Bayern marscherar högerut

Bayern, Bayern, Bayern …«

I sitt tal på partikongressen i München tar Markus Söder ordet »Bayern« i sin mun hela 16 gånger under anförandets två sista minuter och avslutar med: »Ja till Bayern betyder ja till CSU.«

De runt tusen delegaterna reser sig för att belöna talaren med stående ovationer. Den 51-årige Markus Söder, regeringschef i Bayern sedan ett halvår, har genomfört ett verkligt kraftprov. Han har i det närmaste stått på tå i en timme och 24 minuter, så länge har han talat och åhörarna har varit med honom hela tiden.

Läget är allvarligt. Något oerhört är på väg att ske i Freistaat Bayern.

Dagarna innan kongressen och en månad före delstatsvalet den 14 oktober kom den tunga opinionsmätning som ingen kan ignorera: Bayerntrend. Söders CSU, Kristligtsociala unionen, hamnade på rekordlåga 35 procent.

35 procent! De flesta partier i Europa skulle glädja sig över en sådan siffra, för CSU vore det en katastrof. CSU har regerat oavbrutet i Bayern sedan 1957, för det mesta på egen hand med absolut majoritet. I valet för tio år sedan kom bottennoteringen 43 procent, den dåvarande ledningen fick naturligtvis avgå och vid det senaste valet 2013 var ordningen återställd. Partiet fick knappt 48 procent av rösterna och 101 mandat av 180 i Maximilianeum, delstatsparlamentet nere vid floden Isar i München.

Inte nog med bottennoteringen för CSU, lantdagen ser ut att efter valet utökas med ytterligare tre partier, däribland såväl Die Linke (Vänstern) som CSU:s spöke AFD (Alternativ för Tyskland).

Söder har i sitt tal varnat för kaotiska förhållanden med sju partier i parlamentet: »det blir som i Berlin«; svårt att bilda regering och svårt att få något gjort. CSU har alltid varit ett parti som sett till det stora hela, nu riskerar man att fastna i de små partiernas »klein-klein«.

Demokratin och dess anseende är i fara, lyder Söders varningsord.

– Det behövs ett ankare, ett centrum, en ryggrad. Bayern har alltid varit Tysklands ryggrad och Bayerns ryggrad har alltid varit CSU.

Den som talar i 84 minuter i sträck hinner säga mycket. Söder har talat om den bayerska själen och identiteten; hur den hotas av globaliseringen, hur det gäller att stå på två ben, »att vara modern och förbli bayersk«, hur viktigt det är att ta hand om de gamla, att familjen är den cell som allting utgår ifrån. Han har som sig bör citerat CSU-urfadern Franz Josef Strauss ett par gånger, polemiserat mot konkurrenterna och lovordat det CSU åstadkommit, nu och tidigare.

– Egentligen har vi gjort allting rätt, ändå ser vi hur allting glider isär.

[caption id="attachment_501416" align="alignnone" width="750"] Spänt läge. CSU:s Markus Söder skyltar inte med relationen till CDU:s Angela Merkel. Men helt avspänt var det inte mellan CSU-legendaren Franz Josef Strauss och Helmut Kohl heller. Foto: Karl-Josef Hildenbrand, Herman J Knippertz.[/caption]

Professor Ursula Münch är chef för Akademin för politisk bildning i Bayern, grundad 1957 efter beslut i lantdagen. Münchs analys av CSU:s kräftgång är densamma som torgförts av andra statsvetare och ledarskribenter: CSU har fallit på eget grepp i försöken att stoppa högerpopulistiska AFD:s frammarsch.

– CSU har fått ett dubbelt trovärdighetsproblem, konstaterar Ursula Münch.

Det har fört med sig att partiet tappar väljare till både höger och vänster.

AFD blev ett problem redan vid Europavalet 2014. CSU noterade sitt sämsta resultat hittills i ett Europaval – 40 procent – samtidigt som AFD kom från ingenstans och fick 8 procent av rösterna. CSU hade plötsligt fått en konkurrent till höger om sig.

Reaktionen på det blev tydlig under flyktingkrisen hösten 2015. Ingen kritiserade Angela Merkels flyktingpolitik så hårt som Horst Seehofer, vid den tidpunkten både partiordförande i CSU och regeringschef i Bayern.

Merkels CDU och CSU är visserligen systerpartier men det hindrade inte Seehofer från att tala om ett »orättens herravälde«, att hota med att få flyktingpolitiken prövad i författningsdomstolen eller att bjuda in den ungerske regeringschefen och Merkelkritikern Viktor Orbán till Bayern.

