Efter valet kommer samvetskvalet

Centerpartiets storhetstid inföll i en tid då alla i politiken pratade kärnkraft. Partiledaren Thorbjörn Fälldin profilerade sig som hård motståndare till kärnkraften. Journalisterna skrev närmast andaktsfullt om partiledaren som bundit sig vid masten, en stenhård hållning som nog skulle belönas av väljarna.

Med sin avvägda stämma sa Thorbjörn Fälldin:

»Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.«

Det var ett något svagare Centerparti än i valet 1973 som bildade regering hösten 1976. Men en regering blev det. Och tiden som följde en stormig tid i svensk politik. De andra borgerliga partierna, Moderaterna och Folkpartiet, ville inte stänga ner kärnkraften.

Thorbjörn svettades, bokstavligen. Men gick sina koalitionskamrater till mötes.

Efteråt kallades Fälldin till C:s partiråd på åttonde våningen i dåvarande riksdagshuset på Sergels torg. Där fick han klä skott för sin principlöshet. Centerledaren försökte dämpa ilskan genom att föreslå en folkomröstning om kärnkraften, men nobbades av sina borgerliga kollegor. Den 5 oktober 1978 meddelade statsministern sin avgång. Under knappt ett år tog Ola Ullsten och Folkpartiregeringen över.

– Säger man det som Fälldin sa, då tar politiska motståndare tillfället i akt att sätta »svek« på vad man gör om man ändrar sig. Det var det som hände Thorbjörn, säger Olof Johansson, Centerpartiets ledare 1987–1998.

Johansson var energiminister i Fälldins första regering. Han beskrivs ibland som »Thorbjörns största fan«. På Centerpartiets valvaka i söndags var han en av få äldre medlemmar på plats, de är ju inte så många kvar som kan representera minnet i partiet. Johansson är själv till åren kommen, men lade ut texten om vad som egentligen hände under vad som kom att bli en av Centerpartiets mest uppslitande svekdebatter.

Han ser paralleller mellan Annie Lööfs tuffa hållning i regeringsfrågan – att ta tydligt avstånd från såväl sossar som sverigedemokrater – och de vedermödor som Fälldin ställdes inför. Vad händer om ett parlamentariskt svagt Alliansen försöker bilda regering med stöd av SD – som förr eller senare kräver något i utbyte? Eller om Centern och Liberalerna sätter sig i knäet på Stefan Löfven och bildar statsministerns önskeregering: S+MP+L+C?

– Har man kompisar som tycker att det är roligt att komma åt en så får de en chans som de inte borde ha. Jag tror inte att de kommer åt henne eftersom att hon är för stark. Men risken är att de får ett frislag innan hon kan placera skåpet där det ska stå, säger han.

– Det är trevligt att Centerpartiet har fått en partiledare som är socialt kompetent och duktig politiskt. Deras problem är ett annat, blockpolitiken är inte någon höjdare. Jag har alltid varit motståndare till den eftersom att den innebär självbindning, alltså att man förhandlar färdigt en regeringsplattform innan man har fått regeringsmakten, säger Olof Johansson.

Valet i söndags blev inte så dramatiskt som många bedömare hade trott; inget SD på över 20 procent, Moderaterna behöll platsen som andra största parti och Socialdemokraterna gjorde ett bättre upphämtningsval än många trott. Dramatiken kommer snarare nu: Vilka partier kan bilda regering med det här resultatet?

På valvakan funderade en annan tidigare Centerledare, Maud Olofsson, högt över siffrorna som vällde in i SVT:s sändning: »Det här påminner om valet 1973.« Var fjärde väljare röstade då på Centerpartiet men det slutade med dött lopp mellan blocken. När enkammarriksdagen infördes hade ingen tänkt på att 350 ledamöter skulle kunna ge ett läge med 175–175 mellan blocken. Riksdagens fem partier fick förlita sig på lottdragning för att avgöra i blockskiljande frågor. Men under tre år avgjorde lotten bara i 152 omröstningar. Mycket avgjordes över blockgränserna.

Den samarbetsandan syntes inte till i söndags. Framåt midnatt stod i stället fyra alliansledare i tv och krävde den sittande statsministerns avgång – innan valresultatet ens var färdigräknat.

Städning pågår. Valresultatet blev stökigt och nu gäller det att städa bland det som sagts och hitta lösningar – även kallat »dagtinga«. Foto: Simon Rehnström 

Första testet för maktförhållandena i riksdagen blir talmansvalet den 24 september. På S-sidan ryktas om att försvarsminister Peter Hultqvist, eller möjligen utrikesminister Margot Wallström, kan lanseras som kandidater. På M-sidan sägs Tobias Billström vara tilltalad av att återvända som nu förste talman, möjligen med Beatrice Ask som alternativ.

Och sedan då? Ja, nyckeln finns hos Liberalerna och Centerpartiet, säger alla.

– Lägst odds är att en alliansregering prövas, att det alternativet körs i botten. Allt samarbete med Socialdemokraterna förutsätter att Stefan Löfven först avgår. Han kan komma tillbaka, men då krävs en omstart. Och Miljöpartiet, där vet vi inte hur mycket de nuvarande språkrören tecknar firma, säger en källa som varit med om regeringsförhandlingar på borgerliga sidan.

Precis som Annie Lööfs Centerparti har Liberalerna låst fast sig vid att aldrig ens indirekt samarbeta med Sverigedemokraterna. Hos de partiaktiva har partiledningen hamrat in att huvuduppgiften är att bekämpa SD. När Jan Björklund två gånger öppnat för att samtala med SD har det väckt starka reaktioner i partiet och han har fått backa, hävdar liberaler med insyn. På senare tid har han i stället genom att just vara tydlig i avståndstagandet från Jimmie Åkesson och hans parti, stärkt sitt förtroende internt.

