Metroägaren: Jag är den värsta fiende du kan ha

– Oh, mister Ager-Hanssen, welcome back, säger hovmästaren ståendes vid entrén framför en stor Picassotavla.

Klockan är halv ett på natten och gästerna börjar troppa av.

– Är min son kvar?

Sonen är aktiv i företagskoncernen och skulle träffa företrädare för Omans statliga investeringsfond med 73 miljarder under förvaltning.

– No, he left. So you can misbehave, svarar hon med ett pillemariskt leende.

Christen Ager-Hanssen, Metros ägare sedan början på 2017, tar stora steg in på Annabel’s, Londons sannolikt mest exklusiva medlemsklubb. Nyligen öppnade den efter renoveringar för över en halv miljard kronor. 30 000 står i kö för medlemskap. Klubben är extra allt. Det som inte är täckt av djurmotiv är fantasifulla skulpturer och dyrbar konst. Hedonism genomsyrar allt och fotoförbud råder.

Christen Ager-Hanssen har varit medlem i tjugo år – känner ägaren.

Något tidigare, på sitt investmentbolag Custos kontor ett stenkast därifrån, lånade han mig en av sina kavajer, flera storlekar för stor; Annabel’s har stenhård dresscode.

Sedan hoppade vi in i hans Mercedes rattad av chauffören Jonas, och åkte en skrattretande kort sträcka.

– Man måste ha chaufför i London. Jag har haft det i tjugo år, han är som en alltiallo, säger Christen Ager-Hanssen.

Han tillägger samtidigt att han sällan lämnar Mayfair, ett av Londons mest exklusiva områden där gatorna kantas av butikerna Hermes, Dior, Chanel och dess likar. Här finns också ett stort antal företagskontor och family offices som förvaltar förmögna familjers rikedomar.

Christen Ager-Hanssen verkar i Londons exklusiva kretsar, det är härifrån han driver investmentbolaget Custos, som äger Metro.

Inne på Annabel’s fortsätter intervjun som påbörjades nästan tolv timmar tidigare. Norrmannen lyckas prata i både in- och utandning och samtidigt beställa gin & tonic; han hälsar glatt på personalen i den nedre baren – han var här senast häromkvällen. Några enstaka sällskap är kvar och intervjun börjar bli alltmer lös i kanterna.

– Jag går helt på instinkt, säger han. Analysera och tänka, det är en commodity. Alla kan tänka. Världens en procent smartaste, de utgör 70 miljoner människor men jag slår vad om att de allra flesta tjänar mindre än min chaufför. Vad kostar det att anställa en hjärna – 50 i månaden? Det är inget. Analysförmåga är dessutom snart utkonkurrerat av AI. Instinkt däremot …

Hans instinkter har tjänat honom väl. Efter några månader som medieägare lyckades han få bort den på många sätt mycket rutinerade finansmannen Mats Qviberg från ägarleden och inte bara förmå honom att ge bort sina Metroaktier, som köpts för 20 miljoner tre månader tidigare, utan dessutom vid utträdet göra ett aktieägartillskott på 50 miljoner kronor.

Han har med andra ord ett väldigt övertygande sätt. På Custoskontoret tidigare synade han mina sneakers – de dög inte.

– Du måste byta. Ta dessa, sa han och drog fram ett par skinnloafers.

Döm ingen förrän du gått en mil i hans skor, brukar det heta. Så det var bara att dra på sig skorna och ge sig ut i Mayfairnatten.

* * *

I mitten på december 2016 fick Kinneviks tillförordnade vd Joakim Andersson ett telefonsamtal. På andra sidan luren – Christen Ager-Hanssen, som jobbat med Jan Stenbeck på 90-talet och hållit kontakten med sfärens direktörer. Han anmälde sitt intresse att köpa Metro.