När det drog ihop sig till förbundsdagsval 2017 slöt Seehofer plötsligt fred med Merkel, CDU och CSU gick som vanligt till val gemensamt. Det var inte trovärdigt.

– Det är sådant som får AFD att i valet affischera med parollen »AFD håller vad CSU lovar«, säger Ursula Münch.

Förbundsdagsvalet blev en ny chock för CSU – 38,8 procent – samtidigt som AFD i Bayern med 12,4 procent noterade sitt bästa resultat i västra Tyskland. AFD:s fäste låg annars i östra Tyskland, i det före detta DDR.

Under försommaren i år kom nya hårda attacker från CSU mot Merkel i flyktingfrågan som hotade att fälla regeringen i Berlin och som till sist slutade med en kompromiss där Merkel såg ut som segrare.

I sitt kongresstal nämnde Markus Söder aldrig ens Angela Merkel vid namn. I normala fall hade systerpartiets ordförande också varit på plats och hållit ett artigt tal till delegaterna och lyckönskat dem inför valet i Bayern. Merkel var inte där och kommer inte heller att delta på ett enda valmöte i Bayern fram till valdagen den 14 oktober. Merkel har blivit till en belastning i partiledningens ögon, hon är inte önskvärd längre.

CSU har dock också liberala anhängare understryker Ursula Münch, de har ryggat inför de ständiga angreppen mot Merkel och sökt sig bort från CSU. Det är en förklaring till att De gröna fick hela 17 procent av sympatierna i den omtalade opinionsmätningen Bayerntrend. Vid det senaste delstatsvalet 2013 fick De gröna nöja sig med 8 procent av rösterna, nu aspirerar de på att sitta med i en kommande bayersk regering.

– Att CSU skulle tvingas bilda en koalition med flera partier skulle skada självbilden och bilden av CSU i övriga Tyskland, sammanfattar Ursula Münch den rådande situationen.

Bayern, till ytan lika stort som Belgien och Nederländerna tillsammans, aningen mindre än Svealand, är i dag den mest välmående av Tysklands 16 delstater; med 2,9 procent är arbetslösheten den lägsta i landet – genomsnittet ligger på 5,2 procent – och bruttonationalprodukten per capita är den högsta bland de traditionella delstaterna och avsevärt högre än det tyska genomsnittet: 45 810 euro mot 39 477 euro. Bara i städerna Hamburg och Bremen, som också är delstater, är ekonomin starkare.

För att jämna ut skillnaderna mellan delstaterna betalar de rika delstaterna till dem som har det sämre ställt. Bayern betalar mest av alla, Berlin tar emot mest.

Det har inte alltid varit så. Bayern var en gång Tysklands fattighus, ett jordbrukarland vars invånare betraktades som bonniga töntar.

I Nobelpristagaren Thomas Manns släktkrönika, utgiven 1901, finns en episod som handlar om kulturkrocken mellan Nord- och Sydtyskland. Antonie Buddenbrook har ett havererat äktenskap bakom sig, hon besöker München, skriver hem till sin mor i Lübeck och berättar om den stabbiga maten, hur hon saknar färsk fisk och känner vämjelse inför att skölja ner potatis- och gurksallad med öl:

»Man befinner sig i ett främmande land. Mynten är ovana, det är svårt att göra sig förstådd med enkelt folk, ty jag talar för fort för dem och de för mycket rotvälska för mig – och så har vi ju katolicismen; jag avskyr den.«

Hon blir uppvaktad av humlehandlaren Alois Permaneder, som senare kommer till Lübeck för att anhålla om hennes hand. Två världar möts när Permaneder blir inbjuden att äta frukost med den förnäma familjen och får frågan hur affärerna går. Han svarar på bredaste dialekt:

»Dänte lönt å tala om, dä en plåga! Ser ni – München ä ingen affärsstad. Där vill man ta dä lilla lugna och ett stop öl. Då ä dänannan skjuss på er häroppe, ja jesses!«

Antonie Buddenbrook beslutar sig, trots allt, för att gifta sig med den godhjärtade humlehandlaren och flyttar ner till München.

