…måste något hända i MP

Först upp på scen var Peter Eriksson. Svart t-shirt och grå chinos. Det före detta språkröret betonade att perioden i regeringen har visat att det faktiskt gick att göra något – om man gjorde det tillsammans. Efter honom kom miljöministern, Karolina Skog. Hon sa några ord om allemansrätten och strandskyddet (applåder, så klart). Sedan Per Bolund. Och Alice Bah Kuhnke, som dagen till ära övat in några fraser om biologisk mångfald.

Sist upp på scen framför kongressombuden i Västerås var Gustav Fridolin. Han möttes också av applåder, och ett och annat jubel. Men inga stående ovationer. Som när han var ny på jobbet. Fridolin spände ögonen i sina partivänner och talade om ämnet i sin kommande bok – den sönderstressade människan – och om hur fajten om klimatet måste ske Nu.

– Man vet att slåss i underläge och på något sätt triggar det nog ett och annat i oss, sa han och konstaterade att MP var fyllt av självförtroende.

Nog var det så. Äntligen pratade partiet om miljö och klimat, och mindre om migration och skolpolitik – precis som man borde i ett grönt parti, tyckte kongress­ombuden och drömde sig tillbaka till visionerna om det gröna samhällsbygget.

Men högre upp i partiet var stämningen en annan. Före valet presenterades en intern rapport för MP:s partistyrelse. Rapporten är skriven av en av Isabella Lövins tidigare medarbetare och innehåller vittnesmål från anonyma partiföreträdare på högsta ort: statsråd, språkrör, riksdagsledamöter, statssekreterare och tjänstemän.

Texten är tänkt som ett diskussionsunderlag inför framtida regeringssamarbeten och avslöjar interna slitningar i partitoppen. Den innehåller kritik mot kommunikationen i partiet, att ingen verkar förstå sig på politisk taktik samt den bristande tilliten mellan regeringskansli och riksdagsgrupp, där den senare sägs vara usel på att ge de gröna i regeringen kredd. Eller direkt motarbetat dem (minns Carl Schlyter-falangen »De fyras gäng«). Riksdagspolitiker litar inte på regeringsfolk, politikerna misstror sina tjänstemän och tjänstemännen går in i väggen eller slutar en efter en. Av 83 personer som anställts till Regeringskansliet under mandatperioden har 39 slutat.

»När inte ens riksdagsledamöterna är stolta över arbetet vi gjort utan hela tiden känt sig lurade. Hur ska man då kunna bedriva valrörelse?« frågar sig en miljöpartist.

De intervjuade är missnöjda med partiets prioriteringar. Och med hur ledargarnityret skötte regeringsförhandlingarna 2014. Miljöpartiet fick sex statsrådsplatser i Löfvens regering. Antagligen världsrekord för ett grönt parti, om man ska tro partigrundaren Per Gahrton. Men kanske var den generösa ministerfördelningen också skäl till att förhandlingsutrymmet blev så klent, resonerar en del miljöpartister, och pekar på misslyckanden med att lägga ner Bromma flygplats och att stoppa motorvägen Förbifart Stockholm.

»Varför tog vi bostadsministerposten? Var lite mer strategiska i vilka statsrådsposter där folk tänker ›det här är en miljöfråga‹, säger en av de intervjuade.

En sak som retar internt är även hur dåligt partiet har varit på att använda en av de mest dyrköpta positionerna i regeringen: Gustav Fridolins jobb.

»Utbildningsministerposten har gett oss stora möjligheter att göra nytta i verkligheten, men gett oss noll politisk nytta«, konstaterar en partihöjdare.

»Partiet verkar ha en otydligare profil i skolfrågorna nu än innan vi hade utbildningsministerposten«, säger en annan.

Fridolins kritiker brukar lyfta fram hans kaxiga uttalande när han fick ministerjobbet. Han skulle fixa skolan på 100 dagar, påminner de och pekar på allt han inte lyckats med. Och att bara några få procent av väljarna tycker att MP har bäst politik i frågan. Till Fridolins försvar ska sägas att det på kort sikt är svårt att bli populär på utbildningsfrågor. Men fokuset på skolan, för att inte tala om migrationspolitiken, har splittrat partiet. Striden står mellan dem som tycker att partiet har fått en välbehövd bredd, och de andra som anser att partiet borde ha talat mer om sin hjärtefråga.