Samtalet följdes av ett möte i London och det gick till förhandling, men Kinnevik var stenhårda med prislappen på 50 miljoner kronor. Custos erbjöd 30–40 miljoner kronor, men det dög inte utan det fick bli 50. I februari 2017 accepterade Cristina Stenbeck och Kinnevik budet från Custos; investmentbolaget ägdes till 40 procent av Mats Qviberg, resterande del av Ager-Hanssen och hans barndomsvän Lars Jacob Bø, till vardags senior partner på konsultfirman Bain & Co i Oslo.

– Mats är mediemogulen, sa Ager-Hanssen då, och förklarade också att han velat gå in i mediebranschen de senaste tre åren.

Ungefär lika länge hade han bistått Mats Qviberg som juridisk rådgivare i de utdragna rättsprocesser som följt efter HQ-kraschen. De hade utvecklat en vänskap som nu beseglades genom att de blev affärspartners.

– I och med den digitala utvecklingen ser jag goda möjligheter för oss, sa Qviberg då.

– Vi ska vara det hetaste digitala mediehuset i Sverige, men inte genom att driva en papperstidning, sa Ager-Hanssen när jag träffade honom strax efter att affären offentliggjordes.

På tidningen samlades personalen samma dag som förvärvet skedde, för att träffa sina nya ägare. Skäl till oro saknades inte – ägarna hade ju precis gjort klart att de ämnade lägga ner pappersutgåvan för att satsa digitalt i stället.

– I nuläget förändras ingenting, konstaterade chefredaktören Eric Ljunggren. Business as usual.

De nya ägarna ställde sig inför personalen och Christen Ager-Hanssen försökte elda upp en optimism.

– Cristina Stenbeck ska ångra att hon sålde Metro, sa han.

Vad som följde var turbulenta veckor med allt annat än business as usual.

I näringslivet var spekulationerna många. Köptes Metro som del av en strategi vars syfte var att flytta fokus från Mats Qvibergs pågående rättsprocesser? Under lång tid hade han dessutom gjort utfall mot Svenska Dagbladet.

Under en uppmärksammad intervju med högerpopulistiska sajten Nyheter I dag kallade Qviberg en av Metros reportrar för »en typisk stalinist som vi borde bli av med«. Intervjun satte en boll i rullning: TV4 valde att avsluta samarbetet med Metro. Chefer, säljare och krönikörer på Metro sade upp sig. Och Stockholms läns landsting hotade att säga upp gratistidningens unika distributionsavtal.

I en intervju med Dagens Nyheter, på fråga om Mats Qviberg lagt sig i redaktionens arbete, blev det klart att Qviberg redan gjort det: »Vad ska man med makt till om man inte kan använda den?«

De bägge medieägarna hade gjort en tämligen speciell resa – bara några år tidigare kände de knappt varandra.

Efter en julresa till Maldiverna 2013, under vilken Christen Ager-Hanssen läste en bok om HQ-kraschen, kontaktade han Mats Qviberg samt Christer Sandberg, som företrädde HQ AB, bankens tidigare ägarbolag som stämt bland annat Qviberg med krav på skadestånd.

Ager-Hanssen såg en möjlighet att tjäna pengar – snåriga juridiska processer hade han dessutom personlig erfarenhet av. Mot provision erbjöd han bägge parter att förhandla fram en förlikning. Snart insåg han att potentialen var större än så och valde att liera sig med Qviberg, som var indragen i ett brottsmål samt ett civilmål i vilket skadeståndskraven var på cirka 5 miljarder plus ränta. Processerna, som gick in i varandra, hade redan pågått i flera år.

En månad efter julresan hade Ager-Hanssen redan vunnit Qvibergs förtroende. De mångåriga juridiska ombuden och hela den juridiska strategin lades om. I stället för försvar – attack.

Syftet var att visa att kraschen uppstått på grund av en alltför snabb avveckling av de finansiella positionerna, vilket kostade banken miljarder och hade gjorts efter beslut av Qvibergs forna partner Sven Hagströmer. Denne hade tagit tyglarna när Qviberg hade tvingats bort.