Det blir inget lyckligt äktenskap. Det första grundskottet kommer när Permaneder tar hemgiften till intäkt för att ta det »lilla lugna« och sluta arbeta. Det definitiva slutet infinner sig när humlehandlaren kommit hem efter ännu en blöt kväll på Hofbräuhaus och kastat sig över hembiträdet Babette. Antonie Buddenbrook väcks av uppståndelsen och rusar ut ur sovrummet för att se vad som pågår. Det som sårar den förnäma nordtyskan allra mest är de ord som Permaneder slungar efter henne när dramat är upplöst: »Dra åt fanders, jävla subba!«

Det hör till saken att Thomas Mann redan flyttat från Lübeck till just München när romanen kom ut. Kungadömet Bayerns huvudstad München hade vid den tidpunkten blivit en livaktig litteratur- och konstscen med målarna Wassily Kandinsky och Paul Klee i spetsen. Staden hade blommat upp under 1800-talet samtidigt som Bayern blivit en del av det tyska rike som preussaren Bismarck format.

[caption id="attachment_501420" align="alignnone" width="750"] Skulle störta regeringen. Adolf Hitler ledde ölkällarkuppen i München i november 1923. Foto: Sven Hoppe. [/caption]

Även den österrikiske vykortsmålaren Adolf Hitler sökte sig till München. Han anlände en majdag 1913, blev frivillig i ett bayerskt regemente när det första världskriget bröt ut och tio år efter ankomsten till München ledde han den så kallade ölkällarkuppen. Då hade kriget tagit slut, den bayerska monarkin hade lämnat scenen, den socialistiska rådsrepubliken av sovjetmodell hade utropats i München för att sedan slås ner brutalt.

I samma kaos bildades Tyska arbetarpartiet (DAP) som snart skulle bli till NSDAP – det nationalsocialistiska arbetarpartiet. München skulle med tiden utnämnas till »rörelsens huvudstad« av Hitler.

Varför München? Hur kom det sig att nazismen kunde slå rot i den tidigare så fridfulla residensstaden?

Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, utkom i våras med boken »Hitlers München«. Han ser ett samband:

– Dels handlar det om turbulensen runt rådsrepubliken, det legitimerade våldet för nazisterna, den kunde inte bekämpas på annat sätt; dels svävade München för sig självt på något vis, staden måste ha varit ett paradis för kuppmakare.

Skräcken efter rådsrepubliken satt i, Svante Nordin tror att det kan ha gjort Münchenborna mottagliga för nazisterna, en motpol till vänstern.

Det finns också de som hävdar att det i München fanns en speciell atmosfär som banade väg för nazisterna.

– Det finns någon sorts Münchenestetik som nazisterna använde – upptågen, det teatrala, det karnevalska. Den tidiga nazismen hade inget med Preussen att göra, den var snarare lekfull, om än ondskefull, och det var viktigt för Hitler som ju egentligen ville vara konstnär, tror Svante Nordin.

Under Weimarepoken var det katolska, konservativa Bayerska folkpartiet (BVP) det starkaste partiet i delstaten och hade sitt fäste på landsbygden. Paradoxen är att Bayern var den sista bastion som gav vika för nazisterna efter maktövertagandet 1933. Först efter hot om att nazisterna skulle »vända upp och ner på München« gav BVP upp. Svante Nordin citerar i sin bok ett brev som beskriver den förödmjukelse som inrikesministern från BVP utsattes för mitt i natten i mars 1933. Författare är hustrun till en ledande nazist, mottagare är hennes föräldrar:

»Klädd i sockor och nattskjorta står inrikesministern i hallen, omgiven av SA- och SS-män, som knappt kan bärga sig av skratt. Sedan går de fram och trampar den gråtande inrikesministern på stortån med sina tunga stövlar så att han hoppar från den ena foten till den andra. Ni kan föreställa er bilden.«

De två politiker – Alfons Goppel och Franz Josef Strauss – som under efterkrigstiden skulle leda den bayerska metamorfosen hade det gemensamt att de bägge växte upp under enkla förhållanden i katolska BVP-familjer där nazisterna inte hade något att hämta.

För Goppel utgjorde nazisternas maktövertagande ett existentiellt hot. Hans far blev av med sitt arbete. Goppel själv var nyutbildad jurist, frågan var om han skulle kunna försörja sig som känd BVP-anhängare, om någon skulle våga anlita honom som advokat. För statlig tjänst krävde den nya regimen rigorös lojalitet.

Goppels utväg blev att gå med i den halvmilitära nazistiska organisationen SA, »stormavdelningen«, vilket in sin tur öppnade vägen för en statlig juristtjänst. Under avvnazifieringen efter kriget, Bayern hörde till den amerikanska zonen, klassades Goppel i likhet med så många andra som medlöpare.

Den tio år yngre Franz Josef Strauss, son till en slaktare i München, var fortfarande gymnasist när nazisterna kom till makten. Han tog studenten med högsta betyg i alla läsämnen och fortsatte att som stipendiat studera historia, latin och grekiska på universitetet. Strauss ville bli lärare.

