utan övertoner får de båda politikerna väljarna att lyssna, nicka och humma gillande – och tycka att just deras hemmasnickrade mandatmatematik är den mest rimliga.
Men inte i dueller. Och inte i attacker mot varandra. Nej, Ygeman och Strömmer är representanter för den förnuftiga politiken. Tillsammans är de den avvägda stämman, eller de »vuxna i rummet« om man så vill.
Och av någon anledning funkar det! Kanske är det så att två minus gör ett plus, eller så är det deras förmåga att vid sidan av sävligheten slå subtila uppercutar som får både reportrar och väljare att falla pladask.
Att döma av käbblet i den övriga politiken lär en ny regering dröja. Något säger mig att vi inte har hört det sista från den odynamiska duon Ygeman-Strömmer.
Tidigare Fokuserat:
Sommartider, hej, hej, sommartider! (#38)
Plumpar i valprotokollet (#37)