Ager-Hanssen kom överens med Qviberg om ett arvode: 14 miljoner kronor om året. Han utlovades också en bonus: ta över ekonomiska krav på motparten, men det förutsatte seger. I maj 2018, efter att Qviberg sedan tidigare friats i brottmålet och därefter vunnit det civilrättsliga skadeståndsmålet, valde Qviberg och förlorarsidan HQ AB ändå att förlikas. Uppgörelsen var värd cirka 287 miljoner kronor. På så sätt förhindrade Qviberg att skadeståndsmålet överklagades till hovrätten. Pengarna som Mats Qviberg efterskänkte utgjorde den bonus som Christen Ager-Hanssen hade blivit lovad som tack för hjälpen.

Ingick Qviberg förlikningen i maj 2018 som en hämnd för vad som hänt Metro ett år tidigare?

Den 17 maj 2017 ansåg nämligen Christen Ager-Hanssen att måttet var rågat. Han var förbannad och kallade till möte på Custos Stockholmskontor. På norska nationaldagen ville norrmannen detronisera Mats Qviberg.

– Mats var totalt imbecill, inkompetent och respektlös. Du får ha vilka åsikter du vill men du måste visa respekt, säger Ager-Hanssen i dag och slår fast att Qviberg lade sig i Metros arbete.

– Mats försökte detaljstyra cheferna, höll på att ringa chefredaktören Eric Ljunggren och senare Staffan Erfors. Att ingen av dem är kvar säger väl allt.

Mellan aktieägarna hade samarbetet gnisslat i veckor.

– När Metro skulle skriva om Mats kom redaktionen med Eric Ljunggren till mig och sa: »Vill ni ändra något här?« Jag sa till Eric: »Det är ditt beslut, gör du fel så får du göra fel.« Men jag sa inget till Mats och han blev skitförbannad, säger Ager-Hanssen, som menar att han tittar bara på affärssidan och inte journalistiken.

– Att tidningen ska ha hög trovärdighet är extremt viktigt. Därför har jag aldrig velat peta i innehållet, det var inte därför jag köpte den.

Under mötet på Custos kontor i Stockholm menade Christen Ager-Hanssen att Qvibergs agerande skadat Metro och att de nu skulle skiljas åt. Han hotade med domstolsprocess om de inte kunde enas om ett värde på den skada Qviberg åsamkat Metro. Qviberg gjorde ett tillskott på 50 miljoner och överlät sina Metro-aktier för en krona.

– Egentligen borde han ha betalat 100 miljoner, säger Ager-Hanssen. Metro riskerade konkurs för den skada Mats hade orsakat.

Med Mats Qviberg borta kunde kvarvarande ägare fokusera på att hantera andra problem som uppenbarade sig.

Inför försäljningen hade Kinnevik gjort en vinstprognos på 5 miljoner kronor, men i själva verket gjorde Metro en förlust på 63 miljoner 2017.

– Kinneviks siffror var orealistiska. Metro var misskött, och det kan jag bevisa. Internt visste man att bolaget skulle göra en förlust på över 50 miljoner kronor. Vi kommer att begära kompensation från Kinnevik, säger Christen Ager-Hanssen, som menar att Kinneviks siffror var friserade.

Nu är förlusterna på väg att vända, enligt Metros ägare. Under första halvåret 2018 har man uppnått positiva siffror, men faran är inte över.

– Det har tagit mycket tid, men gjort är gjort. Jag äger inte förmågan att känna ånger. Jag föraktar svartsjuka, avundsjuka och bitterhet, de egenskaperna. Bittra människor är tråkiga. Det är många som kör in saker i en centrifug och bara ältar och ältar.