»Vi måste vara medvetna om att våra förhandlingsvinster i migrationsfrågan har varit enormt dyrköpta, utan att vi i tillräcklig mån har kunnat få någon politisk utdelning för detta. I några fall har det varit värt det, medan det i andra fall har handlat om ren symbolpolitik«, kommenterar en person på Regeringskansliet i rapporten.

Karin Svensson Smith, riksdagsveteran:

– Klimat- och miljörelaterad politik har haft för lite utrymme i partiets verksamhet jämfört med andra frågor som MP har hanterat i regering och riksdag.

Har det rent av missgynnat partiet?

– Ja, det har det. Men vi har delvis valt det själva. Att flyktingfrågor har haft en stark prioritet kan förklaras av att det finns en väldigt stark medmänsklig ådra bland de som söker sig till MP och bland dem som röstar på oss, säger hon till Fokus.

[caption id="attachment_503065" align="alignnone" width="750"] Pressat läge. Strax före kongressen i Västerås (maj 2018) kom den interna rapporten som i mycket ifrågasätter partiledningen. Foto: TT[/caption]

Miljöpartister brukar stolt lyfta fram alla de 55 klimatbeslut som fattats i regeringen sedan 2014. Mindre nöjda är de över alla eftergifter och slitningar i samarbetet med Socialdemokraterna. Det har varit mödosamt för de gröna att regera. Ändå har språkrören varit obrottsligt lojala med Stefan Löfven, och gång på gång betonat att man vill fortsätta regerandet efter valet. Senaste i förra veckan sa Gustav Fridolin att MP röstar nej till varje regering man själv inte ingår i.

Men av den interna rapporten att döma är inte alla i partiet lika regeringssugna. I texten står det att partiet bör göra en »grundlig risk- och konsekvensanalys av en framtida grön regeringssamverkan«.

»Åsikterna går kraftigt isär på alla nivåer huruvida MP har förutsättningar att sitta i en regering efter valet, och under vilka förutsättningar det får/bör ske«, står det.

Flera intervjuade miljöpartister avråder – oavsett valresultat – »kraftigt« från att sätta sig i regering igen av partiinterna skäl. Det vore heller inte trovärdigt, menar de, att bli ett regeringsparti i någon partikonstellation med tanke på den hårda migrationspolitik som både S och M för. Samtidigt finns det partifolk som tycker att det för både miljön och klimatets skull är nödvändigt att sitta med i regering – oavsett konstellation – »så länge som det inte involverar Sverigedemokraterna«.

Efterkloka gröna pratar om valets »om« – om man hade fått en procentenhet till. Då hade MP och Alliansen varit större än S och SD och pressen stor att byta planhalva för att hålla SD utanför inflytande. Så blev det inte. I stället måste MP förhålla sig till 4,4 procent – det sämsta valresultatet på 27 år – vilket i nuläget ger partiet noll inflytande över regeringsförhandlingarna. En del politiska bedömare anser att det vore enklare för Stefan Löfven att komma överens med Alliansens mittenpartier om han skippar de gröna.

Frågan är om språkrören ens har mandat att sätta sig i en ny regeringsperiod.

En del miljöpartister tycks den här hösten ha lyssnat till Per Gahrtons resonemang, om att MP i ett läge som detta borde hålla sig utanför alla regeringar – om vore det inte för SD:s starka position.    

– Nu handlar det först och främst om att hitta en stabil regering, utan att Sverigedemokraterna får inflytande. Det överordnat, säger Anna Hildebrand, avgående ledamot i Jämtlands regionfullmäktige.

Ni bör alltså ingå i en regering även om det riskerar att skada partiet?

– Ja, absolut.

Andra är avvaktande. Karin Svensson Smith, som i dag har lämnat riksdagen för en topposition i Lund, tycker att svaret på frågan är avhängigt vilken möjlighet Miljöpartiet får i regeringen att driva klimatfrågan.

– Kan vi inte visa att vi påtagligt minskar klimatpåverkan så ska vi avstå. Då är det bättre att vi befinner oss i opposition.

– För miljön och klimatet vill man vara med i regeringen men det beror på förhandlingsutfallet. Man måste få gehör för sina frågor, säger partistyrelseledamoten Tina Ehn.

Många gröna nickade gillande åt budskapet på kongressen i Västerås. När sedan sommarens superhetta slog till bekräftades det starka klimatfokuset i valrörelsen: MP tog ett betryggande kliv över riksdagsspärren i opinionen. Men på valnatten blev det smärtsamt tydligt att vinden vänt. De gröna är i dag närmast utraderade i glesbygden. I landstingen tappar Miljöpartiet nästan hälften av sina mandat. Norr om Uppsala finns det inte en enda MP-riksdagsledamot.