Världskriget kom emellan, studenten Strauss blev inkallad och hamnade så småningom på östfronten. Han överlevde och fanns med i periferin av den stora militära sammansvärjningen mot Hitler. Strauss uppgift var att på sin stationeringsort i Sydtyskland avväpna de mest aktiva nazisterna. Attentatet sommaren 1944 gick dock fel, Hitler överlevde.

Efter kriget bildades CSU (Kristligt sociala unionen) i Bayern medan CDU (Kristligt demokratiska unionen) kom till stånd i resten av Västtyskland. Strauss var aktiv från början och kämpade hårt mot dem som ville göra CSU till ett ultrakatolskt separatistiskt Bayernparti. Han kunde ändå inte förhindra att CSU 1949 röstade nej till den nya tyska författningen för att den inte gav delstaterna tillräckligt med svängrum.

Strauss gjorde karriär i den nya huvudstaden Bonn och blev tidigt minister under CDU-ledaren Konrad Adenauer, senare finansminister i den första stora koalitionen med Socialdemokraterna.

Goppels karriär gick trögare, bland annat för att CSU hade motgångar i Bayern i början av 50-talet. I slutet av decenniet blev dock Goppel bayersk inrikesminister för att bli regeringschef efter delstatsvalet 1962. Året innan hade Strauss utsetts till partiets ordförande.

Detta tandem – Goppel i München och Strauss i Bonn – skulle sedan leda Bayern genom 60- och 70-talens rekordår. Det var de åren som gav upphov till CSU:s framgångsformel – laptop och lederhosen. CSU stod med ett ben i traditionen och med ett i moderniteten.

Utbildning var en nyckelfråga. Städer som Regensburg, Bamberg, Augsburg, Passau och Bayreuth fick egna universitet. Under 60-talet uppstod 175 nya gymnasieskolor. Energiförsörjningen säkrades genom bygget av kärnkraftverk och en pipeline från Medelhavsstaden Trieste till ett raffinaderi i Ingolstadt norr om München.

Industrin gav draghjälp. Redan efter kriget hade Siemens flyttat sitt huvudkontor från det delade Berlin till München. BMW började tillverka bilar i Bayern, tidigare hade det skett i östra Tyskland. Biltillverkaren Audis historia började också i östra Tyskland, först 1949 etablerade företaget sig i Ingolstadt.

Bayern växte, från 9 miljoner invånare 1950 till dagens 13 miljoner.

Det återuppbyggda München gjorde comeback på världsscenen genom att arrangera OS 1972 och två år senare spelades VM-finalen i fotboll på Olympiastadion. På hösten samma år fick CSU 62 procent av rösterna i delstatsvalet, rekordet står sig.

Fyra år senare kom Franz Josef Strauss tillbaka till München och ersatte veteranen Goppel som regeringschef i Bayern. Det hindrade honom inte från att vara kanslerkandidat för systerpartierna CDU och CSU i valet 1980. CDU-ledaren Helmut Kohls ställning var så svag internt att Strauss kunde ställa sig i spetsen.

Han förlorade dock mot socialdemokraten Helmut Schmidt efter en valkampanj i motvind, varje möte stördes av demonstranter som förenades under parollen »Stoppa Strauss«. Han var i deras ögon sinnebilden för den bullrige, reaktionäre bayraren. Strauss spädde på motsättningarna genom att likna de unga vänsterdemonstranterna vid de nazister han sett på Münchens gator i sin ungdom.

Åtta år senare dog Strauss, 73 år gammal. Då hade han hunnit driva igenom ännu ett projekt, dagens storflygplats som bär hans namn.

[caption id="attachment_501426" align="alignnone" width="750"] Valpeppning. Markus Söder tar emot hyllningar från Horst Seehofer och den övriga publiken på partikonferensen i München en månad före lantdagsvalet.[/caption]

Några dagar efter partikongressen arrangerar CSU en digitaliseringskonferens i München där regeringschefen Markus Söder ska inleda. Han anländer i en svart limousin, möts av ett pressuppbåd som vill ha kommentarer kring de senaste politiska händelserna i Berlin. Söder har samma rödrosa slips som på kongressen. Skjortan är vit, kostymen svart, allt oklanderligt om det inte vore för de oputsade skorna.

Det finns också något rått och oborstat över murarmästarens son från Nürnberg. Han blickar misstroget mot sin omgivning, som om han vore beredd på ännu en attack, och han vaggar bredbent in mot konferenslokalen.