* * *

Det är varm eftermiddag när vi träffas i London och det visar sig att Christen Ager-Hanssen inte ätit lunch trots att klockan passerat två. Han tar med mig till en medlemsklubb – Oswalds, som ligger på andra sidan gatan mittemot Custos kontor.

Klubbens medlemmar har egen vinförvaring och han beställer upp en flaska Chevalier Montrachet. I väntan på den tar han en fördrink, champagne.

– Brut or pink?, frågar servitören.

– Brut.

Vi går ner till vinkällaren, där han visar upp sin hylla och berättar att han samlar på vita bourgogne-viner – av en händelse råkar det vara några av världens dyraste viner – han tillägger att han inte är någon vinnörd.

Tillbaka i matsalen beställer han i rasande fart ostron, ceviche och lammracks och berättar om hur affärerna utvecklar sig.

Kort tid efter Metroköpet, när jag träffade honom för en intervju, sa han sig vilja satsa på rörligt material, som en slags kopia av Bloomberg. Planerna var att sätta upp en tv-studio i London och bolagsnamnet ändrades även till Metro Media House.

– Vi ska vara det hetaste digitala mediehuset i Sverige, men inte genom att driva en papperstidning, sa han då.

Nu låter det annorlunda:

– Jag tror mer på papperstidningen i dag än vad jag gjorde förr. Jag ser vilken stor impact den har, säger han.

Som medieägare vill han kapitalisera på tidningens räckvidd. Metros nationella räckvidd är 832 000 läsare per dag, vilket är en återhämtning efter ett rejält tapp i fjol. Han använder ett annat mått, att man på månadsbasis når 5 miljoner par ögon. Liksom för alla tidningar är räckvidden fallande och online räddar inte upp bortfallet inom print.

– Men vi har fortfarande bra räckvidd. Och jag ser att den tryckta tidningen har en plats under de kommande två åren. Hur det ser ut om fyra, fem eller tio år vet jag inte.

Numera har Custos – på kontorets översta våning – upprättat en internationell säljavdelning. Några skrivbord, plats för sex–åtta personer som för direkt samtal med internationella konsumentvarumärken om annonser. Unilever och Nestlé, till exempel. De säljer även åt Metro i Sverige; säljer man annonser till ett värde av säg 100 miljoner så tar Custos hela 40 procent av annonspengarna.

– Vi kapar mellanhänderna, mediebyråerna tar ju detta annars, säger Ager-Hanssen.

Det är en typ av affär man gör numera, en annan är att erbjuda uppstartsföretag en speciell deal. Techbolag vill oftast nå kunder snabbt, men kostnaden för marknadsföring och kundrekrytering är hög. Custos erbjuder möjlighet att nå stora grupper via Metro. Något kapital behövs inte heller, däremot tar man betalt i aktier – vilket gör det desto mer attraktivt för tillväxtbolag med små eller inga intäkter.

Ett konkret exempel är den nya mobiloperatören Wifog, som erbjuder gratis surf och samtal vilket finansieras med annonser.

– I Wifog kostade det oss 500 000 kronor för att få något som är värt 15 miljoner, menar Ager-Hanssen.

– I vår pipeline har vi i tio sådana bolag som Wifog, där vi får aktier mot marknadsföring.

I Wifog gör han dessutom affärer med en tidigare bekant: Fredrik Craaford, HQ:s tidigare tradingchef, av somliga ansedd som den som försatte banken i knipa med höga avvecklingskostnader.

– Craaford är väldigt smart, en duktig analytiker. Jag skiljer mellan sak och person. Vi är goda vänner och jag har stor respekt för honom. Se bara, han kom ut ur HQ utan skada och har byggt sig en egen förmögenhet. Men jag pratar även med Christer Sandberg en gång i veckan.

Sandberg var den som drev processen mot Mats Qviberg – Ager-Hanssens nemesis, när han jobbade för Qviberg vill säga. Allt går runt; fiender blir vänner och runt igen. Garden är dock aldrig nere.