– Å andra sidan är risken att det blir en gigantisk svekdebatt bland allmänborgerliga väljare, och C och L, om man går in i ett samarbete med S. För det har man inte antytt i det här valet, säger en liberal.

I analyser från källor inom borgerligheten heter det att en alliansregering behöver förankras över blockgränsen, som minst i form av en överenskommelse kring en rad framtidsfrågor. Det talas om en överenskommelse om skatterna, migrationspolitiken och bostadspolitiken. Det ligger i linje med det utspel Stefan Löfven gjorde i en debattartikel i Expressen 6 september. Han sträckte ut handen i nämnda frågor, inklusive EU-frågan. Men Bengt Westerberg, Folkpartiets ledare mellan 1983 och 1995, är tveksam.

– Vi kan inte ersätta en regering med från ena sidan löften om att man med and­ra sidan ska göra upp i ett antal frågor. Frågorna ska dessutom beredas i regeringen, och det är ganska otänkbart att man ska ha en intensiv förhandling över en månad eller två för att göra upp i uppemot tio till tjugo frågor.

Westerberg forsätter:

– Min slutsats är att det inte finns några alternativ bortom en blocköverskridande regering.

Kortast avstånd över blockgränsen är det mellan S och L. Redan på 70-talet enades de i Hagaöverenskommelsen om skatterna. Efter valet 1994 fanns det långt gångna planer på samverkan dem emellan. Det började åren innan med den stora skatteuppgörelsen »Århundradets skattereform« mellan S och Folkpartiet och följdes av att Bengt Westerberg fick med sig S i krisuppgörelsen 1992.

– Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg ville gå vidare med samarbetet, men Ingvar Carlsson fick nej från partiet, säger en källa som var med då.

Till borgerlighetens bekymmer ska läggas att dagens alliansbygge beskrivs som mycket bräckligare än det som ledde fram till regeringsskiftet 2006. Dagens liberaler sägs ha en rätt dålig relation till Centerpartiet. Och relationen till Moderaterna var bättre under Reinfeldt eftersom både han och Anders Borg värnade »ekumeniken« i koalitionen: alla skulle få sitt och kunna ta plats.

– Ulf Kristersson är mer ledare för Moderaterna, säger en person med insyn i allianssamarbetet.

Lustigt nog var det Ulf Kristersson, som under sin tid på tankesmedjan Timbro på 90-talet, drog i gång ett projekt som kallades just »ekumeniken«, där unga människor från de olika borgerliga partierna skulle mötas. Många som deltog då blev sedan centrala figurer i alliansbygget. De skaffade sig en gemensam värdegrund över partigränserna.

Det är onekligen en rävsax som svensk politik har försatts i. Teorierna om hur en regering ska kunna bildas duggar tätt och få verkar se någon långsiktig lösning framför sig. Ska man tro Göran Persson så är det på kommunnivå som svensk politik kommer att ta sin framtida skepnad. I 100 kommuner har man den senaste perioden haft blocköverskridande styre, mot bara 38 efter valet 2010. Den senaste mandatperioden har 33 kommuner haft S och L med i styret. Allra vanligast (59 kommuner) är att S och C styrt ihop.

I Karlskrona är det just S+L+C som styrt ihop de senaste fyra åren. Karlskronaborna brukar sägas ha ett standardsvar på det mesta: »Det går inte«. Men det block­överskridande styret har fungerat jättebra, menar Börje Dovstad, kommunalråd (L). Mellan 2006 och 2014 styrde en »femklöver«, med alliansen och MP.

– Vi började med att lägga våra tre valprogram på bordet. 80 procent var vi redan överens om, 10 procent behövde vi förhandla om och de sista 10 procenten skulle vi inte kunna enas kring. Men mycket bygger på bra personrelationer och att förstå varandras hjärtefrågor, säger Börje Dovstad.

Fast hans huvudalternativ på riksplanet är en sammanhållen alliansregering – men som förhandlar fram lösningar med Socialdemokraterna.

På Centerns valvaka sjönk stämningen när röstsiffrorna visade på ett bra – men inte superbra – val. Olof Johansson tog en klunk av den närproducerade ölen på bordet framför sig. Som energiminister, och sedan miljöminister efter 1991, var han allt annat än en samarbetsman. Johansson var emot att centern vek sig i frågan om kärnkraften. Vid ett regeringssammanträde bet han oblygt ifrån, sa att han gjorde som han blev tillsagd av respekt för statsminister Fälldin – inte saken. Sedan var det detta med Öresundsbron, Johansson hoppade av den borgerliga regeringen våren 1994 i protest mot klartecken för Öresundsförbindelsen.

– För mig var aldrig en statsrådspost särskilt viktig, konstaterade han likt ett eko av sin forne ledare.

Men mellan 1995 och 1998 samarbetade Olof Johansson. Centerpartiet gav stöd åt den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik. Och personkemin mellan honom och Göran Persson fungerade omvittnat väl. Desto värre är relationen mellan dagens Centerledare och Socialdemokraternas dito. De som känner Annie Lööf hävdar att hon inte skojade när hon sa att hon hellre äter upp sin egen sko än agerar stödhjul åt S.

Olof Johansson snurrade på den halvdruckna flaskan framför sig.

– Har man inte majoritet så måste man kompromissa, sa han och slog ut med armarna.

– Det är så jävla enkelt egentligen.