Att följa fadern i fotspåren var aldrig aktuellt, den unge Markus Söder spelade tennis och ägnade sig åt politik. I pojkrummet hade han en idolbild av Franz Josef Strauss och som 27-åring tog han plats i lantdagen.

Hans tal om digitaliseringen innehåller de vanliga fraserna, »vi står inför den kanske största förändringen i mänsklighetens historia«, och i vedertagen CSU-anda bejakar han utvecklingen.

Den som har Strauss som förebild måste också stå ut med jämförelserna. Vid sidan av polemiken ska Strauss ofta ha gjort sina tal till folkbildande seminarier där han delade med sig av nyförvärvade lärdomar. Det är svårt att föreställa Markus Söder i den rollen.

Lättare är det att tänka sig att också Söder i hemlighet drömmer om att en dag, precis som Strauss, kandidera till kanslerposten. Angela Merkels dagar ser ut att vara räknade, en möjlighet kan yppa sig fortare än vad någon anar.

Söder har en lång fejd med Horst Seehofer bakom sig. Efter CSU:s valfiasko 2008 blev Seehofer både regeringschef och partiordförande.

Söder sågs som en av hans kronprinsar, Seehofer var inte road. Han sa att denne person var »fördärvad av sin äregirighet«. Angreppet tog hårt.

Efter fjolårets misslyckades riksval var dock Seehofer tvungen att lämna sin post som regeringschef och flytta till Berlin för att bli inrikesminister hos Merkel. Han sitter kvar som partiordförande och om de svaga opinionsmätningarna besannas av väljarna är det troligt att den i dag 69-årige Seehofer utses till syndabock och att hans karriär nått vägs ände.

Wolfratshausen, en ort med knappt 20 000 invånare, ligger mellan München och Garmisch-Partenkirchen. Färden med pendeltåget tar en knapp timme. Vid stationen hoppar spänstiga pensionärer av tåget och upp på sina färggranna mountainbikes för att cykla iväg i riktning mot de väldiga berg som tornar upp sig vid horisonten.

Det går också att ta en paddeltur. Samhället är omringat av två floder – Isar och Loisach – strax norr om Wolfratshausen förenar de sig och rinner ner mot München, med Donau och Svarta havet som slutmål.

Denna onsdagskväll har CSU:s ortsförening ett så kallat stammtisch, som vanligt träffas man på övervåningen i värdshuset nere vid Loisach. Ett 30-tal personer har bänkat sig längs de rustika långborden, man hälsar på varandra med ett »grüss Gott«, weissbier eller ein helles står på borden, någon beställer potatissoppa, andra nöjer sig med en salt kringla, en brezel. Glada skratt hörs från borden, när dagens gäst anländer rusar styrelsemedlemmarna nerför trappan för att ta emot honom.

Thomas Kreuzer, 59 år, är inte vem som helst. Han leder partigruppen i lantdagen, partiets kanske mäktigaste instans, hans barytonstämma och kraftiga händer är respektingivande. Han stammar från bergen, uttalar varje »s« med ett sje-ljud, att framhäva sin dialekt hör till god ton i partiet. Kvällens gäst är lätt kutryggig, som om han stått böjd över en talarstol i hela sitt liv.

Temat är givet: Varför går det så dåligt i opinionsmätningarna när CSU gjort så mycket bra genom åren?

Thomas Kreuzer går lugnt och pedagogiskt till väga när han betar av ämne efter ämne. Via äldreomsorgen och försvaret av den nya omstridda polislagen kommer han in på migrationen. Det står klart att CSU bytt kurs i ljuset av opinionssiffrorna och ställt in angreppen på Angela Merkel, udden riktas mot AFD i stället. Kreuzer säger att AFD agerar som om det fortfarande vore hösten 2015 och att ingenting hänt. Han säger att i själva verket kommer det knappt några flyktingar över den bayerska gränsen längre.

– Gå ut och säg till folk att valet den 14 oktober inte handlar om ifall man gillar Frau Merkel eller inte. Det handlar om Bayern, det handlar om ifall vi ska ha samma stabila förhållande som de senaste 60 åren eller om allt ska förändras.

Ordet blir fritt. Peter Plössl, studierektor på gymnasiet, reser sig upp och berättar hur han dagligen möter klagomål på CSU som aldrig förr. Han citerar Goethe: »Nichts ist schwerer zu ertragen als eine Reihe von guten Tagen« (Inget är värre att stå ut med än en räcka bra dagar). Efter mötet förklarar han vad han menar; framstegen och välståndet har blivit en självklarhet, man uppskattar det inte längre.

– Jag märker det på sociala medier och på tv:s talk-shower, det finns en lust att riva ner och förstöra allt.