– Nä, jag litar inte på någon, säger Ager-Hanssen.

Affärsuppläggen där aktier bytes mot räckvidd är bara intressanta om de inbegriper en aktieandel om minst 10 procent och mest 50 procent, eftersom man inte vill vara huvudägare – entreprenörerna ska ansvaret för driften.

Custos affärsplan har mycket gemensamt med Schibsteds strategi att dra nytta av Aftonbladet och Svenska Dagbladet som når miljontals läsare som sedan slussas till radannonssajten Blocket och andra, ibland nystartade, tjänster.

Tanken är att Custos ska bygga en stor bolagsportfölj. Där finns redan Studentkortet, som är en slags kundklubb för studenter, som ingick i Metroförvärvet. Studentkortet utvecklar sig starkt, enligt ägaren. I fjol var rörelseresultatet på 11 miljoner med intäkter på50 miljoner, i år väntas resultatet landa på 20 miljoner på 60 miljoner i intäkter. Börsnotering är ett alternativ, menar han.

Metro är den mest publika av Custos verksamheter, men investmentbolaget har egentligen flera olika verksamheter.

– Metro står bara för 10 procent av affären, säger han.

Custos är också storägare med 20 procent i börsnoterade Johnston Press, som ger ut ett stort antal regionala tidningar i Storbritannien. Räckvidden är på runt 32 miljoner läsare per månad, men börsvärdet är nedpressat – runt 40 miljoner kronor.

I brittiska medier har Custos beskrivits som aktieaktivist, ett epitet passande Christen Ager-Hanssen – han är en slugger, har sådan fysik. Men det är inte kroppen som främst som talar för det, utan hans svada – förutom när det kommer till börsnoterade bolag.

– Vi har planer, men börsregler gör att jag inte kan prata om det, säger han.

Förr talades det om att integrera affärssajten Realtid med Metro, för att stärka upp verksamheten som under alla år gått med förlust.

– Det finns ingen plan för Realtid. Vi har cirka 20 procent av bolaget. Det är för litet för att vara intressant. Vi gjorde det mer som en kikhålsinvestering.

Fokus är i stället på andra verksamheter. Bland annat planerar man att dra i gång en förvaringstjänst, målgruppen är innerstadsbor som har fler ägodelar än förvaringsutrymmen.

– Även om Metro alltid kommer att vara gratis så kan vi bygga bolag med en prenumerationsmodell runt den, till exempel alarmtjänster. Vi kan också ingå partnerskap och dela på intäkterna, så vi pratar inte längre med marknadschefer utan med ägarna.

Det framgår tydligt att huvuddelen av hans arbetstid upptas av transaktioner. Jakten på nya affärer. Det var också det som gjorde att han hamnade i London i slutet på 90-talet.

Förmögenheten byggdes upp på kort tid. År 2000 utsågs han till Norges rikaste man, god för 15 miljarder.

– Arton månader tog det från det att jag startade Cognition, konstaterar han själv.

Investmentbolaget Cognition ventures som under it-yran kring millennieskiftet hade byggt upp stora innehav i internationella bolag verksamma inom ehandel, telekom och it-service. Affären gick ut på att ta lokala företag och bygga värden genom internationalisering, och därefter realisera värdeökningen. Det fungerade fram till it-kraschen år 2000.

I dess spår stämdes Ager-Hanssen av den norske inkassokungen Haakon Korsgaard och i flera jurisdiktioner drevs en rad juridiska processer. Det var och är en komplicerad historia att reda ut. Klart är att Haakon Korsgaard gick förlorande ur striden år 2011. Korsgaard dömdes till tre och halvt år i fängelse för skattebrott.

– Han har flytt till Zagreb, är helt utblottad, säger Ager-Hanssen och berättar att det var en juridisk strid som pågick i skenet av tända ljus och bara en PC.

