Så försvagar samarbete populisterna

De populistiska partierna i Norge, Finland och Danmark har existerat under längre tid än SD, som ofta försöker lära av dem, även om varje parti har sin egen särart.

Den politiska kulturgeografin är likartad i hela Norden. Socialdemokratin var tongivande i årtionden och har försvagats, men den består på nivåer mellan 20 och 30 procent och har inte rasat ihop som på andra håll i Europa. På den borgerliga sidan förblir de klassiska liberalkonservativa partierna populisternas främsta konkurrenter. I alla länderna har majoriteten av partierna gått in för ungefär den restriktiva flyktingpolitik som partierna på högerkanten var först med. En form av politisk »nordisk modell« har bildats under 2000-talet där den populistiska familjen ingår.

Om den nordiska modellen läggs som mall för Sverige betyder det att taket för SD:s opinionsframgångar borde vara nått nu, med runt 20 procent. Större än så har inget nordiskt populistparti blivit i nationella val (Fremskrittspartiet fick 22,1 procent 2009, Dansk folkeparti 21,9 procent 2015, Sannfinländarna 19,5 procent 2011).

En viktig svensk avvikelse är förstås att Sverigedemokraterna hittills inte godkänts av andra partier som samtals- eller samarbetspartner. Det skiljer vår riksdag från förhållandena i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors där populisterna i dag sitter i regering eller agerar stödparti i parlamenten. Så vad händer om bojkotten av SD fortsätter? Kan Jimmie Åkesson & Co inkassera ett »Nordic right populist all time high« vid nästa val eller kanske i ett nyval? Osvuret är alltid bäst.

En närmare granskning av grannarna ger mer underlag för funderingar.

Danmark blev den moderna populismens debutscen i Norden när advokaten Mogens Glistrup slog igenom 1973 med Fremskridtspartiet. Missnöje med skattetrycket och den offentliga byråkratin låg bakom. När Pia Kjærsgaard bröt sig ur 1995 blev paradfrågorna i stället dansknationalism och antiflyktingpolitik.

Sedan 2001 har DF stöttat olika borgerliga regeringar som alla godtagit partiets hårda utlänningspolitik och syn på islam som ett hot. Inte heller Socialdemokraterna och deras ledare Mette Fredriksen utesluter i dag möjligheten att efter ett val senast 2019 bli statsminister med stöd av DF, vars skatte- och fördelningspolitik lutar mer åt vänster än höger. Med tiden har partiet skaffat sig trovärdighet i fler frågor än invandring och integration, också om balansgången mellan olika hänsyn till skilda väljargrupper därmed blivit delikatare. Vilket framgår av att DF utmanats av en dansknationell uppkomling, De nye borgerlige, med tydligare marknadsliberal profil.

Lärdomen från Danmark blir alltså: för att stärka sina positioner i längden måste SD våga satsa på och vinna gehör på fler områden än enbart flyktingpolitik.

Samma läxa kan SD lära av Fremskrittspartiet i Norge. Ordföranden Siv Jensen har som finansminister i regering med Høyre sedan 2013 övertygat tillräckligt många borgerliga sympatisörer om att partiet har annat på repertoaren än invandrar- och flyktingkritik. Hon anses sköta nationalekonomin på kompetent vis. Dessutom har Frp länge varit förtjust i att till exempel framställa sig som bilistpartiet nummer ett med lättnader för bilcamping, slopade vägtullar och sänkta bensinpriser. Det sista ett tema som också SD gjort försök att greppa i valrörelsen.

En annan iakttagelse från Norge och Danmark är att populisterna lättare tagits emot som salongsfähiga när ledningarna föryngrats. Frp:s långvarige boss Carl I Hagen har som person varit svårhanterlig för de borgerliga kollegorna medan Siv Jensen fått klartecken. Pia Kjærsgaard passade bättre som högljudd påhejare i folketinget än som minister med ansvar. Däremot anses hennes smidige efterträdare Kristian Thulesen Dahl självklart som regeringsduglig.

När alltså Jimmie Åkesson och »de fyras gäng« träder ifrån och förmågor som Paula Bieler och Aron Emilsson tar över flyter kanske samtalen i riksdagen över partigränserna bättre. Den första generationens agitatorer och vägröjare bör kliva ur spår för de politiskt mer polerade och väluppfostrade. Extremistiska medlemmar ska självklart motas bort. Utan en hårt styrd partiorganisation förblir man inget 20-procentsparti.

Finland och Sannfinländarna bjuder på en motsatt erfarenhet, men bekräftar samtidigt behovet av ordning och reda. Partigrundaren, den slagfärdige och folklige Timo Soini, släpptes utan vidare in i de parlamentariska gemenskaperna och är sedan 2015 utrikesminister. Men alltför stor del av SF:s succéer har byggt på ordförandens popularitet medan medlemsskolningen halkat efter. Därför sprack partiet förra året. Kompromissandet i regeringsställning ledde till att alliansen mellan radikala invandringskritiker och gammaldags landsbygdsföreträdare – bland dem Soini själv – inte höll. De förra anförs inför valet 2019 av europaparlamentarikern Jussi Halla-aho. De senare tycks utplånas.

Gemensamt för populisterna i Norden är EU-kritiken. Väljargrupperna liknar också varandra: en hög andel arbetar- och lägre utbildad medelklass; ett växande antal egenföretagare och tjänstemän; fler män än kvinnor; större uppslutning i landsorten än i snabbväxande storstadsområden.

En spådom om SD grundad på en nor-disk jämförelse pekar mot att framtiden – trots avvikelserna – bestäms av samma villkor som gällt i grannländerna. Utvecklingen tycks bara ta längre tid, bli smärtsammare, men den nordiska politiska modellen håller. Inga träd växer till himlen. Inte ens i Sverige.