Staten behöver poeter
Riktigt som de tänkt sig blev det inte. De 261 statliga tjänstemännen skrev sitt »upprop« till Regeringskansliets förvaltningschef. Oroliga inför utsikten att behöva jobba under en ny regering: »Vad händer med värdegrunden? Den psykosociala miljön på jobbet?«
Hudflängda blev de. I allt från sociala medier till Dagens Nyheter, där två före detta ambassadörer och departementschefer barskt upplyste om att Regeringskansliets arbete regleras av lag och inte värdegrunder.
Kanske hade ingen tidigare klargjort det för de 261. Den sortens resignerade eldsjälar som ser som sitt kall att fostra medborgarna i hur staten fungerar växer inte i klasar på utbildningsträden.
Förr verkar kunskapen ha förts vidare mindre dramatiskt. I memoarboken »En tysk mans historia« minns den tyske författaren Sebastian Haffner de promenader hans far älskade att ta med honom under de mellankrigsår då fadern »försiktigt försökte inviga mig i dessa byråkratins större hemligheter«.
En förordning, till exempel, som ska skrivas på kyligt byråkratspråk »krävde en större känslighet än en lyrisk dikt, och mer vishet och sinne för balans än upplösningen av en romanintrig«.
Man fick lära sig att »den mänskligt sett mycket problematiska ämbetsmannatypen« kunde göra sig legitim med hjälp av en ständigt vaken insikt om att både den mäktige bakom skrivbordet och den svage framför var människor, ingenting mer; att de hade roller i ett spel, och att ämbetsmannens roll krävde sinne för balans.
Staten som en mask, en förklädnad, orubblig i sina principer. Man kände stark motvilja mot att överlåta förvaltningen »åt de brackor … som förfuskade den verkliga statsauktoritetens höga uppdrag«.
Att tillämpa lagen som om man skrev en lyrisk dikt var civilisationsbevarande.
En enklare fostran var det antagligen när staten var stat och inte fick för sig att också vara bolag, formulera värdegrunder och ägna sig åt upprop.
Tidigare Fokuserat:
Den odynamiska duon Ygeman-Strömmer (#39)
