En sak i taget

I dag går den här valrörelsen, som har egenheten att den började först efter valet, in i nästa fas. Nu ska det röstas om talman. Det enda som alla med något slags kunskap i ämnet kan vara ense om, är att det i sak inte spelar någon som helst roll vem som blir talman. Än mindre vilka som blir första, andra och tredje vice talmän.

Vem som blir talman kommer i sig inte att påverka vem som blir regeringschef. Det kommer inta att göra någon skillnad för riksdagsarbetet de närmaste fyra åren – om vi nu får fyra år utan extraval. Margot Wallströms upprörda fråga om vilka signaler det skulle sända till omvärlden, om Björn Söder blir en av de tre vice talmännen, har ett alldeles självklart svar: inga signaler alls, förstås. Han har ju redan varit en av de vice talmännen i fyra år.

Det finns ingen anledning att tro att något av de namn som förts, inte skulle klara av att fullfölja uppdraget på ett korrekt sätt.

Dagens val är, med andra ord, en kliniskt ren maktstrid. Det finns inget innehåll över huvud taget, förutom själva maktspelet.

Det innebär att det direkt efter valet kommer att utbryta en furiös strid om att tolka valresultatet åt det ena eller andra hållet. Inga överraskningar där heller, tolkningarna är redan klara: alliansen sitter i SD:s knä. C och L har svikit sina löften. Socialdemokraterna klänger sig fast vid makten utan att ha riksdagens stöd. Socialdemokraterna sitter i Vänsterpartiets knä. Och så vidare.

Och allt betyder ingenting.

Det är meningslöst att klandra partier för att de gör sig till åtlöje för att komma åt makten. Det är en del av partiernas själva själ. Men man kan inte göra sig till åtlöje hur länge som helst, utan att det kostar något. Förr eller senare står valet mellan att finna en väg framåt, eller att skänka bort sina väljare till någon annan, som kan finna en väg framåt.

Det är möjligt – jag börjar nästan tro att det är sannolikt – att den här eftervals-valrörelsen bara kan få ett slut om vi går till val igen, på premisser om regeringsbildning som är en aning mindre verklighetsfrämmande än de som rådde inför det ordinarie valet. Men oavsett om det är så eller ej, finns egentligen bara en vettig väg ut ur det här löjliga skenfäktandet. Det är sakpolitik.

Partier är i bästa fall inte bara maktapparater. De är förhoppningsvis också bärare av politiska önskemål och förslag. Det bisarra just nu är att det talas en faslig massa om vem som kan eller inte kan förhandla med vem, vem som har mest och minst gemensamt med vem och annat av det där slaget, utan att någon längre nämner något som helst sakpolitiskt förslag.

Integrationen. Skolan. Vården. Skatterna. Försvaret. Polisen och rättsväsendet. Infrastrukturen. Miljön.

Minns ni de där ämnena?

Det är inget egensyfte att bilda en regering. Har man ingen politik – inte ens i den meningen att man bara administrerar det rådande – är en regering meningslös. Så hur vore det, när ni är färdiga med det fullständigt ointressanta tjafset om talmän – om ni satte igång i den änden? Hur vore det om något parti tog initiativet till att förklara en politisk linje – Det här vill vi göra. Är någon villig att tala om saken med oss? – och utgick från den?

Det börjar bli genant, det här.