Några jurister var det inte tal om – så finansiellt pressad var han då. Men sin förmåga tvivlade han inte på. Ager-Hanssen berättar att han är en datanörd egentligen och att teknikintresset grundlades tidigt.

I Norge är familjen välkänd, pappa Henrik var kärnfysiker och som drog i gång Norges första forskningsreaktor, innan han blev vice koncernchef på Statoil. Modern Björg var politiker för Höyre. Stenkoll på detaljerna fick han med sig hemifrån.

– Det är att både höja sig och få överblick, men samtidigt känna till varenda detalj, varenda atom. Hela jag är av atomer.

Christen Ager-Hanssen vill ogärna prata om sin egen familj, av säkerhetsskäl. Motståndarna är många, särskilt som han gärna använder sig av okonventionella affärsmetoder och inte räds rättsprocesser; i vilka han för materialinsamling använder dold inspelningsutrustning eller sänder ut kvinnor med uppgift att inleda relationer med en måltavla. Han kallar det för social ingenjörskonst och om det påminner om spioner så är det inte konstigt; han var fram tills nyligen delägare i en business intelligence-firma befolkad med tidigare underrättelseofficerare från CIA, Mossad och MI6.

Å ena sidan affärsspionage, å andra sidan tidningsutgivare. Möjligen en svår kalkyl, men flera som jobbat nära Christen Ager-Hanssen menar att enbart affärsmotiv låg bakom Metroköpet.

– Han är affärsman, han drivs av passion och den här enorma utmaningen att driva mediebolag.

En källa tecknar bilden av en passionerad man:

– Christen är otroligt känslosam, men väldigt tuff och hård. Benhård. Om han känner sig förorättad, då slår han tillbaka med full kraft. Han skiter i sådant som personligt varumärke. Det finns en ärlighet i sättet, men det är kanske inte så smidigt.

– Han tar beslut och bryr sig väldigt lite om vad andra tycker och tänker, säger en källa som i flera år arbetat nära Ager-Hanssen och beskriver honom som orädd.

– I Sverige är det många affärsmän som bryr sig om sitt personliga varumärke och värnar om det. Christen går på sin övertygelse, vilket inte är speciellt vanligt i Sverige. De kan uppfattas som hänsynslösa.

Få affärsmän eller näringslivspersoner skulle vilja ha en journalist i hasorna när de drar runt på privatklubbar där oväntade bekantskaper kan dyka upp, förflugna historier eller uppgifter kan undslippas i alkoholångorna. Christen Ager-Hanssen bryr sig föga.

Under kvällens andra stopp på klubben 5 Hertford Street, där George Clooney och Leonardo DiCaprio brukar hänga när de besöker London, blir jag tillrättavisad av personalen när jag fotograferar den ombonade inredningen som är överfylld med konstverk, de påminner om att fotoförbud råder.

Närvaron i dessa miljöer tycks viktig för Christen Ager-Hanssen, som berättar att Custos också förvaltar förmögna familjers investeringsportföljer. För detta tar man ut branschmässiga ersättningar: 2 procent av förvaltat kapital och 20 procent av överavkastningen (det som brukar kallas för carried interest).

På grund av, eller snarare tack vare, sina framgångar i juridiska processer får han av samma förmögna familjer också propåer när de är i behov av förhandlare. Det kan handla om skilsmässor, till exempel. Han tar en rejäl andel av det förhandlade beloppet. I en skilsmässa där 100 miljoner ska skiftas ut får Ager-Hanssen 40 miljoner kronor.

Med den typen av utfall kan Custos investera framåt. Han konstaterar att verksamheten går bra, och att huvudkontoret växer.

– Custos som grupp är lönsam, säger han.

* * *

Klockan är elva på kvällen. Vi befinner oss högst upp på Custoskontor i Mayfair. Enstaka chaufförer har bilar på tomgång utanför fastigheterna. Några höga klackar klapprar ut från cocktailkrogen Mr Fogg’s runt hörnet.

