Norléns dilemma

Andreas Norlén har full frihet att föreslå regeringsbildare. Det måste inte vara en partiledare och behöver inte vara en riksdagsledamot, eller ens en politiker.

Det enda krav som ställs i regeringsformen och dess förarbeten är att den blivande statsministern är svensk medborgare. Förutsatt att inte 175 eller fler riksdagsledamöter röstar emot.

Eftersom riksdagen ska tolerera statsministern får partiledarna och deras gruppledare centrala roller i regeringskampen. Men makten ligger helt hos talmannen. Och den är stor, åtminstone på papperet.

Sedan riksdagen röstade bort Stefan Löfven har Andreas Norlén spelat helt enligt boken: Jaha, ni röstade bort regeringen, då får största partiet i oppositionen försöka. Nähä du Ulf, det ville sig inte, då får största partiet en ny chans.

Efter helgen är risken stor att den försynte talmannen nödgas konstatera: Ja du Stefan, det gick väl sådär, då får vi tänka till lite.

Så långt är det ren matematik. En av talmannens viktigaste uppgifter är att i kontakterna med partierna kontrollera att det inte blir en majoritet emot om han lägger fram förslaget till regeringschef i kammaren.

Enligt den enklare matematiken skulle SD som tredje största parti nu få chansen att bilda regering. Men Norlén har nog redan räknat ut att 144 rödgröna plus Annie Lööfs 31 mandat blir 175. Om han vill fortsätta med matten får han gå vidare till fjärde största parti, just Centerpartiet.

Det är nu Andreas Norléns omvittnade handlag sätts på prov. För det finns inga formella eller konstitutionella hinder för kreativa lösningar. Mandatet hämtas ur regeringsformen som togs av jämviktsriksdagen 1974. Då tog talmannen över statschefens uppgift att för riksdagen föreslå regeringsbildare. I de flesta demokratier ligger jobbet att hitta en lämplig regeringschef på statschefen, antingen denne är kung, drottning, folkvald eller parlamentsvald president.

Men 1974 gav riksdagen sig själv större makt genom att flytta uppdraget att föreslå regering 200 meter norrut, från slottet till kammaren. Talmannens uppdrag utformades avsiktligt så att det inte skulle vara begränsande. Han har i stort sett fria händer att agera inom ramen för målet att få högst 174 röster emot det förslag han lägger fram. Talmännen kan inte avsättas av kammaren av samma skäl som domare är oavsättliga, de ska inte kunna utsättas för hot och press.

Talmannen kan medla mellan partiledare där personkemin skurit sig, han kan föreslå sakpolitiska lösningar i frågor som blockerar samarbete, han kan pressa prestigebundna partiledare och sy ihop lösningar för kluvna partier. Rent hypotetiskt skulle talmannen kunna lägga fram förslag på en regeringschef som inte har sin partigrupp med sig och få se partier rösta mot sig själva.

Men ju mer kraft talmannen använder i regeringsbildningen desto mer politiseras talmansvalet. Och tanken hos grundlagsfäderna var att ämbetet inte skulle vara partipolitiskt besudlat. Tvång och press försvårar dessutom uppdraget att leda riksdagsarbetet under mandatperioden.

Det har aldrig hänt att riksdagen röstat nej till talmannens förslag och Stefan Löfven blev första statsminister att röstas bort av kammaren. Andreas Norlén har fyra försök att blidka riksdagen, sedan stundar extraval inom tre månader. Nu börjar hans försök att lirka upp det låsta läge vi så infernaliskt röstat fram.

Är Andreas Norlén rätt man att dyrka upp parlamentariska baklås?

– Ja, absolut! svarar flera Fokus talat med på båda sidor av blockgränsen. Möjligen lägger hans rättrådighet och formalism hämsko på kreativiteten, men i övrigt är han nästan för bra för att vara sann: trevlig, diplomatisk, vältalig, integer, lojal, erfaren och kunnig doktor i juridik. En politisk svärmorsdröm. Kanske bara lite väl envis och väldigt konservativ.

Om den socialdemokratiske nestorn Björn von Sydow är den svenska parlamentarismens nutida gudfader så är moderaten Andreas Norlén hans arvtagare.

Han föddes våren 1973, innan gamle kungen dog men samtidigt som regeringen Palme föreslog att talmannen skulle få regeringsbildarrollen. Han växte upp i Ödeshög, en ort på Östgötaslätten lika kul som namnet, gick med i Muf som 15-åring, tog studenten i Mjölby och pluggade juridik i Linköping. 1998 kom han in i fullmäktige i Motala dit familjen flyttat för att driva lokaltidningsföretag. 2006 kom han in i riksdagen och tog plats i konstitutionsutskottet (KU) 2009, där han blev ordförande 2014. Gift 2013 med Helena, pappa till Henry, 2 år.

Så hur gör han då?

Ja, om vi inte kan skapa en stark regering får vi väl skapa en stark riksdag. Tuve Skånberg, KD:s veteran i KU, tror att lösningen finns i det arbetssätt Andreas Norlén och Björn von Sydow tillämpat i KU de senaste fyra åren:

– Vi förhandlar vid utskottsbordet, ingen kommer med bundna mandat. Med Andreas smidiga sätt att leda har vi enats kring nästan alla beslut. Det är ett totalt genomslag för parlamentarismen. Även om våra möten är sex gånger längre än i andra utskott.

Ingen kohandel, sakfrågor i centrum, utskottsparlamentarism med hoppande majoriteter alltså. Sedan är det upp till KU att se till att regeringen effektuerar riksdagens tillkännagivanden. Eller riskerar misstroendevotum.

– Då, säger Tuve Skånberg, kan talmannen peka på nästan vem som helst och säga »du får leda regeringen«.

Fan tro’t, pastor Skånberg  …