Tuffare tag mot Kinabolag

Huawei är världens största telekombolag före Ericsson, och världens näst största tillverkare av smartphones efter Samsung. Företaget är också ett av de som satsar mest på forskning och utveckling globalt. I fjol ansökte Huawei om flest internationella patent i världen, följt av ZTE som också är från Kina.

Ändå utfärdade Australien nyligen ett förbud mot Huawei och ZTE – världens fjärde största telekombolag – att medverka i utbyggnaden av landets 5G-nät. Nära relationer till Kinas regim och militär skapar oro för spionage och nationell säkerhet. Särskilt som Huawei grundades av en tidigare yrkesofficer vid namn Ren Zhengfei, som fortfarande är dess ordförande.

Redan 2010 drabbades Huawei av säkerhetsskäl av ett tillfälligt importförbud till Indien. Två år senare förklarade den amerikanska kongressens underhus Huawei och ZTE som ett hot mot nationell säkerhet. Sedan dess har inget av företagen tillåtits bjuda på upphandlingar av myndigheter eller militär i USA.

Ledande amerikanska teleoperatörer och butikskedjor säljer inte ens Huaweis telefoner. I augusti i år skrev Donald Trump vidare under ett förbud för myndighetspersonal, eller företag som jobbar för USA:s myndigheter, att använda produkter från Huawei eller ZTE.

Det är i stället Europa som är Huaweis största marknad utanför Kina. Företaget har installerat omfattande nätverk i Storbritannien, Tyskland och Spanien. Men även här har de potentiella farorna börjat uppmärksammats.

I juli varnade Storbritanniens säkerhetskommitté för att Huaweis utrustning kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. I maj beskrev även de myndigheter som överser den brittiska cyber­säkerheten ZTE som en säkerhetsrisk.

De båda telekombolagens bekymmer speglar de växande problem som kinesiska företag nyligen börjat stöta på utomlands. Detta främst i västerländska demokratier, där det förutom spionage också märks oro inför teknikstöld och ojämlikt marknadstillträde.

Enligt industriplanen »Made in China 2025«, som presenterades 2015, vill Kina bli världsledande inom högteknologisk tillverkning. Sedan dess har kinesiska aktörer förvärvat flera västerländska bolag med olika sorts expertkunskaper. Affärerna har ofta gjorts av företag med statligt stöd, inte sällan till väldigt höga priser.

Mönstret fick Tysklands förbundskansler Angela Merkel att i augusti i år för första gången blockera ett kinesiskt förvärv av ett tyskt företag, nämligen verktygstillverkaren Leifeld metal spinning. Beslutet kom efter att tyska underrättelsetjänsten månaden innan varnat för att kinesiska uppköp av högteknologiska företag utgör ett hot mot Tysklands nationella säkerhet.

I Tyskland har detta diskuterats sedan Midea, en kinesisk tillverkare av vitvaror, 2016 köpte robottillverkaren Kuka. I debatten efterlystes det kloka med att sälja sådan teknologi till ett subventionerat kinesiskt bolag, samtidigt som europeiska aktörer inte tillåts investera eller ens verka på liknande villkor i Kina.

Huaweis framgångar är ett typexempel, då företaget kunnat erbjuda billigare produkter i Europa än Ericsson och Nokia. Detta tack vare statlig uppbackning och intäkterna från den kinesiska marknaden, dit de europeiska konkurrenterna inte har samma tillträde.

Sedan dess har tyska myndigheter stoppat dussintals av kinesiska förvärv. I mars i år stoppade Donald Trump vad som skulle ha blivit det största förvärvet någonsin inom tekniksektorn, genom att blockera försäljningen av Qualcomm, som gör mikrochip till närmare hälften av ZTE:s telefoner.

I juli stärkte Trump vidare lagstiftningen för att se över utländska investeringar inom högteknologi, infrastruktur och hantering av persondata. Även i Kanada och Storbritannien utarbetas liknande lagar med udden riktad mot kinesiska förvärv.

Tyskland vill inte bara stärka den egna lagstiftningen. Tillsammans med Frankrike och Italien lämnade landet i början av 2017 ett förslag till EU-kommissionen om en mekanism på central nivå för att se över utomeuropeiska investeringar.

I ett brev till handelskommissionär Cecilia Malmström framhölls rädslan att kunskap och teknik försvinner utomlands, samtidigt som det orättvisa i att europeiska aktörer inte har tillgång till utländska marknader (läs: Kina) underströks.

Alla kinesiska bolag »är under partikontroll«, kommenterade journalisten Ola Wong i samband med Australiens förbud mot Huawei och ZTE. Tidigare i somras sade dock Frédéric Cho, vice ordförande i Sweden-China trade council, att »de flesta kinesiska bolag saknar statliga kopplingar«.

Att två av Sveriges främsta Kinaexperter har så olika uppfattningar om något så grundläggande bekräftar den oklarhet som här råder kring kinesiska investeringar. Det gäller även inom partipolitiken.

Vår nuvarande regering har en uttalad strategi att locka investeringar från Kina, och avfärdar en kontrollmekanism på central EU-nivå som protektionism. Moderaternas Ulf Kristersson kallar däremot regeringens inställning till kinesiska investeringar för »naiv«, och beskriver en gemensam europeisk strategi mot Kina som »absolut nödvändig«.

Tidigare i år meddelade Ulf Kristersson att Sverige bör »byta fot« och stödja ett gemensamt regelverk för utländska investeringar inom EU, med hänvisning till kinesiska förvärv med hjälp av statligt kapital.

Moderaterna gav samtidigt vallöfte om en utredning i syfte att ge regeringen möjlighet att granska och stoppa utländska investeringar på kommunnivå som utgör ett hot mot nationell säkerhet. Som den kinesiska djuphavshamn vilken planerades i Lysekil, innan Fokus avslöjade affärsmannens nära kopplingar till Kinas militär och regim.

Någon sådan möjlighet har Sveriges regering inte i dag, trots att Säpo har varnat för utländska intressen som köper in sig i svenska data-, tele-, och kraftföretag. I Nordamerika, Australien och allt större delar av Europa inser man dock att nya förutsättningar kräver en ny politik.