Lugnet i Londonnatten men Christen Ager-Hanssen är lika energisk som om klockan vore elva på dagen; han är nattuggla, jobbar nätter igenom, berättar han.

Den stridbare norrmannen räds inte domstolsförhandlingar, tvärtom – han gillar utmaningen att borra sig ner i juridiken och ta fram juridiska strategier. Det är sådant han gör om nätterna. Efter middag och krogbesök, det brukar bli sådana varje kväll, jobbar han på kontoret från ett till sju på morgonen innan han åker hem för några timmars sömn för att sedan vara tillbaka på förmiddagen. Logiken tycks vara att affärerna ändå görs i huvudsak över en måltid, eller under hans dagliga besök på någon av privatklubbarna.

– Custos är något jag vill hålla på med resten av mitt liv, säger Ager-Hanssen. Det är möjligt att vi sätter upp det som en fond, jag gillar modellen med en fond. Men det är inget skrivet i sten. Vad vi ska göra är att utveckla Custos till ett private equity och venture capital-hus.

I styrelserummet konstaterar han att striderna inte är över. Att Kronofogden försöker driva in en skuld viftar han bort, det är felbeslut från första början. Att Qviberg lärt sig metoder från Ager-Hanssens bok genom att gräva fram snaskigheter som läcks till pressen för att dra motståndarens namn i smutsen.

Hans blick är inställd på Mats Qviberg, som han menar har förrått avtalet som ingicks 2014. Jag berättar att Qviberg sagt att det inte finns något avtal dem emellan.

Det är som att något tänds i hans ansikte. Ager-Hanssen går ner en våning till sitt kontor och hämtar en pärm ur vilket han plockar fram avtalet som är signerat 30 januari 2014. Bägges signaturer finns på avtalet som enligt Qviberg inte ska existera.

– Jag är som en krabba: du kan kapa en klo här eller där, men den växer ut igen. Men den som försökt klippa har alltid känt av det efteråt, säger han.

Ager-Hanssen tänker driva på tills han får den bonus på runt 60 miljoner som han anser sig ha rätt till. Pengar som Qviberg alltså använde till att förlikas med motparten för att ärendet inte skulle tas till hovrätten, av vilka drygt 6 miljoner kom från investmentbolaget Öresund där han är ordförande. Christen Ager-Hanssen hävdar att förlikningen missgynnar minoritetsägarna i Öresund och gör allt för att förlikningen som stadfästes i juni ska ogiltligförklaras. Tvisten mellan parterna ska tas upp i tingsrätten, 11–12 oktober pågår förhandlingar.

Bland dem som kallats att vittna under ed är Laila Freivalds, tidigare socialdemokratisk justitieminister och utrikesminister, numera vice ordförande i investmentbolaget Öresund, som kontrolleras av Qviberg. Freivalds ska under den andra förhandlingsdagen förklara varför Öresund ingick förlikningsavtalet när kraven främst var riktade mot Mats Qviberg, som personligen betalade drygt 9 miljoner i uppgörelsen.

– Jag är extremt besviken på Mats, säger Christen Ager-Hanssen. Jag kommer att följa den här saken till 100 procent.

Han tar en slurk kallt, torrt vin.

– He is fucking with the wrong guy! Det gör han inte ostraffat. Jag har noll sympati för honom. Jag skulle aldrig ha försvarat honom. Han förtjänade inte den hjälpen. Om jag inte hade hjälpt honom hade han blivit fälld i brottmålet, och i civilmålet – att jag försvarade honom kan jag faktiskt ångra.

Han roterar glaset, vinet centrifugeras.

– Om det tar mig ett år eller tre år så ska jag bevisa att han är en skurk. Han har grundlurat mig. Jag är den värsta fiende du kan ha.

Fotnot: Mats Qviberg har inte velat ställa upp på en intervju med Fokus.