– Några dagar innan valet sa svenska folket att klimatet var den viktigaste frågan, men i SVT:s vallokalsundersökning kom frågan inte ens tio i topp. Det är ett fatalt misslyckande för oss, och hela miljörörelsen. Det är något det borde skrivas böcker om, säger en riksdagsledamot.

Miljöpartister brukar referera till Tyskland som ett exempel på lyckad grön politik. I läget som de svenska gröna befinner sig i vore det naturliga att kalla till extrakongress. För att samla sig, bestämma en linje för framtiden, samt pröva förtroendet för ansvariga toppnamn.

– Det är naturligt när man har backat så här mycket att folk, partisekreterare och partistyrelse, ställer sina platser till förfogande. Det är rimligt att medlemmarna utkräver ansvar från de som har ansvarat för valrörelsen, sedan får man se om de får förnyat förtroende. Men det förutsätter att den kongressen föregås av en diskussion i partiet om vad som gjorts fel och vad vi kan göra annorlunda, säger Karin Svensson Smith.

Samtidigt, poängterar partiveteranerna, är det en omfattande process att få till en extrakongress. Dessutom dyrt. Och frågan är om tiden räcker till; regeringsfrågan lär inte vänta på att miljöpartisterna ska samla sig internt. Tvärtom skulle den kunna avgöras ganska snart med resultat att MP ingår – utan att partiet fått säga sitt. I sådant fall riskerar det i grunden maktkritiska partiet en svekdebatt vid den ordinarie kongressen i maj.

Kanske är det som om en del miljöpartister säger när bandspelaren inte rullar, bäst att hålla sig utanför regering den här gången.

– Personligen tror jag att det bästa hade varit att vara i riksdagen och agera budgetunderlag. Då kan man bevaka sina framgångar på klimat- och miljöområdet, vara en spelare i migrationspolitiken, men hitta ett nytt projekt inför 2022, säger en källa med regeringserfarenhet.

I väntan på att regeringsfrågan avgörs är det många i partiet som funderar över hur det kunde gå så fel. Hur kunde det enda partiet med »miljö« i namnet inte lyckas att slå mynt av den hetaste sommaren i mannaminne? En analys av valförlusten sägs vara på väg. Till dess skyller en del på regeringssamarbetet. Att vara det mindre partiet, särskilt vid sidan av Socialdemokraterna, kostar.

Andra vänder sig mot partiledningens förmåga att entusiasmera väljarna.

Oavsett är det vanliga i ett parti som gör sitt sämsta val på tre decennier – precis som Karin Svensson Smith säger – att folk ställer sina platser till förfogande. Men miljöpartister är inte som andra. En riksdagsledamot sammanfattar det gröna lynnet, åtminstone som det ser ut en bit upp i partiet: alla gemensamt är ansvariga för den usla valutgången, inte enskilda företrädare.

Ändå finns det de som vill se huvuden rulla. Men sannolikt inte Isabella Lövins. Hon sägs ha ett obrutet förtroende, och får gärna fortsätta som språkrör – om hon vill, och inte lockas till New York för något prestigefullt FN-jobb. Nej, kritikernas blickar är snarare vända mot Gustav Fridolin, språkröret som nu har lett partiet genom två förlustval.

Han har ju inte direkt bidragit till att medlemssiffrorna ökat, eller tagit partiet till några nya höjder i opinionen, säger en miljöpartist och påminner om Fridolins roll i diversifieringen av MP-politiken.

En del gröna har även svårt att glömma kongressen 2016, då partiets kvinnliga språkrör Åsa Romson tvingades att lämna medan Fridolin fick sitta kvar. En källa säger frustrerat:

– Antagligen blir det Isabella eller Amanda Lind (partisekreterare) som får gå. Och i så fall är fan i mig MP det mest patriarkala partiet vi har i riksdagen.

Samtidigt anser många att Fridolins framtid är en icke-fråga. Hans styre får ett naturlig slut i och med partiets rotationsprincip, som säger att partiledaren måste röra på sig efter nio år vid makten, alltså senast år 2020. Det är då tio år kvar till den deadline som slogs fast i FN:s senaste IPCC-rapport, då koldioxidutsläppen ska ha minskat med 45 procent.

Kanske är det som Gustav Fridolin själv konstaterade: förändringen måste ske Nu.